Individualismen, människan och behovet av liberal självkritik

Jesper Ahlin Marceta, filosof på KTH, har skrivit intressant om individualism på sistone. Han vill nyansera bilden av individualismen (18 okt 2019). Han funderar i ett nytt inlägg på om vi individualister bör ägna oss åt självkritik. Det vill jag besvara med ett obetingat ja. Liberaler ägnar sig på tok för mycket åt distanslös, jag höll på att säga självgod, klagosång över samtidens ondska. För ett nyligt, särdeles patetiskt exempel, se Sofia Nerbrand i Opulens: Oroande tecken i tiden (15 okt 2019).

Om samhällsutvecklingen går fel, så måste man åtminstone någon gång ställa sig frågan om man själv på något sätt kan ha bidragit till det, om än omedvetet. All mänsklig aktivitet kan leda till oförutsedda negativa konsekvenser. Det vore bra märkligt om liberalismen var undantaget från den regeln.

I det nya blogginlägget Om den klassiska invändningen att individualister inte förstår människan (21 okt 2019) skriver Ahlin Marceta:

Kritiker brukar hävda att individualister inte förstår människan. Den individualistiska bilden av människan som en atom, självskapad och avskuren från sociala sammanhang, är helt enkelt fel.

Han ger exempel på denna kritik från Edmund Burke och Karl Marx. Som motexempel anger han ett par individualister som förstod individens delaktighet i samhället: John Dewey och Friedrich Hayek. Den sistnämnde kallade Burkes och Marx kritik för ”oigenkännlig karikatyr”.

Ahlin Marceta avslutar:

Samhällsdebatten om individualism är mycket viktig. Därför borde individualismens kritiker avstå från att upprepa den 200 år gamla kritiken utan eftertanke – individualister själva vill ju inte erkänna den. Men individualister borde också noggrant reflektera över varför kritiken har framförts i nästan samma form under så lång tid. Finns det kanske skäl till självkritik?

Jo, det finns skäl till självkritik. Min synpunkt är att även om många liberaler kanske personligen inser och ibland också argumenterar för att samhället är grundläggande, och att individen inte är allting, så räcker inte det för att svara på kritiken från Burke, Marx, och andra. Idéer, värderingar, politiska teorier och ideologier (hur man nu vill formulera det) har en egen inre logik som inte alltid snällt rättar sig efter anhängarnas vilja. Själva ansatsen, grundbultarna, i en politisk filosofi formar ett landskap av potentiella och/eller naturliga slutsatser, oberoende av om de som formulerar ansatsen själva vill eller inser det. Även idéer kan ha oförutsedda konsekvenser.

Låt mig ge några exempel på hur olika varianter av liberalism på ett grundläggande sätt har den atomistiska individualismen inbyggd i sig.

Robert Nozick är en portalfigur för libertarianismen, den variant av liberalism som ser den minimala staten (nattväktarstaten) som idealet. Jag tror man kan hävda att den inställningen inte avsiktligt innebär att man är anhängare av en atomistisk individualism. Libertarianer är inte motståndare till samhällsliv.

Nozicks teori utgår från att varje människa äger sig själv, och att hen har rättigheter i kraft av detta. Utgångspunkten, axiomet som hela hans resonemang bygger på, är att den samhälleliga atomen, individen, existerar primärt. Det är i ett senare steg, när individen börjat förhandla med andra om utbyten av olika slag, som samhället bildas. Hur dessa rättigheter uppstår, eller ifall de bygger på någon samhällelig grund, det är Nozick inte intresserad av. Nozick må vilja ha ett rikt samhällsliv, men hans teori har ett enda fokus: individen. Där visar sig atomismen.

Ungefär samma sak gäller den allmänt vedertagna synen på mänskliga rättigheter: Det är något som varje människa har, i kraft av sig själv. Dessa rättigheter bara finns. Denna idé har sitt ursprung i den kristna tron på en själ given av Gud till varje människa, vilket är tydligt i den amerikanska självständighetsdeklarationen:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Fortsättningen på den texten är också mycket relevant i detta sammanhanget:

That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed.

Återigen: den individuella människan är primär, medan samhället, staten, är sekundär. Samhället är en funktion, ett instrument, inte något som existerar i sin egen kraft. Detta passar som hand i handske med en atomistisk individualism.

Även många socialliberala politiska teorier lider av detta problem, hävdar jag. John Stuart Mill formulerar sin frihetsprincip sålunda:

That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilised community, against his will, is to prevent harm to others.

Var finns begreppet samhället i denna princip? Det syns bara i termen ”civilized community”, som är något som avhåller sig från att göra något, det skall vara passivt. Individens utövande av frihet är något som sker individuellt. Andra människor figurerar endast som de som blandar sig i (”interfering”). Att individen utövar sin frihet i samverkan med andra är inte en del av resonemanget. Den atomistiska individualismen är helt kongruent med denna formuleringen. Jag påstår inte att Mill var anhängare av sådan individualism, men vad i hans princip är det som förhindrar oss från att se det som en naturlig konsekvens?

John Rawls teori om rättvisa ses av många som kvintessensen av socialliberalism. Dess ställningstagande för mänskliga rättigheter och dess minimax-kriterium för ett rättvist samhälle – att sociala och ekonomiska ojämlikheter kan accepteras endast i den grad de leder till det bästa möjliga (”max”) utfallet för de sämst ställda individerna (”mini”) – betraktar de flesta socialliberaler som grundbultar.

Det intressanta i sammanhanget är hur Rawls når fram till denna princip: Resonemanget om ursprungspositionen, och den därtill hörande okunnighetens slöja. Rawls säger att vi kan resonera oss fram till vad som bör känneteckna ett rättvist samhälle genom att vi tänker oss en situation där vi kommer överens om de grundläggande principerna för samhället utan att vi vet vilken position vi kommer att ha i detta samhälle. Okunnigheten om det konkreta samhället är en förutsättning: Så elimineras det snöda självintresset, och vi blir tvungna att tänka ut vad som är bäst för var och en, eftersom denna ”var och en” kan vara ”jag”.

Här illustreras min poäng på ett närmast övertydligt sätt: Denna tänkta situation är fundamentalt icke-social. Ursprungspositionen är ett närmast perfekt atomiserat individuellt tillstånd. Man ser framför sig ett mötesrum där deltagarna bär slöjor framför ansiktet, sitter vid ett runt bord och lugnt och stilla resonerar sakligt om vilka kriterier ett framtida samhälle ska uppfylla. Ett idealiserat filosofiseminarium. I det rummet finns inga sociala förhållanden, allt sådant är framtida och hypotetiskt. Nej, detta är inte en historisk berättelse om hur vi faktiskt har bildat samhället. Men dess konstruktion säger något, och det faktum att en av de mest inflytelserika moderna liberala teorierna bygger på den är högst signifikant. Återigen, ansatsen är helt i samklang med atomistisk individualism.

Jag tror att ganska många, men inte alla, liberaler, kan beslås med att omhulda politiska teorier vars naturliga kompanjon är en atomistisk individualism. Så kan det vara även om någon, eller flera, av dessa liberaler, själva personligen inte vill ha en sådan individualism. Låt mig bara nämna exemplet Hayek. Han inspirerade direkt eller indirekt Margaret Thatcher, som förknippas med det famösa uttalandet ”There is no such thing as society.” Undrar hur Edmund Burke hade reagerat? Det må vara så att detta uttalandet har tagits ur sitt sammanhang, men det faktum att detta närmast mytologiska uttalande har satt sig så starkt säger en hel del om Thatcher och hennes liberalism. Det är litet ironiskt när en av Hayeks lärjungar ger uttryck för just den ”oigenkännliga karikatyr” han själv ondgjorde sig över.

Men finns det då inget sätt att formulera en liberalism som inte leder till atomistisk individualism? Jo, jag tror det. Som exempel vill jag anföra Karl Poppers samhällsfilosofi. Popper resonerar i termer av det öppna och det slutna samhället:

In what follows, the magical or tribal or collectivist society will also be called the closed society, and the society in which individuals are confronted with personal decisions, the open society.

Det slutna samhället är det ursprungliga, det som människor har levt i sedan evinnerlig tid. Det handlar inte om ett enda samhälle, utan om många olika samhällen och kulturer, men med den gemensamma nämnaren att individen i vår mening inte existerar. Alla har sina fixa roller sedan födseln, och de kulturella och sociala strukturerna är givna av traditionen.

Det öppna samhället, vars början Popper menar vi ser i det antika Grekland, och främst i Atens sjöfarar- och handelsimperium, bryter fram när människor börjar inse att de är individer, att de kan kritiskt granska och ifrågasätta sociala och kulturella förhållanden.

