Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 2 2018, men är inte tillgänglig på nätet där.

Vetenskapen kan inte freda sig från kritik genom dekret, kränkthet eller arrogans.

Debatten om vetenskap och fakta har blivit intensiv och mångfasetterad. Den sträcker sig från genusvetenskap till klimatforskning. Kärnan i debatten är förhållandet mellan vetenskap och politik. Å ena sidan beklagar sig forskare över politikens ignorans eller illvilja. Å andra sidan kritiseras olika vetenskapsfält för att ha en politisk agenda: en politisk vilja som döljs bakom föregivet värdeneutrala utsagor om fakta och verklighet. Anklagelsen handlar i bästa fall om att forskarna är blinda och naiva, i värsta fall hycklande, konspirativa eller korrupta.

Exemplen är många. Den neoklassiska nationalekonomin har ifrågasatts under lång tid för sin påstått nyliberala attityd. En nyare anklagelse är att den är strukturellt könskodad i sina resonemang om “den ekonomiske mannen”. Det är lätt att finna exempel på hård kritik mot pristagare i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne föranledd av att de ofta är förankrade i neoklassisk teori. Ekonomi som vetenskap sägs vara kamouflerad politik.

Samma typ av kritik, fast med andra förtecken, kom när Richard Thaler fick priset 2017 för att ha “utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden”, vilket alltså är forskning som kan anses stå i konflikt med det neoklassiska paradigmet om rationalitet hos de ekonomiska aktörerna. Kritiken bestod i att “Thalers slutsatser öppnar upp för omfattande statliga interventioner i människors privatliv.” Det var alltså fel att ge priset på grund av dess förmodade politiska implikationer. Hur man än vänder sig har man ändan bak, hör man priskommittén sucka.

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. Vetenskapen har betraktats som en del av etablissemanget, det kapitalistiska systemet, en auktoritet som ska detroniseras. Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras. Försvar av vetenskap, det var i allt väsentligt en syssla för etablissemanget.

Kritikens riktning är nu en annan. Klimatfrågan kan ses som det gångjärn kring vilket inställningen till vetenskap har vridit sig. En annan postmodernist, Bruno Latour, blev känd på 1980-talet för sin skildring av naturvetenskapen som en social konstruktion som hycklande refererar till en objektiv verklighet. En del ögonbryn höjdes nog när han i en intervju i tidskriften ​ Science ​ nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”. Han tillstod, ärligt nog, att denna attityd är raka motsatsen till den han hade tidigare. Den direkta anledningen till denna synbarliga omvändelse var klimatfrågan, där Latour anser att det verkligen försiggår ett krig mot vetenskapen. Därför är han numera en av vetenskapens försvarare.

Två händelser har särskilt aktiverat försvaret av vetenskapen: först Brexitkampanjen, där föraktet mot experter var en betydande faktor, och därefter valet av Donald Trump till USA:s president. Just Trump kan ses som ett slags postmodern skrattspegel. I hans värld handlar allt om åsikter och politisk vilja: bara man vill något tillräckligt mycket så blir det så. Vetenskapen ses som en integrerad del i den kosmopolitiska, liberala och urbana hegemonin och är därför folkets motståndare. I Trumps och hans anhängares ögon är vänstern och vetenskapen etablissemanget, och klimatfrågan är en symbolfråga.

Det är därför inte särskilt förvånande att två nyutkomna svenska böcker om vetenskap och faktaresistens använder Trump som exempel. Åsa Wikforss, filosof vid Stockholms universitet, skriver om ​ Alternativa fakta: Kunskapen och dess fiender (Fri Tanke 2017), och Emma Frans, forskare vid Karolinska Institutet, har skrivit ​Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams (Volante 2017). Deras kritik mot Trump är såvitt jag kan se korrekt och saklig. Men den är också tröttsamt tjatig och luktar dessvärre även svagt av självgodhet. Vilket visar på ett större problem med båda böckerna: de stryker konsekvent den tänkta läsaren medhårs. Vem denna läsare är framgår när Wikforss på ett ställe skriver “vi (politiker, forskare, journalister, etc)”.

