Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden?

Nummer 3-2019 av Liberal Debatt kom ut för ca en månad sedan, men dess innehåll är ännu inte tillgängligt på nätet. Därför publicerar jag här manuset till min artikel om Lena Anderssons bok Om falsk och äkta liberalism, som var en av fyra artiklar i det numret av LD som kritiserar boken.

Lena Anderssons bok “Om falsk och äkta liberalism” har rönt stor uppmärksamhet. Hon utgår från naturrätten och idén om självägandet. Problemet är att Andersson inte är explicit med de fulla konsekvenserna av dessa postulat. Dessutom argumenterar hon för att eventuella konsekvenser är irrelevanta för att bedöma hennes liberalism. En sådan liberalism är inte värd namnet.
Fortsätt läsa ”Kritik av Lena Andersson: När ska Andersson komma ner på jorden?”

Mellan liberalism och religion

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 3-2019 med rubrik som ovan.

Texten utgår från Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten, där han bland annat skriver att dagens känsla av kris orsakas av “den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet.”

Jag påpekar att hans kritik av liberalismen är en litet snällare variant än den som Patrick J. Deneen framför i Why liberalism failed. Jag tar stöd i min argumentation om hur man ska se på moral, religion och liberalism ur Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism.

Joel Halldorf svarar på min kritik, och jag ger en kort kommentar till det. Dessvärre finns inte texten på nätet, utan man är tvungen att skaffa en papperskopia av tidskriften.

Några avsnitt ur min text:

[Halldorf] har två teser: Den ena är att religion är nödvändigt för ett gott samhälle. Den andra är att en fungerande liberalism förutsätter religion, eller mer specifikt kristendomen.

Ett argument för det är observationen att idén om mänskliga rättigheter historiskt har sin grund i kristet tänkande. Men det argumentet kan vändas åt andra hållet: om liberalismen föddes ur kristendomen, så kanske kristendomen i sig implicerade liberalismen? Larry Siedentop hävdar i “Inventing the individual. The origins of Western liberalism” att modern sekularism och individualism har utvecklats, inte trots kristendomen, utan tack vare den.

Den grundläggande motsägelsen i Halldorfs argumentation är denna: i linje med sin första tes om religionernas goda sociala roll hävdar han att man inte ska se “essentialistiskt” på religionerna som tankesystem. Det är inte de specifika idéerna i de heliga skrifterna som är viktiga. Religionernas existensberättigande härrör från gemenskapen och samarbetet i församlingar och lokalsamhället.

Men samtidigt anger han som stöd för sin andra tes om liberalismens behov av etisk bas, att religionernas moraliska budskap och tankemässiga innehåll kan ge just detta. Det behövs ett moraliskt fundament för liberalismen, vilket endast religioner, eller nog snarare kristendomen, kan utgöra.

Alltså: Det tankemässiga innehållet är inte viktigt för religionen som gemenskap, vilket är religionens främsta bidrag till samhället. Samtidigt är de moraliska och etiska idéerna inom religionen nödvändiga för att stödja en annars tom liberalism. Som läsare av Halldorfs skrift ställer man sig frågan: Är de religiösa tankarna viktiga eller inte? Halldorf tycks inte själv se svårigheten i att hävda dessa två ståndpunkter samtidigt.

Jag avslutar texten med ett resonemang om att liberalismens problem är dess individualism, synen att individen föregår samhället. Jag tror vi måste stöpa om liberalismen i termer av att människan är en fundamentalt social varelse, så att friheten för individen handlar om något som måste vinnas och byggas. Det handlar inte om att återerövra. Friheten är ett projekt som bygger på att samhället finns och fungerar. Det får konsekvenser för synen på sådant som rättigheter. Detta är tankar som jag hoppas kunna skriva mer om i andra sammanhang.

Joel Halldorf: Gud: Återkomsten, Libris Förlag, 2018, ISBN 978-91-7387-773-2

Patrick J. Deneen: Why liberalism failed, Yale University Press, 2018, 978-0-300-22344-6

Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism, Penguin Books, 2014, 978-0-141-00954-4

Lena Anderssons trams om Karl Popper

Lena Andersson skriver en hel del om den liberale filosofen Karl Popper i sin senaste bok ”Om falsk och äkta liberalism”. Tyvärr är ganska mycket av det trams. Jag kommer här att granska en del av de påståenden Andersson gör. Alla indragna citat är från Anderssons bok, om inget annat anges.

