Antikrundan och svenska värderingar

Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. ”Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!”

Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: ”Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället.” Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.
Fortsätt läsa ”Antikrundan och svenska värderingar”

Stora tänkare, felaktiga tankar

Varför har vi ett sådant binärt förhållningssätt till stora tänkare? Antingen faller vi pladask och accepterar allt en tänkare har sagt. Eller så kategoriserar vi personen som en tok eller extremist. Man kan ju tänka sig ett mellanläge, eller hur? Att även stora tänkare ibland kör i diket. Eller att en virrpanna någon gång formulerar en riktigt intressant tanke.

Låt mig därför diskutera några felaktiga tankar från tre nutida tänkare, Lars Gustafsson, Zygmunt Bauman och Torbjörn Tännsjö. Det här är inte menat som analyser av dessa personers hela tänkande, utan det handlar om några specifika tankar och argument.
Fortsätt läsa ”Stora tänkare, felaktiga tankar”

Wagner’s Parsifal: holier-than-thou

Attending the opera Parsifal by Richard Wagner at the Royal Opera in Stockholm on Monday March 28th 2016 was a joy. The singers, the orchestra, the cast and the staging were all wonderful.

However. There was a problem: The libretto. The story. The text.

To show what I mean, I have here collected all instances in the libretto in English where the words ”holy” and ”sacred” (German: ”heilig”) have been used to characterize something. The German libretto would yield essentially the same result.
Fortsätt läsa ”Wagner’s Parsifal: holier-than-thou”

Maria Schottenius? Hahahaha…

Jag läser Maria Schottenius senaste alster publicerad i DN Kultur 15 mars 2016, och konstaterar att satiren är död.

Denna kulturkvinna par excellence, förutvarande chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, numera kulturjournalist, skriver om den hemskhet som Nobel Center utgör. Det är ”fullständigt onödigt”, det skulle ”förstöra balansen” mellan slottet och Nationalmuseum, etc, etc, etc. Allt detta känner vi igen. Den stockholmska konservativa kultureliten uppför sig som vanligt och skriker av skräck inför minsta förändring. Gäsp.

Men det anmärkningsvärda i Schottenius artikel är avslutningen:

Det är Kungen som ska dela ut Nobelpriset och Nobelfesten är en privat tillställning. Hans kollega i London, prins Charles, har ett omfattande engagemang i kulturarvsfrågor.

Ingenting i konstitutionen hindrar kungen från att säga, ”Nej, jag delar inte ut priset i den byggnaden, som förfular och snedvrider intrycket av Slottet och Nationalmuseum.” I så fall kommer Nobel Center inte att byggas. Så frågan är: Vad tycker Kungen?

Tillägg 18 april 2016: Schottenius tycks inte ha lidit av en tillfällig förvirring. Det visar sig vara mer permanent. Hon skriver återigen i Dagens Nyheter att kungen bör ingripa:

Än en gång, vad säger kungen, som lär vara olustig inför att det ska placeras en jättelåda i aktern av Nationalmuseum? Nej, han säger ingenting. Tyvärr.

Fortsätt läsa ”Maria Schottenius? Hahahaha…”

Mahler och Widmann med Daniel Harding

Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkesters uppförande av Jörg Widmanns nykomponerade konsert för viola och Gustav Mahlers 9:e symfoni 26 november 2015. Det är svårt att formulera de rätta superlativen utan det blir fånigt. Det var helt enkelt fantastiskt bra.

Widmanns stycke var en beställning av violasolisten Antoine Tamestis, som också spelade här. Ett virtuost stycke med flera sinsemellan olika partier som ändå blev en helhet, där dovt skräckfyllda stämningar alternerade med vackra dialoger mellan violan och andra instrument. Orkestern frambringade klanger som förundrade. Trots komplexiteten var det ändå märkligt direkt. Det passade alldeles utmärkt i ett program med Gustav Mahlers 9:e symfoni, jag tyckte jag hörde referenser till Mahler i sista delen av violakonserten.

Harding har redan tidigare visat att han behärskar Mahlers musik. Så det var med höga förväntningar jag gick till kvällens framförande. Jag blev sannerligen inte besviken. Själv har jag Bruno Walters inspelning från 1962 med Columbia Symphony Orchestra som referens. Harding var på samma nivå. Han valde delvis andra tempi, och mejslade fram varje detalj utan att offra helheten. Framförandet hade en häpnadsväckande säker linje hela vägen igenom. Slutet på symfonin blev ett glasklart, varligt, allvarsamt avsked. Trots bitvis störande hostanfall i publiken blev detta en fantastisk upplevelse.

Jag har sagt det förut, men säger det igen. Har Stockholm riktigt fattat vilken kulturell dunderkombination Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester egentligen är? När Harding så småningom lämnar Stockholm kanske vi förstår vad vi hade.

Postkolonial kortslutning

Postkoloniala texter är påfallande ofta rejält korkade. Beror det på att skribenterna har blivit fördummade av postkolonialt tänkande, eller dras dumma personer till postkolonialism?

Jo, det är en elak och osaklig fråga, men efter att ha läst den så kallade kulturdebattartikeln Därför växer hatet mot främlingar i flyktingströmmarnas Tyskland i Dagens Nyheter 5 nov 2015 av Rebecka Kärde (en för mig tidigare okänd s.k. kulturskribent) så framstår den som fullt rimlig.