Detta är alltså en berättelse om individualism som uppfinning, något som föds och kämpar sig fram ur den ursprungliga mänskliga sociala samvaron, som byggde på fasta ramar och fixerade roller. Denna individualism bygger på samhället, som är dess förutsättning, men växer sig upp ur det. Mänskliga rättigheter i denna berättelsen är inte något människor har, utan något de sliter till sig i konflikt mot det slutna samhället. Men dessa rättigheter bygger också på den grund som samhället oundvikligen måste vara för människans sociala existens. En Robinson Crusoe, ensam på en öde ö, har inte i någon rimlig mening mänskliga rättigheter. Han är möjligen fri, men rättigheter är meningslösa för honom. Det är något man kan ha endast i ett samhälle.

För att ytterligare övertyga om att idén om en ursprunglig individuell frihet är något vi måste slänga på sophögen vill jag anföra den djupa historien bakom relationen mellan människan och samhället. Forskningen om människans evolutionära historia visar tydligt att Homo sapiens är sprungen ur en lång linje av primater som levt uteslutande i sociala sammanhang. I själva verket är det så att någon gång i utvecklingen från den gemensamma urföräldern till chimpanser (våra närmaste släktingar idag) och oss, så blev Homo mer sociala än förut, vi blev hypersociala. Vi är mer samarbetande, mer kollektiva och mer konforma än våra föregångare. I något skede under vår utveckling samverkade olika faktorer så att våra sociala och kulturella förmågor plötsligt accelererade och började dominera vår evolution fram till och med Homo sapiens för sådär en 250.000 år sedan.

Dessa egenskaper ligger till grund för all mänsklig kultur, inte bara sådant vi i dagligt tal avser med kultur (konst, musik, etc) utan även social och politisk kultur. Moderna fördomar säger oss att kultur i första rummet handlar om kreativitet. Det är fel. Den romantiska idén om det ensamma skapande geniet är närmast groteskt felaktig: kultur förutsätter samarbete och konformism.

Det finns forskningsrön från bl.a. Michael Tomasellos grupp som bygger påjämförelser mellan hur chimpanser och människobarn agerar i olika situationer, som kan sägas visa att chimpanser är mer individualister än människor. Människans vilja till samarbete är mycket mer utpräglad än den är hos chimpanser och andra primater. Även önskan att agera konformt finns hos barn, men inte hos chimpanser.

En rolig liten detalj i sammanhanget: Ahlin Marceta skriver apropå människans valmöjligheter:

Den som låter världen välja livsplan åt henne ”har inget behov av andra färdigheter än apans förmåga att imitera”, skrev Mill.

John Stuart Mill trodde alltså att apor var bra på att imitera. Så är det inte alls, tvärtom. Människans förmåga – ja, vilja – att imitera är oerhört mycket större.

Kommunikationen mellan politisk filosofi och forskningen om människans ursprung är idag i det närmaste obefintlig. Det är orimligt. Politisk filosofi bygger alltid, på ett eller annat sätt, på antaganden om människans sociala och kulturella väsen. Då borde det vara intressant att veta vad forskningen har kommit fram till om människans evolution. Eftersom vår djupa historia är fundamentalt social och kulturell, så menar jag att vår politiska filosofi måste utgå från det. Vår förmåga till samarbete skiljer oss från övriga primater, och det är i samarbetet som, tror jag, vi finner mening i tillvaron. Detta är ett tema som jag hoppas återkomma till.

Det är dags att vi liberaler tar oss an, självkritiskt, den atomistiska individualismen. Vi måste se att den har en stark koppling till många av de liberala politiska teorierna, även om vi önskade att det vore annorlunda. Om vi vill kämpa för en annan individualism så kräver det att vi tänker nytt. Vi måste granska våra ställningstaganden i ljuset av att samhället är en nödvändig förutsättning för individen. En fungerande individualism måste bygga på samhällets existens.

John Stuart Mill: On Liberty, 1859, text at Project Gutenberg

Robert Nozick: Anarchy, State and Utopia, Basic Books, 1974, ISBN 0-631-19780-X

John Rawls: A Theory of Justice, 1971, Oxford University Press, 1971, ISBN 0-19-881301-5

Michael Tomasello: A Natural History of Human Morality, Harvard University Press, 2016, ISBN 978-0-674-08864-1

Michael Tomasello, Carol Dweck, Joan Silk, Brian Skyrms, Elizabeth Spelke: Why We Cooperate, Boston Review Book, The MIT Press, 2009, ISBN 978-0-262-01359-8

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.