Lena Anderssons trams om Karl Popper

Lena Andersson skriver en hel del om den liberale filosofen Karl Popper i sin senaste bok ”Om falsk och äkta liberalism”. Tyvärr är ganska mycket av det trams. Jag kommer här att granska en del av de påståenden Andersson gör. Alla indragna citat är från Anderssons bok, om inget annat anges.

Jag har tidigare diskuterat Popper med Lena Andersson (se blogginlägget 5 dec 2014, och länkar däri) så jag är inte helt förvånad över hennes inställning. Däremot är jag förbluffad över hennes oförmåga – ovilja? – att ge en rimlig beskrivning av hur Popper faktiskt resonerar.

Jag diskuterar inte Anderssons övriga ståndpunkter i detta inlägg. Jag hoppas publicera en artikel på annat ställe där jag kritiserar hennes liberalism (se Liberal Debatt 3-2019, eller här). Hennes märkliga resonemang om essenser etc skulle också behöva en kommentar, men jag är inte säker på att jag orkar ta tag i den härvan.

Vederläggning är det Poppers intellektuella gärning rör sig kring. … Men hans önskan att vi endast ska beakta sådan kunskap som kan vederläggas leder till filosofins död… Poppers metod och tanke hör till ett naturvetenskapligt ideal av rena fakta av enskilda datapunkter, men går på tvärs mot tänkande som bygger på resonemang, abstraktion, förståelse och bedömning av samband och kontexter utan att göra avkall på rationalitet och logik. (sid 35)

Så många fel i så få meningar. Var ska man börja?

Nej, Popper vill inte endast beakta sådant som kan vederläggas. Han är filosof, och anser att filosofi är viktigt. Han önskar inte dess död, och hans ståndpunkter innebär inte heller det. En anekdot som gått till filosofihistorien illustrerar detta:

Popper inbjöds att diskutera frågan ”Finns det filosofiska problem?” vid en sammankomst i King’s College i Cambridge 1946. Han påpekade syrligt i sitt föredrag att själva frågan tycktes ta ställning i en filosofisk fråga, varvid Ludwig Wittgenstein, den berömde filosofen som låg bakom inbjudan, tog anstöt. Popper sa ”att om jag inte trodde att det fanns några äkta filosofiska problem skulle jag säkert inte vara filosof”. Wittgenstein opponerade sig igen, varefter Popper läste upp ett antal exempel på filosofiska problem såsom: ”Känner vi till tingen genom våra sinnen? Får vi vår kunskap genom induktion?” Sedan nämnde Popper moraliska problem. Han beskriver vad som då hände (ur ”En intellektuell självbiografi” av Karl Popper):

På den punkten utmanade mig Wittgenstein, som satt i närheten av eldstaden och nervöst hade lekt med eldgaffeln, som han ibland använde som taktpinne för att understryka sina påståenden. ”Ge ett exempel på en moralregel!” Jag svarade: ”Att inte hota besökande föredragshållare med eldgafflar.” Varvid Wittgenstein i vredesmod kastade eldgaffeln ifrån sig och rusade ut ur rummet och slog igen dörren efter sig.

Så det torde stå klart att Popper är anhängare av filosofi som sådan.

Vidare: Popper ifrågasätter idén om ”rena fakta och enskilda datapunkter”, han utgår inte från den. Andersson förväxlar här Popper med den logiska positivismen, som Popper var en enveten kritiker av, inte en anhängare, som Andersson tycks ha fått för sig. Popper betonar många gånger att varje observation är teoribemängd, det finns inget sådant som ”rena” fakta i betydelsen opåverkade av teori, som måhända är helt trivial, men ändå finns där.

Popper resonerar inte alls enbart om naturvetenskap, hans tänkande rör vetenskap av alla de slag liksom filosofi.

Och slutligen: skulle Popper vara mot ”resonemang, abstraktion och förståelse”? Men snälla, det är ju ett helt förvirrat påstående.

Metafysiken sluter sig till principerna bakom det vi ser, och orsakerna till det. Detta sökande efter principer och orsaker är det som Popper och hans poststrukturalistiska och så småningom posthumanistiska efterföljare är särskilt misstänksamma mot. (sid 36)

Jag utmanar Andersson att belägga detta. Jo, jag vet, Andersson tycker väldigt illa om belägg och empiri. Men påstår man något om den idéhistoriska verkligheten, så får man bekväma sig med att hålla ordning på den. Var framkommer Poppers misstänksamhet mot sökande efter principer och orsaker? Detta är ju så befängt att man baxnar. Poppers hela epistemologi handlar om hur vi ska kunna nå bättre teorier om just vilka principer och orsaker som ligger bakom verklighetens strukturer och skeenden.