Böckerna kan ses som handledningar i hur man argumenterar för och i vetenskap. Både Wikforss och Frans beskriver olika aspekter av hur forskning går till och hur dess metoder syftar till att sålla bort felaktiga hypoteser. Frans har en något snävare och mer kvantitativ syn på vetenskap, vilket är förklarligt med tanke på hennes profession som medicinforskare. Med glädje noterar jag att Frans är tydlig med att forskning börjar med ett intellektuellt problem, inte som det så ofta och felaktigt påstås, med att forskare går ut och samlar data. Wikforss problematiserar vetenskapens metod och ger en pedagogisk översikt av relevanta diskussioner i den egna disciplinen teoretisk filosofi. Hon visar därigenom föredömligt hur en forskare kan tillgängliggöra resultat i sitt fält för en bredare allmänhet.

Men det finns en grundläggande brist med båda beskrivningarna. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär. Emma Frans redovisar ett antal sätt att designa experiment för att undvika enkla felslut, men det stannar just vid det enkla. Det är pedagogiskt, men det missar den viktiga poängen att forskning inte bara handlar om att tillämpa vissa metoder av teknisk karaktär.

Eftersom böckerna vill framhålla vetenskapens goda sidor så undviker de aspekter och företeelser som är mindre smickrande för vetenskapen. Det är, tror jag, ett strategiskt misstag. Frans skriver att “det räcker inte att vi som förespråkar vetenskapen har rätt, vi måste också ha allmänhetens förtroende.” Så sant! Men då måste man tillstå och diskutera de fiaskon som har skett. När jag hade läst klart Frans bok, slog det mig att hon inte ens nämnt Paolo Macchiarini. Visst, man kan kanske hävda att den skandalen ligger utanför bokens fokus. Men är det inte anmärkningsvärt att den största skandalen på Karolinska Institutet under lång tid inte diskuteras alls i en bok av en forskare vid sagda institut? Allmänhetens förtroende måste förtjänas bland annat genom att vetenskapen öppet erkänner och lär sig av fiaskon och skandaler. Jag tror Emma Frans bok hade vunnit åtskilligt på en diskussion om vad som gick fel i fallet Macchiarini.

Åsa Wikforss ägnar ett kapitel om synen på kunskap inom tongivande svensk pedagogisk vetenskap. Det är intressant, inte bara för sitt innehåll, utan även för att hennes diskussion utgör ett exempel på hur kritik av vetenskap kan se ut. Hon kritiserar sammanfattningsvis pedagogiken för att vara flummig och anti-kunskap. En kritik som vi känner igen från politiska sammanhang, där vissa partier har gjort en profilfråga av krav på kunskap i skolan. Det har ofta avfärdats som en rent politisk kampanj. En oacceptabel inblandning i en vetenskaps inre angelägenheter, om man så vill. Men Wikforss, som inte är expert inom pedagogik, tar sig ändå rätten att granska pedagogikens teorier, råd och konsekvenser.

En annan sådan granskning “utifrån” var den som Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, genomförde nyligen i en serie artiklar om genusvetenskapen. Man kan förvisso hävda att Wikforss har gjort ett mer omfattande grundarbete än Arpi, men mycket av kritiken mot Arpi har haft karaktären av upprördhet över att en ledarskribent alls dristar sig att kritiskt granska en vetenskap. En kommentar bland många löd: “Makalöst att vetenskapliga frågor ska debatteras och avgöras på tidningarnas ledarplats och i diskussioner på Facebook.” En annan: “Det är viktigt att försvara inte bara genusvetenskapens ära – den akademiska friheten att verka som genusvetare kräver ett försvar.” Men principiellt kan inte Ivar Arpi rimligen ha mindre rätt än Åsa Wikforss att diskutera en vetenskap. Det är märkligt att den akademiska friheten tolkas som en rätt att verka utan att utsättas för kritik. Liksom att det skulle innebära ett hot mot akademisk frihet att kritisera hur rön från en vetenskap tillämpas i samhällslivet.

Det är inte så att en vetenskaps position inom akademin utgör en garant för dess sundhet. Till forskarens etos hör att vara återhållsam i sina uttalanden, men vi känner samtidigt till många forskare som är helt och visst övertygade om sitt eget fälts enorma betydelse och fantastiska utsikter. När forskare paraderar sin vetenskap inför folket, borde man göra som de gamla romarna. Bakom den segerrike generalen i triumftåget fanns en slav som då och då viskade i hans öra: ​ Memento mori! ​ Kom ihåg att du är dödlig! För vetenskapen stavas detta ​ memento mori ​ “fallibilism”. Kom ihåg att du är felbar!

Det finns två exempel som är viktiga att ha för ögonen i detta sammanhang: frenologi och eugenik. Två vetenskaper som var mycket upphöjda på sin tid, men som numera är helt diskrediterade. Den skada de orsakade i många människors liv är en skamfläck för vetenskapen. Det finns andra fall från närmre tid där vetenskap orsakat skada, som den ovan nämnde Macchiarini, eller den psykologi som bidrog till Thomas Quick-skandalen. Vi forskare är skyldiga att komma ihåg och dra lärdom av dessa katastrofer för att inte upprepa dem.

Vetenskapen och dess utövare har, vågar jag påstå, en latent arrogans som måste balanseras av kritik, såväl inifrån som utifrån. En arrogans som kan ses som en bieffekt av det långa och hårda arbete som varje forskare måste ägna sin verksamhet. Här har jag ägnat mitt liv åt att forska fram sanningen, vem är du att käfta emot?

Ett exempel på arrogans är att framstående forskare ibland försöker utnyttja sin status för att driva en viss politik inom helt andra områden än den egna expertisen. Den svenske fysikern Max Tegmark skrev tillsammans med en skock Nobelpristagare en artikel på DN Debatt (13-09-2017) där de kräver att den svenska regeringen ska skriva under FN:s förslag omförbud mot kärnvapen. De hävdade att “de senaste argumenten mot undertecknandet i svensk press har varit slående ovetenskapliga, och som forskare har vi ett särskilt ansvar att försvara sanningen.” Med detta vill de ge sken av att den egna argumentationen är särskilt vetenskaplig. Notera detta: inte bara saklig och sann, utan vetenskaplig. Men i själva verket framfördes helt ordinära politiska argument som var mer eller mindre sakliga. Att då vifta med flaggan “vetenskaplig” är renommésnyltning som är till skada för vetenskapen.

Frågan om relationen mellan vetenskap, politik och samhälle är lika gammal som vetenskapen själv. Dess födelse ur myter och religiösa föreställningar handlar mycket om frigörelse, så idén om forskningens frihet är central. Vetenskapen strävar efter att förstå verkligheten, oberoende av vad makten råkar tycka om det. Det vetenskapliga projektet havererar självklart om det pådyvlas ståndpunkter utifrån. Samtidigt måste vetenskapen ha samhällelig relevans på ett eller annat sätt, särskilt om den finansieras av allmänna medel. Inte nödvändigtvis nytta, det är ett alldeles för snävt kriterium. Relevans kan inte avgöras helt inomvetenskapligt. Samhället och politiken kan och måste ha synpunkter på vilka forskningsområden som är relevanta. Ifall forskare inom en vetenskap dessutom strävar efter att dess rön ska påverka samhället så har man gjort ett val med konsekvenser. Vi lever inte i Platons tänkta idealstat, där filosof-kungar regerar. Vetenskapen kan inte vara diktator, utan är en deltagare i den demokratiska debatten.

Vetenskapen kan inte freda sig från kritik genom dekret, kränkthet eller arrogans. Om vetenskapen ska vara samhälleligt relevant så måste den acceptera att kritik framförs. Den behöver inte acceptera själva kritiken, men dess försvar måste ske med argument. Vetenskapen är en del av samhället, den står inte över det.

En reaktion på ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik

  1. Pingback: Vetenskap och faktaresistens: En kritik – Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.