Tror liberaler på kultur?

I diskussionen om konflikter mellan grupper i samhället får man ibland intrycket att många liberaler inte tror på kultur. Om man använder uttryck som ”svensk kultur”, ”svenska värderingar”, ”muslimsk kultur” eller ”arabisk kultur”, så kommer ofta invändningar om att det inte finns något som kan kallas kultur, allt sådant tal är fördomar och påhitt. Det enda som finns är individer som uppför sig på ena eller andra sättet.

Kanske är det liberalismens individualism som leder tanken så fel. Från värderingen att det vore bra om individen kan agera som hen vill utan förbud eller begränsningar, så drar man felaktigt slutsatsen att människor faktiskt agerar på det viset. Eller kan det vara synen att människor i grunden är goda, och att alla handlingar som vi inte tolkar som goda måste bero på dåliga omständigheter?

Vad förklaringen än är, så vore det bra om vi kunde inse att människan är en kulturvarelse. Hen växer upp i ett samhälle där vissa regler och förhållningssätt gäller, och de allra flesta människor internaliserar dessa värderingar. Vare sig samhällenas eller människornas värderingar är statiska, de förändras över tid som en följd av en mängd olika typer av påverkan. Men de förändras oftast ganska trögt.

Som bevis för att även liberaler kan, och ska, använda begreppet kultur anför jag en artikel av Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter: ”Nej, Sverigedemokraterna är inte som andra” (26 september 2017, tyvärr betalvägg). Hon skriver:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, det kan man lugnt konstatera. Det är inte bara det senaste avslöjandet om en partikultur där brottslingar och förövare hålls om ryggen medan offer fryses ut. Det är partiets hela väsen.

Om man betänker partikulturen så är det faktiskt lika sannolikt att dessa personer helt enkelt får bli kvar eftersom de är en del av gänget. Man vill ju inte knuffa bort en polare från den veritabla syltburk som är skattebetalarnas arvoden till förtroendevalda.

Vi förstår alla vad Magnusson menar. Det finns inget konstigt i resonemanget om att ett parti kan ha en viss kultur. Kanske SD-anhängare är oense med Magnusson om exakt vad denna SD-kultur består i, men att den finns är helt okontroversiellt.

Med tanke på att Magnusson alltså själv använder begreppet kultur om handlingsmönstren hos en grupp människor, så är det inte så litet absurt att hon i samma artikel ironiserar över begreppet ”svenska värderingar”, och anser att det bara är en kod för gammal hederlig rasism.

Kultur handlar om värderingar: hur man bör agera i ett socialt sammanhang. Därför borde begreppet ”svenska värderingar” vara helt okontroversiellt. Kan SD ha en partikultur, så kan Sverige, eller andra grupper i Sverige, ha kultur. Det avser en sociologisk verklighet. De som tycker att begreppet är irrelevant, reaktionärt eller något annat hemskt måste tänka till litet. De vore ytterst anmärkningsvärt, ja, omänskligt, om inte de människor som lever tillsammans inom Sveriges gränser har format och formar en kultur. Kanske leds tanken fel av föreställningen att om man säger ”svenska värderingar” så menas en entydig, sammanhållen samling lätt beskrivna värdepåståenden. Men så är det inte.

Det är kontroversiellt exakt vad dessa värderingar består i, och vad de borde bestå i. Olika delgrupper har skiljaktiga värderingar och kultur, alltifrån etniska grupper till sammanslutningar som bygger på politik eller allehanda intressen. Samhällsdiskussionen handlar ganska mycket om just det. Bör föräldrar dela sin barnledighet lika, eller bör de välja en fördelning som passar den egna situationen? Där är ett exempel på en fråga där de svenska värderingarna skiljer sig åt mellan partier, grupper och människor, och där stora förändringar pågår i samhället.

Liberaler tycker understundom att det är olämpligt eller fel att tala om kulturdrag hos olika grupper, allt från romer till muslimer, svenskar, amerikaner, eller andra. Det är feltänkt. Om man kan tala om en specifik partikultur hos Sverigedemokraterna, så kan man tala om den hos andra grupper. Det vi ska akta oss för är att påstå att denna kultur är oföränderlig eller inneboende hos alla människor i gruppen. Varje kulturyttring kan och får granskas och kritiseras. Den kan ändras. Det är det som är det öppna samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s