Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender

Per Svensson skriver ett inlägg 22 december 2016 i debatten om liberalismen på Dagens Nyheters Kultursida. Man skulle kunna tro att det är en satir på en kultursideartikel: En rubrik med ”Skylla och Karybdis” (utan förankring i texten), därefter en text som inleder med en figur ur Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar”. Fisförnämt skulle man kunna kalla det.

Det mest intressanta och oroväckande med Svenssons text är dess förakt gentemot välfärden:

Expressens liberalism har alltid manifesterat sig i konsekvent misstänksamhet mot överheten i alla dess former: från grötmyndiga gatuchefer till myglande ministrar. Det är därför svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. Den rabulistiska men varmhjärtat frisinnade kvällstidningen Expressen har i dag Sveriges mest systemlojala ledarsida, ständigt redo att rasa över de orimliga bördor som på grund av flyktingsituationen och integrationsproblematiken läggs på landets hårt arbetande myndigheter och tungt prövade kommuner.

Jag blir bedrövad när jag läser detta. Svensson tycker det är skojigt att fnysa åt ”landets arbetande myndigheter” och ”tungt prövade kommuner”. Lyssna på föraktet i den ironin! Detta är alltså inställningen som en liberal har till vårt välfärdssamhälle? Svensson nedlåter sig inte att diskutera sakfrågan. Den som bekymrar sig om huruvida välfärden kan fungera givet vissa förutsättningar är ”systemlojal”.

Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender.
Fortsätt läsa ”Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender”

Det är skillnad på personlig och politisk godhet

Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot ”teknifiering, empatilöshet och avhumanisering”. Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:

[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.

Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.

De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.

Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.
Fortsätt läsa ”Det är skillnad på personlig och politisk godhet”

Alex Voronov: Tala ur skägget!

Alex Voronov, politisk redaktör på bl.a. Eskilstuna-Kuriren, skriver 14 dec 2016 med anledning av Mattias Hagbergs så kallade granskning av liberala ledarsidor på Dagens Nyheter Kultur. Det positiva med Voronovs inlägg är att han vill formulera liberalismen i form av en princip, till skillnad från Hagbergs fiasko att försöka definiera vissa teman som typiskt liberala.

Men Voronovs försök till liberal princip visar på ett centralt problem med diskussionen. Han undviker nämligen att tala klartext. Han levererar en märkligt undflyende formulering som passar bättre i ett festtal än för att vägleda praktisk politik.
Fortsätt läsa ”Alex Voronov: Tala ur skägget!”

Godhet, egoism, kylig beräkning

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 dec 2016) om att ”det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt” och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst – som hon tolkar det – känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 dec 2016) att Heberlein är en ”professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag […]”

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.
Fortsätt läsa ”Godhet, egoism, kylig beräkning”

Märkligt insiktslöst om svenska värderingar

Dagens Nyheter har ett tema om nationalism 4 dec 2016. Låt mig här fokusera på en av artiklarna. Den illustrerar ofrivilligt en anledning till att diskussionen om svenska värderingar och nationalism så ofta blir förvirrad.

Det är den politiska kommentatorn Ewa Stenberg som visar sig inte alls förstå vad värderingar betyder i ett samhälle. Ingressen till hennes artikel ”Politikernas tal möts av frågetecken” lyder:

Svenska politikers tal om svenska värderingar är ett eko från den nationalistiska våg som drar fram över världen: en global trend som passar det individualistiska och antiauktoritära Sverige ganska illa.

Detta är vad jag kallar en självförstörande utsaga. Tesen motbevisar sig själv.

Stenberg tycks inte alls tro på talet om svenska värderinger, sådant är bara uttryck för en unken nationalism. Ändå skriver hon rakt upp och ner om ”det individualistiska och antiauktoritära Sverige”. Men vad är detta om inte en utsaga om svenska värderingar? Jag finner det närmast osannolikt märkligt att en skribent i en och samma mening tar avstånd från idéen om att det kan finnas några svenska värderingar, för att sedan helt oreflekterat påstå något om just vilka värderingar som är förhärskande i Sverige. Snacka om kognitiv dissonans!

