Mellan liberalism och religion

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 3 2019, men är inte tillgänglig på nätet där.

Joel Halldorf, teolog och skribent i Dagen och Expressen, skriver i boken “Gud: Återkomsten” att dagens känsla av kris orsakas av “den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet.” Han hävdar att den liberala individualismen inte kan utgöra grunden för ett hållbart samhälle. Lösningen på problemet är att religionens politiska, kulturella och sociala roll måste få större utrymme i en postsekulär värld. Diskussionen är intressant och tar upp många aspekter, men, som jag ska försöka visa, hans grundläggande argumentation är motsägelsefull.

Det har blivit en självklarhet i dagens debatt att liberalismen befinner sig i kris. Med liberalism menas då den breda tanketradition som utgör grunden för det moderna västerlandet, där individens frihet, marknadsekonomi, öppenhet, globalisering, välfärd, sekularism och utveckling är centrala begrepp. Finanskrisen 2008, Vladimir Putin och angreppen på Ukraina, flyktingkrisen 2015, Brexit-omröstningen, Donald Trump, EU:s krackelering och högerradikala rörelsers globala framgångar, för att ta några exempel, har allvarligt skadat det liberala självförtroendet. Ända sedan begynnelsen har liberalismen beskyllts för värdemässig tomhet och mänsklig kyla. Euforin vid kommunismens sammanbrott 1989 tystade tillfälligt sådant tal. Men nu har anklagelsen åter vunnit i styrka, och krisen är ett faktum.

Hur kommer det sig? Handlar det om att kritikerna vunnit i styrka samtidigt som liberaler är naiva och undfallande i försvaret av sina ideal? Eller är det snarare så att liberalismen har allvarliga inre brister som kommit i dagen efter 1989? Är liberalismens kris en naturlig följd av dess inbyggda konflikter?

Den senare förklaringen är utgångspunkten för Joel Halldorfs bok. Liberalismens kris är en inre kris, den beror inte på yttre händelser. Han har två teser: Den ena är att religion är nödvändigt för ett gott samhälle. Den andra är att en fungerande liberalism förutsätter religion, eller mer specifikt kristendomen.

En sekulär liberalism är inte hållbar, menar Halldorf, eftersom den leder till en samhällssyn fattig på värderingar och till en individualisering som eroderar samhället. Hans argument är en slags lättvariant av den kritik som den amerikanske statsvetaren Patrick J. Deneen för fram i den omtalade boken “Why liberalism failed”, vilken återfinns i Halldorfs digra lista av referenser. Deneen hävdar att liberalismens grundvalar ofrånkomligen leder till självmotsägelser. Ett par av hans exempel: meritokrati, som utgår från en liberal idé om jämlikhet, orsakar med nödvändighet ett nytt klassamhälle baserat på människors kognitiva förmågor. Politik i syfte att åstadkomma individuell frihet leder till en välfärdsstat som dominerar samhället allt mer.

Deneen angriper liberalismen hårt. Han talar exempelvis om “liberalocratic despotism”; den sortens vitriol förekommer ymnigt i hans text. Det tycks ibland som om allt dåligt i dagens värld är liberalismens fel, och han har en tämligen pessimistisk syn på utvecklingen. Halldorf använder ofta argument som ligger mycket nära Deneens, men han har en mycket mer försonlig ton gentemot liberalismen. Han talar om att den “behöver kompletteras med mer robusta etiska traditioner”, och hans attityd är överlag mer positiv och optimistisk i sin plädering för ett postsekulärt, pluralistiskt samhälle med en annan status för religion än i dag.

Både Deneen och Halldorf hävdar att det som är gott i liberalismen i själva verket har sin grund i den kristna traditionen. De hämtar inspiration från den franske politiske filosofen Alexis de Tocqueville och hans klassiker “Democracy in America” (1838). Demokratin bygger på det lokala samhällslivet och kanske särskilt dess religiösa sida. En frihetlig demokrati förutsätter en moral och kultur med religiös grund. Tocqueville kan kallas för en motvillig liberal, och det är intressant att Deneen och Halldorf, vars attityder till liberalismen skiljer sig mycket åt i temperament, ändå båda ser så positivt på Tocquevilles variant av liberalism.

