Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” och Emma Frans ”Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams”. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Eftersom böckerna vill framhålla vetenskapens goda sidor så undviker de aspekter och företeelser som är mindre smickrande för vetenskapen. Det är, tror jag, ett strategiskt misstag. Frans skriver att “det räcker inte att vi som förespråkar vetenskapen har rätt, vi måste också ha allmänhetens förtroende.” Så sant! Men då måste man tillstå och diskutera de fiaskon som har skett. När jag hade läst klart Frans bok, slog det mig att hon inte ens nämnt Paolo Macchiarini. Visst, man kan kanske hävda att den skandalen ligger utanför bokens fokus. Men är det inte anmärkningsvärt att den största skandalen på Karolinska Institutet under lång tid inte diskuteras alls i en bok av en forskare vid sagda institut? Allmänhetens förtroende måste förtjänas bland annat genom att vetenskapen öppet erkänner och lär sig av fiaskon och skandaler. Jag tror Emma Frans bok hade vunnit åtskilligt på en diskussion om vad som gick fel i fallet Macchiarini.

När forskare paraderar sin vetenskap inför folket, borde man göra som de gamla romarna. Bakom den segerrike generalen i triumftåget fanns en slav som då och då viskade i hans öra: Memento mori! Kom ihåg att du är dödlig! För vetenskapen stavas detta memento mori “fallibilism”. Kom ihåg att du är felbar!

Åsa Wikforss ger en kommentar i omedelbar anslutning till min text. Den enda punkt där jag vill ge ett svar handlar om mitt påpekande att Wikforss kritiserar den i skolan inflytelserika pedagogiken. Wikforss försvarar sig med att hennes kritik handlar om sådant som hon är expert på, nämligen kunskapsteori. Jag tror dessvärre att min ursprungliga text här inte har nått fram: Jag kritiserar inte att Wikforss har synpunkter på pedagogiken. Tvärtom, jag påpekar att detta utgör ett exempel på att en kritisk granskning av en vetenskaps rön visst kan komma från annat håll än inifrån. Wikforss behöver inte försvara sig med att hon är expert; det är för mig inte poängen. Hennes kritiska argument är poängen. Sådant är, och måste vara, tillåtet.

Emma Frans: Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams, Volante, 2017, ISBN 978-91-88123-93-0

Åsa Wikforss: Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender, Fri Tanke förlag, 2017, ISBN 978-91-87935-89-3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s