Liberalt vägval: Pangloss eller social ingenjörskonst

Pangloss är en figur i Voltaires roman Candide (1759), en bok som många i min generation har (tvingats) läsa i skolan. Candide är en naiv yngling som ser krig, jordbävningar och andra katastrofer i Europa och världen. Han följs åt av filosofen Pangloss, vars syn på världen är att den är den bästa möjliga. Vilket elände som än diskuteras så har han en förklaring till varför det måste vara på det viset. Pangloss är ett illa dolt nidporträtt av filosofen Leibniz (1646-1716), som hävdade att Gud är perfekt, och att allt som denne skapat därför också är perfekt, även om vi enkla människor inte begriper det.

Det må vara mig förlåtet, men det är Pangloss jag tänker på när jag läser Sofia Mirjamsdotters text ”Jag är så obeskrivligt trött på svartmålandet av Sverige” (ledarartikel i Allehanda, 6 dec 2019).

Det är faktiskt djupt oroväckande att vi hamnat i ett läge där det verkar ha blivit någon form av allmän sanning att Sverige är mer eller mindre laglöst land. Att kriminaliteten slår all time high och att myndigheterna helt har tappat kontrollen.

Lika obehaglig är den allt mer accepterade förklaringen till detta påstådda tillstånd. Att det skulle bero på invandringen.

Det finns en uppenbar förklaring till att vi hamnat här. Förklaringen heter Sverigedemokraterna, och deras genomarbetade, långsiktiga och tålmodiga strategi för att sprida dessa påståenden och få människor att tro på dem. Saken är bara att det inte gör dem mer sanna.

En enkel fråga: Har Sverigedemokraterna dominans inom media? Har enbart Sverigedemokraternas ståndpunkter och tolkningar av verkligheten fått utrymme?

Ja, det är en retorisk fråga. Sverigedemokraterna har (ännu) inte mediamonopol, mer än i betydelsen att alltför många alltför ofta resonerar politiskt med Sverigedemokraterna som direkt eller indirekt fokus. Jo, även Mirjamsdotters artikel, och detta inlägg, syndar i den bemärkelsen.

Mirjamsdotter når aldrig fram till den uppenbara frågan: Varför har liberaler (i vid mening, från Socialdemokrater till Moderater) i sådana fall misslyckats så kapitalt? Kan det ha något att göra med den liberala politik som på många sätt dominerat i Sverige under de senaste 20-30 åren, och med de misslyckanden som den har lett till? För så är det, politik råkar ut för misslyckanden, antingen därför att genomförandet var klantigt, oförutsedda problem uppstod, eller något var feltänkt från början. Varför har liberaler så svårt att för sig själva erkänna detta?

Man tvingas påpeka det som alla politiker borde inse: Väljare får man inte som tack för att man gjort något bra, utan för att man har, eller åtminstone ser ut att ha, lösningar och insikter om hur samtida samhällsproblem ska lösas. Vi måste därför åtminstone fundera på en annan möjlig förklaring till varför SD har fått större stöd bland väljarna: Kanske har de på ett eller annat sätt lyckats sätta fingret på svåra problem som andra partier har ignorerat eller förnekat?

Mirjamsdotter tycks tro att bara man kan få diskussionen att handla om hur det dödliga våldet har minskat, så kommer många väljare att besinna sig och vända sig bort från SD. Men det är en fundamental felsyn. Bilden av hur verkligheten är innefattar också en uppfattning om huruvida politiker tar verkliga problem på allvar eller inte. Vi har fortfarande ganska avsevärda problem ned bombdåd, med förmodligen gängrelaterade dödsskjutningar och med en växande ovilja bland allmänheten att vittna eller på annat sätt bidra till att reda ut kriminalitet. Att då börja prata om hur bra allt är, det är Pangloss. Det är att signalera att de verkliga problemen tar man med en klackspark.

Låt mig dra en parallell: Sverige är förmodligen ett av världens mest jämställda länder. Jag tror inte Mirjamsdotter anser att detta enkla faktum vore ett argument för att säga: Vi borde sluta snacka om ojämlikhet mellan könen, allt är ju bättre än det någonsin varit. Ej heller tror jag hon argumenterade mot Feministiskt Initiativ med påståendet att deras frågor redan var lösta.

En sak som Mirjamsdotter och andra inte tycks inse är att om man kombinerar iakttagelsen att våldsbrott har minskat med det faktum att invandrare är överrepresenterade i våldsbrottsstatistiken, så är det fullt möjligt att dra slutsatsen att läget skulle ha varit ännu bättre om bara inte invandrarna fanns här. Så hennes tro att SD skulle minska bara väljarnas verklighetsuppfattning kunde rättas till är förhastad.

Mirjamsdotter använder de gamla vanliga argumenten för varför invandring är bra. Jo, det finns bra argument för det. Men kunde inte de liberaler som tycker så också, någon enda gång, kunna erkänna att det finns problem med alltför stor invandring, och att sådana saker som kulturskillnader kan vara ett problem? Det är just det ständiga glidandet undan sådana frågor som många tolkar som ett förnekande av något som egentligen är uppenbart som sänker trovärdigheten hos liberala röster.