Jag har tidigare diskuterat Popper med Lena Andersson (se blogginlägget 5 dec 2014, och länkar däri) så jag är inte helt förvånad över hennes inställning. Däremot är jag förbluffad över hennes oförmåga – ovilja? – att ge en rimlig beskrivning av hur Popper faktiskt resonerar.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons trams om Karl Popper”

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 2 2018, men är inte tillgänglig på nätet där.

Vetenskapen kan inte freda sig från kritik genom dekret, kränkthet eller arrogans.

Debatten om vetenskap och fakta har blivit intensiv och mångfasetterad. Den sträcker sig från genusvetenskap till klimatforskning. Kärnan i debatten är förhållandet mellan vetenskap och politik. Å ena sidan beklagar sig forskare över politikens ignorans eller illvilja. Å andra sidan kritiseras olika vetenskapsfält för att ha en politisk agenda: en politisk vilja som döljs bakom föregivet värdeneutrala utsagor om fakta och verklighet. Anklagelsen handlar i bästa fall om att forskarna är blinda och naiva, i värsta fall hycklande, konspirativa eller korrupta.

Exemplen är många. Den neoklassiska nationalekonomin har ifrågasatts under lång tid för sin påstått nyliberala attityd. En nyare anklagelse är att den är strukturellt könskodad i sina resonemang om “den ekonomiske mannen”. Det är lätt att finna exempel på hård kritik mot pristagare i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne föranledd av att de ofta är förankrade i neoklassisk teori. Ekonomi som vetenskap sägs vara kamouflerad politik.
Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

Djävulens liberal

Djävulens advokat (latin: advocatus diaboli) är en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument.

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal”

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Hela texten finns numera här.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender och Emma Frans Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

Samarbetets bistra förutsättningar

Fenomenet mänskligt samarbete betraktas nästan alltid som något odelat positivt. Samarbete sägs visa att vi är goda och att vi inte är fundamentala egoister. Människor vill samarbeta. Gör vissa människor inte det så är något fel, kanske på dom, eller förmodligen på samhället.

Denna syn på samarbete är förhärskande i debatten. Begreppet samarbete har en skimrande gloria av allmänt positiva associationer. Den glorian är ett problem, eftersom den skymmer det faktum att samarbete bygger på vissa förutsättningar som är ganska bistra.
Fortsätt läsa ”Samarbetets bistra förutsättningar”

Värdelösa förklaringar

Varför skriver jag denna blogg? Tänk dig att jag svarade: ”Förklaringen är att jag sitter framför datorn och skriver på tangentbordet.” Skulle du tycka att det var en bra förklaring?

Nej, jag tror inte det. Förklaringen är visserligen sann, men endast i en trivial mening. Den ger i själva verket ingen intressant information. Den skjuter bara det egentliga problemet ett steg bort: Varför sitter jag framför datorn och skriver på tangentbordet? Det är en värdelös förklaring.

Det finns många exempel på liknande värdelösa förklaringar genom idéhistorien. Låt mig ta några exempel från vitt skilda debatter:
Fortsätt läsa ”Värdelösa förklaringar”

Meningen med livet

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 3 2015, men är inte tillgänglig på nätet där.

Vad är meningen med livet? Finns det en mening med livet? Det är frågor som mänskligheten förmodligen ställt sig så länge den funnits. Förmågan, eller förbannelsen, att kunna ställa dessa frågor är måhända kriteriet för vad som är en människa.

Religionen, Gud, brukar anföras som en garanti för att det finns en mening med livet, även om det inte skulle vara möjligt att nå säker kunskap om den. Jackie Jakubowski citerar i Sans nr 1 2015 Albert Einstein om en andlig dimension i livet och skriver att ett

fasthållande vid den religiösa traditionen [är] ett uttryck för en aldrig upphörande vilja och behov att förstå meningen med ens existens.

Fortsätt läsa ”Meningen med livet”

Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”