Hur argumenterar Halldorf för religionens positiva samhälleliga egenskaper? Till att börja med skapar Halldorf sig onödiga problem genom ett formalistiskt resonemang. Han skriver att man inte kan “vetenskapligt” definiera religion, och han citerar gillande den brittiske författaren Karen Armstrong: “Religioner är som vädret: de orsakar en rad olika saker.” För det första kan exakt detsamma sägas om liberalismen: Svår att entydigt definiera, och den orsakar saker. För det andra: Om dessa påståenden är sanna, vad är då poängen med att propagera för religionens roll i samhället? Ett försvar av religion som går ut på att den är odefinierbar eller ofrånkomlig likt vädret gör den ju samtidigt irrelevant som något att värdera positivt. Om man inte logiskt skulle kunna kritisera religion, så kan man inte heller propagera för den. Det är en argumentativ återvändsgränd.

Det första av Halldorfs substantiella argument för religionens positiva roll i samhället är följande:

Min utgångspunkt är att religiösa samfund är en tillgång för samhället. Inte för att de är “religion” – det är, som jag ska försöka visa, ett problematiskt begrepp. Men religioner ägnar sig ofta åt att organisera människor i levande gemenskaper…

När jag i den här boken talar om religionernas positiva roll i samhället handlar det om en specifik sak som religionerna ofta ägnar sig åt: gemenskap och föreningsliv.

Religionerna utövas inom lokalsamhället, och det är där som de positiva egenskaperna hos religionen manifesteras. Samarbete, gemenskap, identitet, relationer, ett sätt att leva.

Det andra av Halldorfs argument för religionens roll är följande:

I de stora monoteistiska religionerna baseras idén om människovärdet på föreställningen att varje människa är Guds avbild. Hur formulerar man något liknande utifrån en materialistisk ståndpunkt?

I dag framställs religionerna snarare som ett hot mot samhället. Men ingen verkar ha något annat svar på var den etik samhället behöver ska komma från.

Halldorf menar att religionen behövs som en grund för samhällets etik och moral, och för att understödja idén om mänskliga rättigheter. Föreställningen om det jämlika människovärdet uppfanns av Jesus, och han blev därmed en revolutionär, skriver Halldorf i ett engagerat kapitel (som dock inte berör denna idéns historia inom hellenistisk filosofi långt före Jesus och Paulus). Detta är den religiösa värdegrund som saknas i den sekulära liberalismen.

Ett argument för det är observationen att idén om mänskliga rättigheter historiskt har sin grund i kristet tänkande. Men det argumentet kan vändas åt andra hållet: om liberalismen föddes ur kristendomen, så kanske kristendomen i sig implicerade liberalismen? Larry Siedentop hävdar i “Inventing the individual. The origins of Western liberalism” att modern sekularism och individualism har utvecklats, inte trots kristendomen, utan tack vare den. Siedentop spårar sekularismens födelse ur interaktioner mellan kristna föreställningar och de specifika förhållanden som rådde mellan kyrkan och kungliga makthavare under medeltiden. Upplysningen under 1700-talet är enligt denna analys ett steg på vägen mot liberalism, inte dess ursprung. Siedentop menar är att kristendomen bar på ett frö som under vissa betingelser spirade och blommade ut i liberalism. Ingen planerade det, många stretade emot, men processen styrdes av den inre logiken hos kristendomens idéer. Det resonemanget om idéernas dynamik påminner för övrigt om hur Deneen förklarar liberalismens nuvarande kris.

Den grundläggande motsägelsen i Halldorfs argumentation är denna: i linje med sin första tes om religionernas goda sociala roll hävdar han att man inte ska se “essentialistiskt” på religionerna som tankesystem. Det är inte de specifika idéerna i de heliga skrifterna som är viktiga. Religionernas existensberättigande härrör från gemenskapen och samarbetet i församlingar och lokalsamhället

Men samtidigt anger han som stöd för sin andra tes om liberalismens behov av etisk bas, att religionernas moraliska budskap och tankemässiga innehåll kan ge just detta. Det behövs ett moraliskt fundament för liberalismen, vilket endast religioner, eller nog snarare kristendomen, kan utgöra.

Alltså: Det tankemässiga innehållet är inte viktigt för religionen som gemenskap, vilket är religionens främsta bidrag till samhället. Samtidigt är de moraliska och etiska idéerna inom religionen nödvändiga för att stödja en annars tom liberalism. Som läsare av Halldorfs skrift ställer man sig frågan: Är de religiösa tankarna viktiga eller inte? Halldorf tycks inte själv se svårigheten i att hävda dessa två ståndpunkter samtidigt.

När man har fått syn på denna djupa motsägelse i Halldorfs text, så punkteras ganska mycket av dess övriga argumentation. Han skriver exempelvis att “religiös identitet handlar alltså oftare om saker man gör än om idéer man har”. Men varför gör en person en viss sak? Halldorf tycker vi ska “fråga dem vad det betyder för dem.” Vilket blir det troliga svaret? Jo, att religionens skrifter eller dess auktoriteter hävdar att det är moraliskt; alltså att läran säger si och så, dess idéer är beskaffade på ett visst sätt. Den religiösa personen säger sannolikt inte “jag gör så bara för att alla andra gör det.”

Om Halldorf tar idéer om moral och etik på allvar när det gäller liberalismens hjärta, så får han lov att göra det även när han diskuterar religioner. Vilket han trots allt gör när han målar bilden av Jesus som en revolutionär:

Jesus ställde allt på ända. […] Kyrkans ideal blev en hel kulturs moraliska kod. […] Kristendomens stora kulturella bidrag är denna idé om människovärdet.

Som sagt, hur ska Halldorf ha det? Är religionernas moraltänkande viktigt eller inte?

Religionerna kommer inte undan en diskussion om vad deras idéer innebär. Halldorf skriver ibland som om det är självklart att religionerna är urkällan för etik och moral. Det är sedan ca 2 400 år känt att så icke är fallet. Platons beskrivning av Eutyfrons dilemma ställde frågan: Kommer det goda från gudarna eller väljer gudarna det goda för att det är gott? Antingen är gudarna moraliska diktatorer, i vilket fall vi människor bara har att rätta oss efter deras ukaser, vars egentliga moraliska halt därför är noll. Eller så måste även gudarna undersöka och bedöma vad som är gott, och det tvingas också vi göra. En människas val av moral kan inte lämpas över på gudarna. Ett sådant försök löser helt enkelt inte problemet. Om en människa väljer att låta gudarna bestämma sin moral, så är även det ett beslut av moralisk art. Vi kommer inte undan. Även om en religion skulle ha en direktlinje till sin gud, så är dess anspråk på att vara moralisk auktoritet helt enkelt utan grund. En människa kan inte avhända sig sitt eget moraliska ansvar.

Ett argument som ligger under ytan i Halldorfs resonemang är att mänskliga gemenskaper inte kan skapas utanför en religiös kontext. Halldorf påpekar, mycket riktigt, att religiösa sammanslutningar ofta är positiva mänskliga gemenskaper. Men sedan slirar han mot den implicita ståndpunkten att positiva mänskliga gemenskaper förutsätter religion. “Men går det att bygga ett samhälle utan något att samlas kring?” Detta “något”, förstår vi, måste vara religion.

Slutligen tillbaka till frågan jag ställde allra först. Vilket är svaret på liberalismens kris? Jag tror Halldorf (och Deneen) har rätt i att ett enögt fokus på individualism har en del av skulden för liberalismens kris. Människan är en social varelse. Evolutionsbiologins rön om människans ursprung visar entydigt att vi var flockdjur innan vi blev människor. Det speciella med människan är inte vår individuella intelligens, utan vår förmåga till samarbete och den kultur vi skapar och lever i.

Det betyder att en politisk ideologi som bokstavligt eller bildligt ser individen som startpunkten, och samhället som något som uppstår när individer sluter sig samman, antingen via Thomas Hobbes Leviathan eller John Lockes samhällsfördrag, har fundamentalt fel. Samhället är grunden. Individens frihet är inte något som ska återerövras. Det är något som ska skapas och underhållas. Friheten är inte ursprunglig, den är en uppfinning. Det kräver att människans sociala natur ses som en utgångspunkt, inte som ett sekundärt fenomen. Robinson Crusoes frihet är det ytterst få som eftersträvar. Det vi vill ha är en frihet i ett socialt sammanhang.

Den lärdom vi bör dra av rönen om människans ursprung är att evolutionen har gjort just vår art helt beroende av samarbete och social samvaro i en kultur. Det finns många djur som går i flock, men inga som kan samarbeta och uppfinna nya sätt att samarbeta som vi människor. En liberalism som ser att individualismen förutsätter ett fungerande samhälle, som bygger på samarbete, gemenskaper och kultur, och analyserar samhällets fortbestånd och utveckling ur det perspektivet, kanske kan finna nya vägar ur dagens kris.

Joel Halldorf: Gud: Återkomsten. Libris, 2018, ISBN 978-91-7387-773-2

Patrick J. Deneen: Why liberalism failed. Yale University Press, 2018, ISBN 978-0-300-22344-6

Larry Siedentop: Inventing the individual: The origins of Western liberalism. Allen Lane, 2014, ISBN 978-0-141-00954-4

En reaktion på ”Mellan liberalism och religion

  1. Pingback: Mellan liberalism och religion – Civilisation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.