Och vilka är dessa efterföljare Andersson yrar om? Michel Foucault? Jacques Derrida? Har någon av dessa någonsin citerat eller tagit stöd av Popper?

Det som har ställt till det för liberalismen och skapat den nuvarande förvirringen mellan filosofins klassiska liberalism och empirins existensliberalism, som jag ser som en skenliberalism, kan vara just Karl Poppers … omsorgsfulla uppgörelse med Platons filosofiska idévärld i boken Det öppna samhället och dess fiender. (sid 41)

Karl Popper som orsak till syndafallet? Före honom fanns endast äkta klassisk liberalism? Ursäkta medan jag gapskrattar.

Popper har rätt i att Platon sannerligen inte är någon liberal. Likväl läser Popper sin Platon alldeles för bokstavligt och närsynt, för att inte säga grälsjukt. Platons syfte med Staten är rent filosofiskt. Den är inte ett program utan ett tankeexperiment. (sid 41)

Så Popper begår alltså det fatala misstaget att ta Platon på allvar. Där ser man. Jag tror inte Andersson begriper hur hon underminerar sin egen position med detta patetiska försök att försvara Platon. Frågan är: Ska vi ta Andersson på allvar?

Andersson kritiserar John Locke och dennes teori om människan som en tabula rasa, alltså att människan är som ett blankt papper som omgivningen skriver på, hon tar bara passivt emot de sinneserfarenheter som råkar komma hennes väg. Andersson kopplar sedan samman Locke och Popper. Visserligen skriver hon inte explicit att Popper är anhängare av idén om tabula rasa, men implikationen är tydlig:

… [den sociala ingenjörskonsten] följer naturligt av tron att människan helt formas av stimuli, varför det kommer an på politiska reformer och det omgivande samhället att göra henne till den hon borde vara. (sid 49)

Till att börja med är det dumheter att Popper är anhängare av idén om tabula rasa. Det är exakt tvärtom: han är en kraftfull kritiker, vilket följer av hans epistemologi. Hans kritik beskrivs helt explicit i kapitlet ”Two Faces of Common Sense: An Argument for Commonsense realism and Against the Commonsense Theory of Knowledge” (i boken ”Objective Knowledge”; jag gissar att Andersson blir litet förvånad över den titeln). Popper använder termen ”the bucket theory of the mind” för att betona hur den föreställer sig att information bara rinner passivt som in i en hink. Popper skriver:

The important thesis of the bucket theory [of the mind] is that we learn most, if not all, of what we do learn through the entry of experience into our sense openings; so that all experience consists of information received through our senses. In this form, this thoroughly mistaken theory is still very much alive… My thesis is that the bucket theory is utterly naive and completely mistaken in all its versions…

Kopplingen med ”social ingenjörskonst”, som är en term Popper kanske inte uppfann, men gjorde till sin, är också felaktig, om än något mer begriplig. Dessvärre har den termen under de senaste årtiondena ofta kommit att användas för att beteckna en vilja att omforma människor. Vad Popper avser är snarare det som helt enkelt kallas reformism på vanlig svenska, alltså stegvis förändring av samhällets institutioner. Om Andersson tror att Popper vill använda social ingenjörskonst för att förändra människor, så har hon fel. Han vill ändra institutioner.

Popper är inte påtagligt intresserad av friheten grundad i individens självägande. Det är av pragmatiska skäl han förordar en liberal demokrati av reformistiskt socialdemokratiskt snitt, nämligen att vi inte vet något säkert och att rösträttsdemokrati med utkrävande av ansvar genom fria val därför är det bästa sättet att tillmötesgå den osäkerhet som frånvaron av säker kunskap innebär. (sid 50)

För en gångs skull är Andersson inte helt ute och cyklar. Det är korrekt att Popper inte resonerar i termer av självägande. De få gånger han nämner ”klassisk” liberalism ( Anderssons betydelse) så är det avvisande. Det är däremot illa formulerat att Poppers skäl för demokrati är pragmatiska. De är principiella. Kunskapens osäkerhet och ansvarsutkrävande handlar inte om pragmatism, det är principer.