Hur ska man förstå denna intellektuella blackout? Jag tror man kan finna en förklaring i resonemanget längre fram i hennes artikel:

Men kanske är det typiskt svenska att inte ha några kollektiva svenska värderingar. Sverige är ett liberalt land, där de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.

Om man frågar uppriktiga utländska diplomater om vad som de anser kännetecknar Sverige så svarar många ”pragmatism”. En del kallar det rent av principlöshet. Men det skulle ingen av våra partiledare vilja kalla en svensk värdering.

Detta är så aningslöst att jag blir helt förbluffad. Stenberg tror alltså på fullt allvar att om ”Sverige är ett liberalt land” så är det inte ett uttryck för kollektiva svenska värderingar? Eller att ”pragmatism” inte skulle vara ett exempel på en inställning som bygger på en viss värdering? Det är i ju själva verket exakt tvärtom.

Stenberg skriver att ”de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.” Denna sats är i sig ett uttryck för en samhällelig värdering som är mycket specifik och ovanlig, historiskt sett. Vi är fria att tycka, tänka och agera som vi vill så länge det inte inkräktar på andras rätt. Det är en genuint liberal värdering som skiljer sig på ett avgörande sätt från ett närmast oändligt antal andra ideologiers och religioners värderingar, idag och genom historien. Det är en idé som har vuxit fram sakta och ryckigt framförallt under 1800-talet, men med djupa rötter i Upplysningen och ännu tidigare ur kristendomen. Jag ber Stenberg erinra sig alla de länder där de styrande och medborgarna med hänvisning till ideologi eller religion anser sig ha rätt att styra hur alla ska leva sina liv.

Alla samhällen bygger på en mängd föreställningar om hur vi bör agera gentemot varandra och hur samhället och de styrande bör agera. Allt detta har byggts upp och förändrats under historiens gång. Ibland har det inneburit större individuell frihet, ibland har svåra bakslag ägt rum. Men på det hela taget lever vi i Sverige och i västvärlden i ett bättre samhälle än tidigare, givet liberala värderingar. Det är inte ett naturtillstånd, utan det är en konstruktion som byggts med stor möda och som kräver ständigt underhållsarbete.

Jag tror att det bakom Stenbergs resonemang döljer sig en vag föreställning att vårt liberala samhälle på något sätt är självklart, naturligt, att det är så det blir bara inga elaka personer hittar på något dumt. Men den tanken är så naiv och fel den kan bli! Vårt samhälle har utvecklats så att det faktiskt är mer onaturligt än någonsin. Vi är, tack och lov, längre från naturtillståndet än någonsin! Tolerans, mångfald, välfärd och öppenhet är inte naturliga värderingar i ett samhälle. Förtryck, social konformitet, olikhet mellan människor från födseln har helt och hållet dominerat i historien.

Vi har idealbilder om vad som är rätt och fel. Dessa ändras med tiden som en följd av debatter, konflikter, förändringar i omvärlden och i vetenskap och teknologi. Ingen med minsta kunskap om historien kan tro att moralen är en och samma hela tiden. För endast 30 år sedan var tanken på könsneutralt äktenskap närmast löjeväckande i den allmänna politiska debatten. Idag anges den ofta som exempel på en svensk värdering. Inte därför att den alltid omfattats av många svenskar, vilket den alltså helt självklart inte har gjort ända tills helt nyligen. Utan därför att den nu, idag, betraktas som självklar.

Det är dålig stil att citera sig själv, men jag gör det ändå:

Jag tror därför att svenska liberaler ska ägna något mindre tid att hånskratta åt svenska värderingar. Därför de handlar om framsteg som faktiskt skett, och som vi bejakar. Det faktum att få, om ens några, av dessa ideal är ursvenska är faktiskt helt irrelevant. De har blivit svenska. Det är poängen. Om de är gamla eller inhemska spelar ingen roll.

När jag läste Ewa Stenbergs artikel insåg jag att en orsak till att talet om svenska värderingar har blivit så förvirrat är att hon liksom många andra tycks tro att dagens svenska värderingar, däribland individualism och pragmatism, är självklara, och därför inte kan vara värderingar. Det är dubbelt fel. De liberala värden som har blivit svenska är just värderingar, och de är absolut inte självklara. Om man inte förstår det kan man inte försvara dom.