Mirjamsdotter återupprepar det vanliga påståendet att invandrarna behövs för välfärden. Det bygger dels på tanken att de kan föryngra befolkningen, och dels att många invandrare arbetar i omsorg och sjukvård. Men om de flyktingar som har kommit hit också får ta hit sina föräldrar, så blir det ingen större nettoeffekt för befolkningsfördelningen mellan åldersgrupper. Och om de som kommit hit är outbildade så kommer resursåtgången för att utbilda dom att minska vinsten med det. Detta är en diskussion som alltför ofta kapas av önsketänkande och som därför utsätts för motsatta försök att kapas genom skräckskildringar. Ett tag såg det ut som att en mer sansad debatt om kunde komma till stånd, men den tycks inte ta sig.

Jag önskar att liberaler kunde tänka sig för i sina försök att vifta bort samhällsproblem. Pangloss är en satirfigur, inte en rollmodell. Om liberaler hade befunnit sig i framkanten vad gäller kampen mot våldsbrott och gängkriminalitet, så hade Mirjamsdotters kampanj haft åtminstone någon chans att lyckas. Som det nu är befäster den bara bilden av att liberaler är lallande fånar som skiter i problemen.

Avslutningen på Mirjamsdotters artikel illustrerar en speciellt sorts defaitism som en del liberaler har uppvisat på sistone:

När de [SD] talar om ”förändring på riktigt” så menar de det. Kom inte och säg att ingen varnade dig.

Alltså: Katastrofen kommer, men vi, vi ståndaktiga liberaler, såg det, och varnade likt Kassandra, men ingen lyssnade, oh ve! Jag betvivlar verkligen inte att det vore helt förfärligt för Sverige om SD fick stort inflytande i politiken. Utvecklingen i Ungern och Polen är en förebild för SD. Det är inte nazism, men det vore ändå katastrofalt.

Det som skrämmer mig med Mirjamsdotters inställning är att hon tycks vara tillfreds med att enbart protestera. Hennes attityd är inte: Hur ska vi agera för att förhindra det, genom att dra väljare från SD? Snarare får man misstanken att hon, och andra liberaler, känner sig äcklade av tanken att ens försöka locka till sig väljare från SD. Det är en liberal puritansk renhet som skall bevaras, skit samma vilka konsekvenser det får. Så uppfyller man SD:s dröm om att göra liberalismen irrelevant.

Som tur är finns det alternativ. Expressens ledarsida med Anna Dahlberg i spetsen är idag den främsta företrädaren för den sociala ingenjörskonsten, den politiska aktivitet som liberaler borde vara bäst på. Hon tar de svåra samhällsproblemen på allvar och väjer inte för att kritiskt granska de problem som även liberala profilståndpunkter kan och har medfört. Hennes analys om grunderna för SD:s framgångar (Expressen 7 dec 2019) tror jag är helt riktig.

Många liberaler tror att SD bekämpas genom att få människor att begripa att SD är illiberala och därmed hemska. Det är fel, av en mycket tråkig anledning. Jag tror att en ganska stor andel av de som avser att rösta på SD i nästa val tänker göra det eftersom de har blivit övertygade om att liberal politik är skräp. Om vi liberaler beskyller SD för antiliberalism, så kommer det i själva verket vara ett bra argument för många att rösta på SD. Om SD ska bekämpas, så måste det ske genom att väljare kan övertygas om att liberala förslag faktiskt är bra. Att de är liberala räcker inte.

Men hur kan folk tycka att liberalism är dåligt? Tja, betrakta till exempel den för tillfället mest spektakulära politiska härdsmältan, hanteringen av Arbetsförmedlingen. Det finns knappast någon part i denna gegga som inte har del i skulden till dagens monumentala haveri, men en central faktor är det huvudlösa kravet på ovillkorlig privatisering som genomdrevs av Centern med benäget bistånd av Liberalerna. En reform av Arbetsförmedlingen var sannerligen nödvändig, men den ansats som Centern har drivit är det ultimata exemplet på utopistisk ideologi-driven galenskap, helt befriad från varje uns av sansad social ingenjörskonst.

Om folk ska övertygas om att liberal politik är bättre än illiberal, då behöver vi en liberal politisk kraft som kan övertyga om att de har en bra och fungerande politik. Som avhåller sig från att tro att bara man klistrat etiketten ”liberal” på något så blir det bra. Som kan säga: Invandring är berikande och bra förutsatt att den sköts bra och hålls inom en volym som Sverige klarar av, vilket innebär att den måste minska från dagens nivåer. Kriminalitet ska bekämpas genom specifika konkreta åtgärder, som kännbara, snabba åtgärder (inklusive fängelse) för ungdomar på väg in i gängkriminalitet. Reformer av exempelvis Arbetsförmedlingen ska vara genomarbetade och genomtänkta innan de beslutas.

Är det för mycket begärt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.