Jag ska inte bli långrandig, artikeln innehöll inte så värst mycket av intresse. Det var det sedvanliga pratet om hur hycklande den västerländska demokratin är, yadda yadda. Det enda jag höjde på ögonbrynen inför var dess slutsats:

[…] man skulle kunna hävda att mordbrännarens felslut inte ligger i den paranoida främlingsfientligheten, utan i idyllen: själva föreställningen om en plats som ska hållas ren. Och går inte samma resonemang att applicera på det europeiska invandringsmotståndet som helhet? Att just det man tycker sig försvara – det goda, idylliska, demokratiska – är den främsta illusionen av alla.

Om nu ”det goda, idylliska, demokratiska” är såpass illusoriskt, så kan man konstatera att flyktingarna tydligen har låtit sig luras. De söker sig väl till Europa just för att ta sig till en ”idyll” av normalitet och fred?

Artikeln är en gott exempel på hur identitetsvänstern pratar. Men om de nu verkligen tror på vad de säger, så borde de ju rimligen stå vid gränsen och tala om för flyktingarna att en illusorisk idyll väntar dom. Det kan ju inte vara bra att de tar sig hit under falska förespeglingar?

Men så säger inte tokvänstern till flyktingarna. Alltså kan vi ta den här sortens ”kulturdebatt” för vad det är: postkolonialt trams.

Fiasko för ett försvarstal för humaniora

Försvarstal och festtal är två genrer som det är vanskligt att blanda samman. Stefan Arvidsson (Dagens Nyheter 26 juni 2015) ger några bra argument för varför humaniora är nödvändigt i en god civilisation. Ett sådant är hans observation att i stort sett varje människa är en amatörhumanist, som använder och efterfrågar humaniora i sina dagliga liv. Men till detta lägger han två argument som är lika vanliga som dåliga. Det handlar om vackra ord hämtade från festtalen. De skorrar illa när de används i ett försvarstal.
Fortsätt läsa ”Fiasko för ett försvarstal för humaniora”

Rädda det kulturella världsarvet: Sprid det och gör det Open Source

Maria Schottenius skriver i Dagens Nyheter 23 mars 2015 om den ideologiskt inspirerade förstörelse av ovärderliga kulturskatter som sker i bland annat områden kontrollerat av Islamiska Staten. Flera andra har skrivit om detta, bland annat Duraid Al-Khamisi i Expressen 11 mars 2015.

Schottenius konstaterar klokt att det inte är helt oproblematiskt med viljan att återbörda alla kulturföremål som köptes eller stals av västvärlden under kolonialismen. Om alla gamla föremål skall befinna sig i ursprungsområdet finns risk för att kvarlåtenskapen efter hela historiska epoker utraderas av en naturkatastrof eller av mänsklig fanatism.

Ett av världens vackraste föremål alla kategorier är bysten av Nefertiti som finns i Berlins Neues Museum. De egyptiska myndigheterna vill att bysten returneras, men med tanke på instabiliteten i grannskapet borde ett återlämnande helt avföras från dagordningen. Det är inte så svårt att gissa vad Islamiska Staten skulle göra med bysten av Nefertiti om de fick lägga sina vantar på den.
Fortsätt läsa ”Rädda det kulturella världsarvet: Sprid det och gör det Open Source”

A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy

Detta inlägg finns även på svenska.

Kenan Malik, English writer and lecturer, has written a book about the history of moral philosophy. Every person interested in the topic simply must read it. ”The Quest for a Moral Compass” is a marvel of clarity and rigor. The philosophers’ positions are explained intelligibly without undue simplification. Their ethical reasoning is put into a social and intellectual context. It is unceasingly interesting and instructive.

The book begins with the opening stanza from Homer’s Iliad, ”Sing, goddess, of the anger of Achilleus, son of Peleus. …”, and discusses the moral universe the story unfolds within. It is the kind of writing that makes me rejoice. No long-winded introduction, pseudo-academic meta talk about how the book is organized, but just bang on, head first! That’s how it should be done.

The book is subtitled A Global History of Ethics, signaling that it extends beyond the usual focus only on European philosophy. Each chapter deals with a theme or a philosophical movement, broadly in chronological order. The intimate and complex relationship between ethics and religion occupies a large part of the discussion.
Fortsätt läsa ”A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy”

Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

This blog post is also available in English.

Kenan Malik, engelsk skribent och föreläsare, har skrivit en bok om moralfilosofins historia som varje person intresserad av ämnet helt enkelt måste läsa. ”The Quest for a Moral Compass” är ett under av klarhet och stringens. Filosofernas ståndpunkter framställs begripligt utan orimlig förenkling. Deras etiska resonemang sätts in i ett socialt och intellektuellt sammanhang. Det är oupphörligt intressant och lärorikt.

Boken börjar med öppningsstrofen ur Homeros Iliaden, ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus…”, och diskuterar det moraliska universum som den berättelsen utspelar sig inom. Det är ett författartekniskt grepp som får mig att jubla. Ingen långrandig inledning, pseudo-akademiskt meta-snack om hur boken är upplagd, utan bara pang på, huvudet före! Så ska en slipsten dras.

Boken har undertiteln A Global History of Ethics, vilket signalerar att den sträcker sig utanför det sedvanliga fokuset på enbart europeisk filosofi. Varje kapitel behandlar ett tema eller en filosofisk riktning, i stora drag enligt kronologisk ordning. Etikens intima och komplexa förhållande till religionen upptar en stor del av diskussionen.
Fortsätt läsa ”Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia”