Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.

Dugin vill åstadkomma en explicit antiliberal allians, med vars hjälp det, enligt hans mening, fördärvliga västerländska demokratiska systemet kan störtas. Dugin avskyr vad han kallar den atlantiska civilisationen, alltså det demokratisk-liberala systemet i bland annat USA, Storbritannien och stora delar av Europa.

Dugin vill gärna måla upp en bild av att han bejakar en värld av mångfald, där olika system kan existera sida vid sida. Västvärlden demokrati och globaliseringen karaktäriseras som en unipolär värld, i betydelsen enkelriktad och monopolistisk. Han använder sig således av liberala nyckelbegrepp i syfte att underminera just de liberala värdena. I DN-intervjun frammanar han bilden att global demokratisering bara är ett annat ord för ett imperiebygge lett av USA och liberala krafter i främst EU. Han talar om en multipolär (eller mångpolig) värld där alla länder kan göra som de själva bestämmer:

Demokrati, liberalism, mänskliga rättigheter, gay pride och annat är inte allmängiltiga. Om Sverige vill ha det, så är det okej.

Detta låter vackert. Men Dugin hycklar. Han tycker i själva verket inte alls att det är okej att Sverige bejakar mänskliga rättigheter. Han hatar nämligen själva idealet om mänskliga rättigheter eftersom det är en del av den vedervärdiga liberalismen.

Ibland talar han om Ryssland som en nation som kommer att låta andra vara i fred bara man låter den råda på hemmaplan. Andra gånger är det tydligt att denna så kallade hemmaplan innebär en imperialistisk expansion in mot angränsande länder och vidare. Att han exempelvis anser Ukraina helt sakna existensberättigande som självständig stat är han mycket tydlig med. Så långt sträcker sig inte multipolariteten.

150px-EZM_logoDugin presenterar sin politiska filosofi i boken ”The Fourth Political Theory” som utgivits bland annat på engelska år 2012 av bokförlaget Arktos, som för övrigt har starka svenska kopplingar. Boken pryds av en figur med åtta pilspetsar, en symbol som ofta återkommer i dessa sammanhang, och vars estetiska referens till swastikan är uppenbar. Sidhänvisningarna för citaten nedan är till den boken.

Alain Soral, fransk regissör, skådespelare och skribent, skriver i bokens förord:

In Fourth Political Theory, Dugin shows that the only way to build a multipolar world, founded on authentic values, is to resolutely turn one’s back on the Atlanticist West and its false values.

Den franska kopplingen återkommer i bokens introduktion, där Dugin refererar till Alain de Benoist, politisk filosof och grundare av Nouvelle Droite (den Nya Högern). Detta är signifikant: Dugin framhåller hela tiden sina europeiska referenser för 4PT. Det är franska, tyska och italienska politiska tänkare som resonemangen kopplar till, som till exempel Carl Schmitt, Martin Heidegger, Julius Evola och Alain de Benoist. Endast i förbifarten citeras enstaka ryska tänkare. Den som tror att Dugin är en specifikt rysk tänkare missar poängen. Han är en europeisk tänkare.

Dugin utmålar hur liberalismen under 1900-talets sista år globalt har krossat alla sina ideologiska motståndare, från konservatism, monarkism, traditionalism, fascism, socialism och kommunism (en märklig detalj: i boken stavas konsekvent Communism med versalt C, medan övriga ideologier stavas med gemener). De tre politiska teorier som föregick den egna 4PT anser Dugin vara liberalism, kommunism och fascism, i den ordningen. (I DN-intervjun använder han märkligt nog termen ”nationalism” istället för fascism.) Dugin är inte helt konsekvent i sin indelning av ideologierna, och hans idéhistoria är tämligen yvig. Den antydda distansen till fascismen bör man inte ta så allvarligt. Det framgår mellan raderna att det främsta problemet med fascismen (med vilken även menas nazismen, enligt traditionell sovjetisk-rysk terminologi) var att den fick sitt slut i en bombkrater i Berlin 1945.

På motsvarande sätt säger han sig storsint låta Västeuropa behålla sin särart med exempelvis feminism och rättigheter för homosexuella, i andra stunder framgår att sådant är oerhörda perversioner som måste utplånas. Den brist på tolerans mot olikhet som han beskyller liberalism för i själva verket helt central i det egna tänkandet. Bakom det fagra talet om multipolaritet döljer sig en avgrundsdjup avsky mot liberalismen. Dugin tappar ibland besinningen och låter den pseudo-toleranta masken falla (s. 154-155):

[…] liberalism (and post-liberalism) may (and must – I believe this!) be repudiated. […] it must be repudiated together with modernity, the Enlightenment, and European humanity altogether.
[…]
Liberalism is an absolute evil; not only in its factual embodiment, but also in its fundamental theoretical suppositions.
[…]
Only tearing it out by its roots can defeat this evil, and I do not exclude that such a victory will necessitate erasing from the face of the Earth those spiritual and physical halos from which arose the global heresy, which insists that ‘man is the measure of all things’. Only a global crusade against the US, the West, globalisation, and their political-ideological expression, liberalism, is capable of becoming an adequate response.

The elaboration of the ideology of this Crusader campaign, undoubtedly, is a matter for Russia not to pursue alone […]

Detta låter inte så värst mycket som en inbjudan till en multipolär värld, snarare som ett upprop för ett nytt världskrig.

De filosofiska influenser som Dugin redovisar utgör en brokig skara tänkare. Där finns, förutom de redan nämnda, även Michel Foucault, och Dugin tar bland annat upp dennes resonemang om universalism, rationalitet och vetenskap som varande förklätt förtryck. Detta är ett exempel på att Dugin utan större betänkligheter hämtar argument mot liberalismen varhelst han hittar dom. Hans tänkande har sin främsta drivkraft i hatet mot liberalism, så det spelar ingen större roll huruvida argumenten mot den kommer från vänster, höger eller något annat håll. Frågan om vilka positiva värden den egna positionen egentligen bygger på ligger sällan i fokus. Han hyllar inte så mycket som han attackerar.

När Dugin talar om positiva värden handlar det oftast om rent reaktionära ideal (s. 28):

If we reject the idea of progress that is inherent in modernity […], then all that is ancient gains value and credibility for us simly by virtue of the fact that it is ancient. ‘Ancient’ means good, and the more ancient – the better.

Dugin diskuterar även teologi. Dugins gudstro tycks inte vara speciellt djup. Det handlar mest om en beundran inför själva tanken om tro, inte om en specifik tro. Inte heller anser han den ryska ortodoxa kyrkan vara den riktiga, vilket kunde vara naturligt. Han anser snarare att vilken kyrka eller vilken religion som helst är att föredra framför ateism eller liberalism. Ju äldre, mer ursprunglig och mindre rationalistisk en teologi är, desto bättre.

Dugin refererar i denna boken mycket till Martin Heideggers filosofi. Heidegger var förutom filosof även nazist, och det har på senare tid framkommit otvetydiga bevis på att han var antisemit. Eftersom Heidegger har influerat postmodernistiskt och postkolonialt tänkande, framförallt via exempelvis Jacques Derrida och den tidigare nämnde Foucault, så har det uppstått en hel industri där postmoderna skribenter har försökt förneka, förringa eller vifta bort Heideggers nazism. Som exempel kan man ta den förmodligen främste svenske heideggerianen Hans Ruin, som jag tidigare kritiserat. För den som betraktar Heideggers filosofi inte som ett objekt för devot tillbedjan, utan som en del av den europeiska idédebatten, är det tydligt att den har starka rötter hos de så kallat konservativa revolutionärerna i tysk mellankrigstid. Den rörelsen föregick nazismen och uppgick sedermera i den. Dugin är explicit i sin beundran för de konservativa revolutionärerna . Han skriver (s. 29):

Heidegger bitterly hated liberalism, considering it an expression of ‘the source of the calculative thinking’ which lies at the heart of ‘Western nihilism’.

Det är en antiliberalism som Dugin helt delar (s. 51):

Liberalism is the main enemy of the Fourth Political Theory, which is being constructed specifically to be in total opposition to it.

Strax efter detta citat ger Dugin en känga åt Karl Popper och talar om de ”neuroses and fears located at the pathogenic core of liberal philosophy” som påstås synas i dennes verk The Open Society and Its Enemies.

Dugin använder sig av Heideggers begrepp Dasein (svenska: ungefär ”tillvaro”) och ser i det en grundsten för politiskt tänkande (s. 41):

[Heidegger] in his middle period between 1936 and 1945, developed a complete history of philosophy centred around Dasein, which, it has become apparent in retrospect, can form the basis of a full-fledged and well-developed political philosophy.

Jag ska inte gå djupare in på det resonemanget; det är inte värt den intellektuella mödan.

Dugin för ett intressant resonemang om rasism. Han tar i denna boken avstånd från rasism och påstår att det var nazismens rasism, och inte några andra aspekter av dess filosofi, som ledde till dess förlust i andra världskriget. Han påstår dessutom att det var Hitlers antisemitism och rasism gentemot de slaviska folken som ledde till att Tyskland anföll Sovjetunionen. Därefter skriver han att Hitlers rasism bara var en typ av rasism. Det finns andra. Här börjar hans resonemang låta som de vidlyftiga tankarna från postkoloniala tänkare om den allt genomsyrande strukturella rasismen (s. 44-45).

There are other forms of racism – cultural (asserting that there are high and low cultures), civilisational (dividing people into those civilised and those insufficiently civilised), technological […], social […], economic […], and evolutionary […]. European and American societies are fundamentally afflicted with these types of racism, unable to eradicate them from itself despite intensive efforts.
[…]
The newest types of racism are glamour, fashion, and the latest trends in information technology.
[…]
The very ideology of progress is racist in its structure. [..] The ideology of progress represents the moral genocide of past generations – in other words, real racism.
[…]
Globalisation is thus nothing more than a globally deployed model of Western European, or, rather, Anglo-Saxon ethnocentrism, which is the purest manifestation of racist ideology.

Allt Dugin betraktar som hemskt är alltså rasism. Ett retoriskt grepp som känns bekant.

En liknande behandling råkar begreppet frihet ut för. Dugin skriver (s. 52-53):

The Fourth Political Theory should be a theory of absolute freedom. […] this freedom is conceived as human freedom, not as freedom for the individual – as the freedom given by ethnocentrism and the freedom of the Dasein, the freedom of culture and the freedom of society, and the freedom for any form of subjectivity except for that of an individual.

Frihet omdefinieras alltså till att ha med allt utom individen att göra.

I det avslutande kapitlet i sin bok placerar han in sin teori i ett närmast apokalyptiskt perspektiv (s. 193-194):

Spiritually, globalisation is the creation of a grand parody, the kingdom of the Antichrist.
[…]
Therefore, all traditionalists should be against the West and globalisation, as well as against the imperial politics of the United States.

[…] all forces that struggle against the West, the United States, against liberal democracy, and against modernity and postmodernity [should be included]. The common enenemy is the necessary instance for all kinds of political alliances. This means Muslims and Christians, Russians and Chinese, both Leftists and Rightists, the Hindu and the Jews who challenge the present state of affairs, globalisation and American imperialism. […] Let our ideals be different, but we have in common one very strong feature: hatred of the present social reality.

Det är detta hat som är kärnan och drivkraften i Alexander Dugins tänkande och gärning.

Alexander Dugin: The Fourth Political Theory. Arktos Media Ltd, 2012, ISBN 978-1-907166-65-5.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s