Den liberala demokratin och mångkulturen

Diskussionen om mångkulturen och den liberala demokratin går vidare. Andreas Johansson Heinö skrev i Dagens Nyheter 12 juli 2019: Mångkultur utan identitetspolitik, så ser det liberala svaret ut. Han hävdar att den liberala attityden bör vara att individer ska kunna anamma vilka kulturella uttryck som helst så länge det sker inom ramen för demokratiskt beslutade lagar som bygger en opartisk stat vilande på universella värderingar. Det finns så att säga två fack som allt kan (eller ska) sorteras in i: Dels det kulturella, som är helt individuellt, dels det lagmässiga, som är opartiskt, demokratiskt och universellt. Som kontrast beskriver han den ”konservativt anstrukna mångkulturalismkritiken” som bygger på ”en nationalistisk grundsyn: en nation, en kultur och en värdegrund i varje stat.”

Det är intressant att ha detta i åtanke när man läser en beskrivning av ett konkret problem med mångkultur. Linnea Lindquist, rektor vid en skola i Hammarkullen (en förort till Göteborg) publicerade häromdagen en serie tweets:


Fortsätt läsa ”Den liberala demokratin och mångkulturen”

Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden?

Uppdaterat 2019-10-01: Nummer 3-2019 av Liberal Debatt kom ut för ca en månad sedan och finns numera på nätet här. Den publicerade versionen av min artikel finns här. Texten här nedanför är manuset, i stort sett identisk med den publicerade texten. Se till att också läsa de tre andra artiklar i samma nummer av LD som kritiserar Lena Anderssons bok Om falsk och äkta liberalism.

Lena Anderssons bok “Om falsk och äkta liberalism” har rönt stor uppmärksamhet. Hon utgår från naturrätten och idén om självägandet. Problemet är att Andersson inte är explicit med de fulla konsekvenserna av dessa postulat. Dessutom argumenterar hon för att eventuella konsekvenser är irrelevanta för att bedöma hennes liberalism. En sådan liberalism är inte värd namnet.
Fortsätt läsa ”Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden?”