Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget

Adam Kjellgren, doktorand i idéhistoria vid Stockholms Universitet, skriver mycket intressant om myternas roll i politiken (Dagens Nyheter 17 juli 2018). Jag har en kommentar som är mer nyansering än kritik.

Min synpunkt är att även om begreppet ”myt” är användbart i sammanhanget, så styr det tanken litet för mycket. Ordet har en tämligen stark negativ värdeladdning. Det illustrerar Kjellgren med Platons ståndpunkt:

[Myter är] påhittade historier som talar till känslorna snarare än förståndet och som bara undantagsvis innefattar något sant.

Kjellgren tecknar en bild där Upplysningens filosofer förkastar myterna i politiken, medan romantikerna, det reaktionära svaret på Upplysningen, hyllade myterna. Längre fram i historien använde sig nazisterna explicit av myter, medan deras motståndare – däribland Karl Popper – hårt kritiserade själva tankefiguren.

Kjellgren landar i att den politiska myten – som exempelvis SD:s tankar om den svenska nationen – har en problematisk historia, men att det också finns utrymme för goda myter till försvar för det öppna samhället.

Jag vill föra diskussionen längre genom att påstå att myten inte är det centrala. Den är nämligen bara ett medel. Dess funktion är att åstadkomma och underbygga ett meningsfullt sammanhang, vilket är vad människan som social varelse kräver. Det meningsfulla sammanhanget är det primära.

Om man tänker i termer av meningsfulla sammanhang, så tror jag man lättare kan se att det inte behöver handla om mer eller mindre lögnaktiga skrönor, utan också om politiska visioner och värderinger. Kjellgren citerar Nils Ekdal om Per Albin Hansson:

Om Per Albin Hansson kunde desarmera fascismen och kommunismen på 1930-talet genom att impregnera folkhemsbygget med nationell mytologi så kanske en ny politikergeneration måste göra något liknande.

Men jag vill påpeka att ordet mytologi är illa valt i detta sammanhanget. Per Albins folkhem var inte en myt, det handlade inte om förgången tid. Syftet var att formulera ett nytt meningsfullt sammanhang för politiken, ett mål för vad man ville åstadkomma. En vision. Att Per Albins folkhem därefter har blivit en socialdemokratisk myt betyder inte att det var det från början.

Jag tror man kan beskriva det så här: Politiken behöver ett meningsfullt sammanhang för att engagera. En berättelse om vad som är viktigt, som talar om vad samhället är till för eller borde vara till för. Den progressiva varianten är visionen, värderingarna som man vill ska prägla samhället. Den reaktionära versionen är myten om det förflutna, det äkta, genuina, ofördärvade tillståndet.

Så min slutsats är att de progressiva krafterna måste finna sina berättelser om det meningsfulla sammanhanget. Men det handlar inte om myter. Att kalla det för en myt är helt enkelt inte korrekt. Vi kan lämna myterna åt reaktionärerna, och istället fundera kring vad våra samhällen skall vara till för.

20 juli 2018: Jag har gjort några smärre stilistiska förändringar i texten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.