Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” och Emma Frans ”Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams”. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Samarbetets bistra förutsättningar

Fenomenet mänskligt samarbete betraktas nästan alltid som något odelat positivt. Samarbete sägs visa att vi är goda och att vi inte är fundamentala egoister. Människor vill samarbeta. Gör vissa människor inte det så är något fel, kanske på dom, eller förmodligen på samhället.

Denna syn på samarbete är förhärskande i debatten. Begreppet samarbete har en skimrande gloria av allmänt positiva associationer. Den glorian är ett problem, eftersom den skymmer det faktum att samarbete bygger på vissa förutsättningar som är ganska bistra.

Värdelösa förklaringar

Varför skriver jag denna blogg? Tänk dig att jag svarade: ”Förklaringen är att jag sitter framför datorn och skriver på tangentbordet.” Skulle du tycka att det var en bra förklaring?

Nej, jag tror inte det. Förklaringen är visserligen sann, men endast i en trivial mening. Den ger i själva verket ingen intressant information. Den skjuter bara det egentliga problemet ett steg bort: Varför sitter jag framför datorn och skriver på tangentbordet? Det är en värdelös förklaring.

Det finns många exempel på liknande värdelösa förklaringar genom idéhistorien. Låt mig ta några exempel från vitt skilda debatter:

Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Finns det en mening med livet? Det är frågor som mänskligheten förmodligen ställt sig så länge den funnits. Förmågan, eller förbannelsen, att kunna ställa dessa frågor är måhända kriteriet för vad som är en människa.

Religionen, Gud, brukar anföras som en garanti för att det finns en mening med livet, även om det inte skulle vara möjligt att nå säker kunskap om den. Jackie Jakubowski citerar i Sans nr 1 2015 Albert Einstein om en andlig dimension i livet och skriver att ett

fasthållande vid den religiösa traditionen [är] ett uttryck för en aldrig upphörande vilja och behov att förstå meningen med ens existens.

Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.

How an embryo develops: The miracle of self-organization

The development of an organism such as a plant or a human being has always been a source of fascination. How can a small seed give rise to a giant tree? How can an egg cell combined with a sperm cell develop via the embryo into the complex structures of the human body? In a recent book ”Life Unfolding. How the human body creates itself”, Jamie A. Davies, professor at the University of Edinburgh, describes the current scientific understanding of this miraculous process.

One possible solution to the fundamental problem of an organism’s development is the teleological one. Teleology is the idea that a purpose is the driver of a process. This idea is associated with Aristotle, the great Greek philosopher, who, according to the Stanford Encyclopedia of Philosophy (SEP) ”is properly recognized as the originator of the scientific study of life.” Aristotle’s argument was that the development of an organism is fundamentally teleological; the goal of the process is to produce a functional adult organism. The final cause, as he called it, is the driving force of the process. The SEP describes his view thus:

[…] parts and the processes that produce them [organisms] do not necessitate the outcome; on the contrary, the outcome necessitates that the developmental processes bring about the parts that are necessary for the organism to live its life, and do so in a temporally and spatially coordinated manner.

Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

Per Altenberg skriver en intressant artikel ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster” i Liberal Debatt 3/2016. Det ligger mycket i hans resonemang, men där finns en blind fläck som leder till en politiskt impotent slutsats. Låt mig förklara.

Is there a philosophy of biology?

Having just read the book ”Philosophy of Biology” by Peter Godfrey-Smith (who is Distinguished Professor of Philosophy at the City University of New York Graduate Center), I am left wondering if there is such a thing as a philosophy of biology. The book is well-written, and it discusses a number of fundamental phenomena in biology quite well. I did learn some new things, and the discussion does explain some issues very well. I cannot find any errors or misunderstandings of significance, except for one statement, discussed later.

Yet, I cannot say that I would know how to respond if anyone now asked me what philosophy of biology is actually being proposed in the book.

Stora tänkare, felaktiga tankar

Varför har vi ett sådant binärt förhållningssätt till stora tänkare? Antingen faller vi pladask och accepterar allt en tänkare har sagt. Eller så kategoriserar vi personen som en tok eller extremist. Man kan ju tänka sig ett mellanläge, eller hur? Att även stora tänkare ibland kör i diket. Eller att en virrpanna någon gång formulerar en riktigt intressant tanke.

Låt mig därför diskutera några felaktiga tankar från tre nutida tänkare, Lars Gustafsson, Zygmunt Bauman och Torbjörn Tännsjö. Det här är inte menat som analyser av dessa personers hela tänkande, utan det handlar om några specifika tankar och argument.

Tror liberaler på samhället?

There is no such thing as society.

Margaret Thatcher (Wikiquote)

Både socialister och konservativa kritiserar liberalismen för att den bygger på en individualism som ignorerar eller nedvärderar samhället. Ovanstående citat av Margaret Thatcher används gärna av socialister som illustration. Konservativa kritiker hävdar att den liberala agendan leder till samhällets atomisering genom att sociala och mänskliga sammanhang offras på den personliga frihetens altare.

Även en liberal kan ha anledning att ställa sig frågan om liberaler verkligen tror på samhället. Inte i betydelsen om vi har förtroende för samhället, utan snarare om vi tror att samhället alls existerar.

Låt mig ta ett par konkreta exempel på att liberaler ibland resonerar som om samhället inte alls existerar.