… Popper [är] mindre uppmärksam på individens suveränitet (ty den är ”ovetenskaplig” och fordrar filosofisk essentialism) och mer på hur man blir av med dem som styr. (sid 50)

Den parentes som Andersson använder är förljugen. Man får intrycket att Popper diskuterar i de termer som anges i parentesen. Det gör han inte. De citattecken Andersson använder är ohederliga. Popper påstår aldrig att ”individens suveränitet” skulle vara ”ovetenskaplig”. Ej heller säger han något om filosofisk essentialism som argument för individens suveränitet.

I ett resonemang om ”konstruktivism” och frågan om människan har ett ”inbyggt sinne för symmetrier” skriver Andersson:

Det är just det senare, Poppers falsifierbarhetskriterium, som gör att vår samtida vetenskap får frågan att framstå som avgjord. Vulgärversionen av det kriteriet är: om det inte går att falsifiera är det inte vetenskap. Om det inte är vetenskap är det inte relevant att tala om. Om det inte kan beläggas som sant är det falskt. (sid 69)

Andersson inser tydligen att det hon redogör för är en ”vulgärversion”. Hon väljer ändå att använda den, hellre än att redogöra för Poppers faktiska inställning, som skiljer sig tämligen drastiskt från det Andersson skriver. Så kan man göra, om man är ointresserad av vad Popper argumenterar för.

När Popper i essän ”Två typer av definitioner” förkastar Aristoteles system av definitioner till förmån för den moderna vetenskapens … banar han oavsiktligt vägen för det skenliberala haveriet. Var och en är vad de känner att de är eftersom allt ändå är konstruerat av språk och hjärna. … Popper har förstås rätt i hyperkorrekt mening och för vetenskapens vidkommande. (sid 127-128)

Det är helt korrekt att Popper avvisar den essentialistiska synen på definitioner, inte bara Aristoteles, utan många andra filosofers tro att frågor om världen kan besvaras enbart genom att analysera begrepp. Andersson är övertygad om att detta ledde till skenliberalism, vilket måste betyda att skenliberalism uppkom någon gång efter Poppers födelse 1902. Meningen som startar ”Var och en…” är helt och hållet Anderssons eget påhitt. Ingenstans argumenterar Popper på det viset.

Anderssons formulering ”hyperkorrekt” framkallar fnitterattacker varje gång jag läser den. Den blir användbar om jag skulle bli helt ställd av motståndaren i en debatt. ”Du har rätt, men du har fel i alla fall! Du är hyperkorrekt!” kan jag då utbrista.

Andersson avslutar sin bok så här:

Äkta liberalism handlar därför till sin kärna om Karl Poppers gamla fråga, den som han inte ställde [sic?].
Platon undrade: Vilka ska styra staten?
Popper frågade i polemik med Platon: Hur blir man av med de styrande?
Liberalen påminner i polemik med dem båda: Hur lång ska de styrandes räckvidd vara? (sid 199)

Det är en korrekt, om än något hårt sammanfattad, beskrivning av Poppers ståndpunkt. Jag är själv liberal (förvisso förmodligen skenliberal enligt Andersson, men vet hon min essens bättre än jag själv?) och kan inte riktigt se att den tredje satsen ovan, om de styrandes räckvidd, alls svarar på samma problem som Platon och Popper diskuterar. Anderssons inställning i denna boken är att hon endast behöver säga att staten skall vara minimal, sedan lämnar hon allt övrigt därhän. Så den polemik hennes ”liberal” använder är helt enkelt: goddag yxskaft.

Slutligen: Andersson har fräckheten att på ett ställe förnumstigt ha en åsikt om vad en ”hederlig empirist” borde tycka. Jag vill gärna skicka tillbaka den bollen, och påminna Andersson att en hederlig platonist inte bör förvanska eller skriva strunt om de ståndpunkter man argumenterar mot.

Lena Andersson: Om äkta och falsk liberalism, Liberal Idédebatt #4, Stiftelsen Liberal Debatt, 2019, ISBN 978-91-981660-3-3.

Karl Popper: En intellektuell självbiografi. Doxa, 1976, 1988, ISBN 91-578-0243-2.

Karl R. Popper: Objective Knowledge. An Evolutionary Approach. Oxford University Press, 1972, 1979, ISBN 978-0198750246.

3 reaktioner på ”Lena Anderssons trams om Karl Popper

    1. Som synes är jag tämligen konkret i min kritik av Lena Andersson. Om någon har konkreta synpunkter på mina kommentarer om Foucault och Derrida, så är det fritt fram att formulera dom.

  1. Pingback: Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden? – Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.