Stat, brott och straff

Brott och straff är en het politisk fråga. Det är kontroversiellt vad brottslingens straff egentligen ska syfta till. Handlar det om hämnd? Eller är straffets funktion istället att återanpassa brottslingen? Eller finns det andra syften? Två sinsemellan mycket olika ledarartiklar illustrerar dessa skillnader, men båda missar intressant nog en central aspekt av vad straff handlar om.

Dagens Nyheters Evelyn Schreiber skriver 5 juni 2018 utifrån perspektivet att straffrabatt för ungdomar är smart, i betydelsen samhällseffektivt. Svenska Dagbladets Ivar Arpi skriver 9 juni 2018 om hämnd och så kallad reparativ rättvisa, en medlingsprocess som syftar till att ge brottsoffret upprättelse.

Man ska kanske inte haka upp sig vid enskilda formuleringar i en text, men ibland tydliggör en kort mening problemet så koncist att det är omöjligt att ignorera den. Schreiber skriver:

Partierna som nu talar om hårdare straff saknar alltså varken argument eller tydliga signaler. Men notera att det sällan handlar om dem det berör: brottslingarna.

Ska man förstå detta så att brottet berör brottslingen, och endast brottslingen? Det verkar så. Det är i sådana fall en mycket märklig tanke. Schreiber skriver förvisso om offret i andra delar av texten, men denna formuleringen tror jag ändå illustrerar en outtalad tanke i en viss sorts diskussion om brott och straff: att straffet endast har med brottslingen att göra.

Det är, enligt min mening, en fundamental felsyn. Uppenbart berör brottslingens straff även brottsoffret i den meningen att straffet på ett visst sätt handlar om upprättelse. Men även en annan viktig aspekt förbigås helt i Schreibers text: straffets roll för samhällsgemenskapen. Vilka ”signaler”, som det heter, skickar straffet till övriga medborgare? Vad säger straffet om de normer som gäller i samhället? Och vad berättar straffet, och hela rättsprocessen, om hur vi alla gemensamt vill att samhället ska fungera?

Schreiber skriver att långa straff leder till sämre rehabilitering. Hon avslutar:

Det effektivaste sättet att minska brottsligheten är att fånga upp bråkmakarna tidigt. Men säg den politiker som under valkampanjen ens vågar viska ordet fritidsgårdar.

Här tror jag att Schreiber själv insett en svag punkt i sitt resonemang. En person som väl är inne på den kriminella banan påverkas sannolikt inte av förekomsten av fritidsgårdar. För att göra sin ståndpunkt rimlig måste hon postulera att man ska fånga upp ”bråkmakarna” tidigt. Men menar hon att man gör det medelst fritidsgårdar? Nej, tanken är nog snarare att ungdomar ska avledas från att ens påbörja en brottslig bana genom att erbjudas mer konstruktiva sysselsättningar. Det Schreiber därmed undviker att diskutera är insikten att har en ungdom väl begått ett brott kan inte samhällets respons rimligen vara att ge just den ungdomen en fritidsgård (eller motsvarande). Den specifika ungdom som begår brott måste fångas och straffas, så att hen och alla andra ungdomar och föräldrar får en omedelbar signal att brott är oacceptabelt, och att det är bättre att befinna sig på fritidsgården.

Jag misstänker att Schreiber egentligen inte tror att fritidsgårdar hjälper mot gängkriminella. Men hennes sammanblandning av sociala åtgärder med frågan om straff är typisk för en viss sorts slirande som liberaler alltför ofta tillåter sig i denna fråga. De hoppas förmodligen stå mot vad de befarar är alltför hårda tag genom att undvika att erkänna behovet av kännbara straff för kriminella handlingar. Men samhällsnormer kan inte upprätthållas med enbart positiva sociala åtgärder. Har man lagar i ett samhälle måste man också ha straff. Samhällsnormer kräver mer än att se till enbart brottslingens bästa.

Ivar Arpi har inget problem med straff, men han har en annan vinkel: Han frågar sig om inte brottsoffret borde få ha något att säga till om inför beslutet om straff. Han beskriver några konkreta exempel på så kallad reparativ rättvisa där brottsoffret (eller dess företrädare) på olika sätt har fått delta i beslutet om straff. Arpi refererar till den nyutkomna boken ”Why honor matters” av filosofen Tamler Sommers. Jag har inte läst boken, utan får här bara lämna en kommentar baserat på Arpis referat:

Om någon begår ett brott är det så att säga ett brott mot lagen, och rättvisan ska vara blind. Vad offret för ett brott känner, spelar nästan ingen roll i vår rättsstat. Hur har vi lyckats resonera oss fram till att det är staten, och inte offret, som är den relevanta parten i målet? Tänk om vi funderade över hur vi skulle kunna ge brottsoffret upprättelse, snarare än att enögt fokusera på hur vi ska straffa förövaren.

På den retoriska frågan ”hur har vi lyckats resonera oss fram till att det är staten som är den relevanta parten?” finns faktiskt ett svar: Thomas Hobbes.

Hobbes resonerade kring hur människorna skulle kunna åstadkomma en fredlig tillvaro. Hans lösning var samhällskontraktet. Han tänkte sig att människorna, trötta på ett tillstånd av allas krig mot alla, bestämde sig för att avhända sig våldsmakten till en suverän härskare, staten och dess företrädare. Härskarens uppgift blev därmed att med sin makt upprätthålla freden. Endast så kunde samhällelig ordning vidmakthållas på ett hållbart sätt.

Hobbes var inte liberal i vår mening. Hans sociala kontrakt innehöll inget om friheter, rättigheter eller maktdelning. Men den lärdom han har för alla liberaler är att ett gott samhälle måste ha ett våldsmonopol. Rättsväsendet måste vara statens uppgift, och all våldsutövning måste underställas staten. Förvisso kan individer ha rätt att utöva våld i exempelvis nödvärnssituationer, men det handlar om undantag. I våldsmonopolet ingår att lagen bestämmer straffet för ett brott, utan referens till brottsoffrets synpunkter.

De beskrivningar av konkreta fall som Arpi ger på reparativ rättvisa är signifikanta på så sätt att berättelserna enbart handlar om brottslingen och brottsoffret. Inga andra individer är inblandade, och inte ett ord nämns om det samhälleliga sammanhanget.

I en tid när gängbrottslighet och parallella klansamhällen titt som tätt hamnar på löpsedlarna, så borde man fundera litet på vad reparativ rättvisa skulle ta sig för uttryck i sådana fall. Skulle två gäng kunna bestämma sig för att göra upp vid sidan av staten, och därför ha incitament att vilja sänka straffen för sina respektive banemän under ett domstolsförfarande? Skulle två släkter kunna göra upp om exempelvis en hustrumisshandel, och därmed verka för en mild dom? Dessa hypotetiska exempel är inte lika attraktiva som de fall Arpi beskriver.

En sista synpunkt: Ett brott är inte en gärning som bara inbegriper brottslingen och brottsoffret. Det är en samhällshändelse. Samhället runtom påverkas av brottet. Kommer brottslingen undan med ett för milt straff har det konsekvenser för det gemensamma samhällskontraktet. Människorna runt om drar sina slutsatser om hur samhällsnormerna ser ut, och huruvida man kan förlita sig på det makthavarna utlovar. Står löftena i samklang med de plikter – skatter och annat – som makthavarna lägger på medborgarna?

Därför handlar brott och straff om mer än rehabilitering av brottslingen, utkrävande av hämnd, eller reparativ rättvisa. Det handlar om samhällets fortbestånd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.