Adam Kjellgren, doktorand i idéhistoria vid Stockholms Universitet, skriver mycket intressant om myternas roll i politiken (Dagens Nyheter 17 juli 2018). Jag har en kommentar som är mer nyansering än kritik.
Min synpunkt är att även om begreppet ”myt” är användbart i sammanhanget, så styr det tanken litet för mycket. Ordet har en tämligen stark negativ värdeladdning. Det illustrerar Kjellgren med Platons ståndpunkt:
[Myter är] påhittade historier som talar till känslorna snarare än förståndet och som bara undantagsvis innefattar något sant.
Kjellgren tecknar en bild där Upplysningens filosofer förkastar myterna i politiken, medan romantikerna, det reaktionära svaret på Upplysningen, hyllade myterna. Längre fram i historien använde sig nazisterna explicit av myter, medan deras motståndare – däribland Karl Popper – hårt kritiserade själva tankefiguren.
Kjellgren landar i att den politiska myten – som exempelvis SD:s tankar om den svenska nationen – har en problematisk historia, men att det också finns utrymme för goda myter till försvar för det öppna samhället.
Jag vill föra diskussionen längre genom att påstå att myten inte är det centrala. Den är nämligen bara ett medel. Dess funktion är att åstadkomma och underbygga ett meningsfullt sammanhang, vilket är vad människan som social varelse kräver. Det meningsfulla sammanhanget är det primära.
Fortsätt läsa ”Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget”