Yttrandefrihet, kränkning och bultande hjärta

Debatten kring #JeSuisCharlie går vidare. Det är intressant, och deprimerande, hur snabbt fokus kan skiftas över från mord, terrorism och förtryck till kränkthet. Stort nummer görs av hur skadliga skriftliga och verbala kränkningar skulle vara. Argumenten slirar iväg mot att sådana kränkningar är att jämföra med våldsdåd. Theodor Kallifatides skriver i Dagens Nyheter 14 jan 2014:

Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.

Hur kan någon ha rätt att göra det?

Han säger sig ”med bultande hjärta” läsa DN:s ledare 7 jan 2014 som hävdar rätten att kränka. Det är ett motbjudande uttalande med tanke på vad som faktiskt hände i Paris. Sjutton personer mördades. Deras hjärtan slutade bulta. På riktigt. Inte som en litterär figur.
Fortsätt läsa ”Yttrandefrihet, kränkning och bultande hjärta”

Hans Ruins Heidegger-chock

Så har då Hans Ruin till slut blivit ”chockad” över Martin Heideggers nazism. I Dagens Nyheter 11 aug 2014 skriver han om det som framkommit vid publicerandet av några av Heideggers anteckningsböcker. Ruin har gjort sin karriär som filosof på Heideggers tänkande, så det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers nazism blir allt svårare att glida runt.

Men om man har det minsta hum om de idéhistoriska sammanhangen så är Heideggers nazism faktiskt gammal skåpmat. Det behövs inga fler avslöjanden, även om såklart varje ny motbjudande detalj kan ha visst intresse. Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen. Hans så kallade rektorstal 1933 visar utan minsta tvivel att han var nazist. Detta och mer därtill har varit allmänt känt under flera årtionden. Jag skrev om detta här.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins Heidegger-chock”

Rickard III på Dramaten: Den pansrade lögnen och Putins öde

Jonas Karlsson spelar huvudrollen i Shakespeares Rickard III på Dramaten. Han gör en slipprigt självsäker manipulatör. Han bär pjäsen, som är återhållet iscensatt, med goda stödjande insatser från övriga skådespelare, däribland Björn Granath som Buckingham, Rickards nyttige idiot till politruk.

Marinerade som vi är av berättelsen om de cyniskt manipulerande politikerna, så har pjäsen inte så många överraskningar att bjuda på. Vi kan det alltför väl. Men formuleringarna sprakar: den ”pansrade lögnen”, som vi har sett mycket av de senaste dagarna.

Den aspekt i storyn som får mig att haja till är de två scener där Rickard försöker lirka med en hatiskt inställd kvinna, och genom allehanda skruvade argument försöka inbilla henne att han älskar henne, eller åtminstone få henne att tvivla på sitt eget hat.

Den stora, sakta roterande plattformen sätter tonen i sceneriet. Kanske kan den symbolisera det obevekliga maskineriets gång? Färden mot det logiska slutet.

Det är moralismen i berättelsen som gör att den håller. Rickard får mardrömmar, och han går ett eländigt slut till mötes. ”En häst, en häst, ett kungarike för en häst!” I denna uppsättning yttrat som ynkligt stön.

Så vill vi att varje ond ledare, politiker eller kung, ska sluta. Hitler brändes till aska i en bombkrater i ett sönderfallande Berlin, Mussolinis lik hängdes upp och ner i en lyktstolpe. Kanske räcker det idag med att de får tyna bort i exil, eller i fängelse efter rättegång i Haag. Vilka förbannelser vill vi idag skicka på dagens förtryckare som Kim Jong-un, Robert Mugabe eller Vladimir Putin?

Harding och Gerhaher: Gustav Mahler

I Berwaldhallen 24 jan 2014 sjöng Christian Gerhaher, baryton, Gustav Mahlers Lieder eines Fahrenden Gesellen, med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding. Gerhaher har en mycket vacker röst med en underbart ljus klang. Men kvällens framförande var ingen fullträff.
Fortsätt läsa ”Harding och Gerhaher: Gustav Mahler”

Goerne och Andsnes i Konserthuset: Mahler och Sjostakovitj

Matthias Goerne, tysk baryton, sjöng sånger av Mahler och Sjostakovitj till ackompanjemang av den norske pianisten Leif Ove Andsnes. Kombinationen av tonsättare visade sig vara spännande och programmet var mycket väl genomtänkt. Konserten gavs i Grünewaldsalen i Konserthuset 17 jan 2014.

Jag har tidigare inte hört de sånger baserade på Michelangelo Buonarottis dikter som Sjostakovitj skrev året före sin död 1975. En oväntad klarhet och pregnans hos en kompositör som annars gärna drar på för fulla muggar. Klart lyssningsvärda, framförallt sångerna ”Separation” och ”Död”.

Men den musikaliska intensiteten skruvades upp ett snäpp i Mahler-sångerna, som var ett urval från Kindertotenlieder, Des Knaben Wunderhorn, och Rückert-Lieder. I framförallt den första delen av konserten musicerade Goerne och Andsnes med klarhet och precision. I den andra blev det mer muskulöst, där framförallt Revelge framstod som ett flöde av underbar musikalisk energi. Denna förfärliga historia om en döende trumslagarsoldat som kommer tillbaka med sina kamraters benrangel blev en uppvisning i kraftfull skönhet från Goernes sida, och en säkerhet i den musikaliska linjen från Andsnes sida som imponerade stort.

Dietrich Fischer-Dieskaus inspelning är vanligen referensen för denna sång, men jag undrar om inte Goerne och Andsnes har trumf på hand. Synd att denna konserten inte spelades in.

Hanna Höglund om Valkyrian: Satir, får man hoppas

Hanna Höglund, skribent på Expressens kultursida, ägnar sig åt satir om operadebatten. Tror jag. I en artikel 6 dec 2013 anlägger hon genusperspektiv på framförandet av tredje akten i Valkyrian häromdagen:

[…] det sedvanliga könsförtrycket.
Det vill säga: ut med valkyriorna, medan hjältinnan själv döms av Wotan till garanterad våldtäkt och ett bespottat kvinnoliv vid spinnrocken (lindrat till magisk sömn med en eldring som skydd). Allt detta sagt som att det är hans plikt.
När Terfel långsamt och ömt kysser Stemme på pannan till Wagners evighetsmelodi stannar tiden. Än sen då? Det spelar ingen roll att Stemme är ett Wagnergeni och Terfel bottnar i Wotan som aldrig förr.
Publikens hänryckning och stående ovationer efter Allfaderns alltför välbekanta maktuppvisning får mig att må lite illa.

Jag gapskrattade när jag läste detta. Onekligen fyndigt, att satirisera den så kallat politiskt korrekta debatt som bland annat ägt rum kring Wagners Parsifal!

Men så smyger sig en otäck känsla över mig. Kan det vara så att Hanna Höglund menar allvar?! Kan det vara så illa att hon inte har nått insikten att när en publik applåderar ett framförande, så är det inte nödvändigtvis innebörden i operans handling som man bifaller, utan snarare gestaltningen, framförandet? Om det är så, undrar jag: Kunde ingen vänlig själ på Expressens kulturredaktion ha påpekat detta för henne?

Vi får hoppas att Höglund tar med sig spypåse om hon skulle gå och se några andra operor, som till exempel Salome, Othello, La Traviata eller Lady Macbeth från Mtsensk.

Valkyrian i Berwaldhallen

Tredje akten av Wagners opera Valkyrian uppfördes i Berwaldhallen torsdag 5 dec 2013. En vokal och musikalisk fröjd! Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester, och solister var Nina Stemme, Bryn Terfel och Ingela Brimberg, tillsammans med 8 valkyrior.

Som vanligt ser Harding till att hålla perfekta tempi, låter orkestern ljuda med stor klarhet i de mer lågmälda partierna, och med muskler när det ska tutas på. Brasset och stråkarna levererar en helt solid insats.

Terfels Wotan är en mäktig figur, vars stämma sannerligen är gudalik. Stemme, som i dagarna också sjunger Salome, låter lika bra som någonsin, och några spår av det hektiska schemat märks inte. Brimbergs Sieglinde matchar utan problem dessa sångargiganter, och jag inser att här är en operaartist som jag måste uppleva i en hel föreställning.

Uppförandet är konsertant, alltså utan sceneri. Men sångarna agerar ändå i en slags minimalistisk regi som ger det där litet extra, så att det närmar sig en riktig operaföreställning. Men det är självklart: Efter detta vill man egentligen se ”the real thing” med samma besättning artister.

Björn Wiman har makt över mobbningen av Madeleine Sjöstedt

Björn Wiman skriver om Madeleine Sjöstedt och kulturpolitiken i Stockholm i Dagens Nyheter 1 dec 2013:

Sjöstedts kulturpolitik är i sak så förkastlig att det offentliga samtalet gärna kan klara sig utan det slags mobbningstendenser som utvecklats mot henne personligen – det kostar i dag lika lite att göra sig lustig över Sjöstedt som det gör att låna en bok på biblioteket: ingenting.

Inser inte Wiman att han har makt att göra något åt mobbningstendenserna? Om han vill, så kan han ju göra det väldigt tydligt att det kostar. Han kan nämligen bestämma att Ingegärd Waaranperä, en av de drivande i skitsnacket om Sjöstedt (se detta och detta), fråntas ansvaret för att skriva om Stockholms kulturpolitik på DN Kultur.

Men har han viljan att göra något åt mobbarna?

Ingegärd Waaranperä: Kan hon fortsätta skriva om kulturpolitik i Stockholm?

Ingegärd Waaranperäs anmärkningsvärda uttalanden har uppmärksammats av Viktor Barth-Kron i Dagens Nyheter 30 nov 2013. Han konstaterar att debatten om kulturpolitiken i Stockholm helt tycks ha spårat ur. Läs honom!

Hur kunde Waaranperä göra bort sig så i Björn af Kleens intervju? Jag gissar att hon helt enkelt använde den jargong som är legio när det etablerade kulturfolket i Stockholm träffas. Hon hon trodde väl att Björn af Kleen var ”en av oss”. Hon gjorde det elementära misstaget att glömma att om man pratar med en journalist så pratar man med världen. Och Björn af Kleen var inte sämre journalist än att han helt enkelt lät hennes käft glappa, och skrev ned allt.

Vad händer nu? Tankarna faller på Dagens Nyheters kulturredaktion, och dess chef Björn Wiman: Han har ju ansvaret för vem som får i uppdrag att skriva om olika ämnen. Så då blir frågan: Har Waaranperä fulat ut sig såpass att hon fråntas ansvaret för att skriva om Stockholms kulturpolitik på DN Kultur? Om inte, ja, då betyder det att sexism och ren och skär osaklighet är acceptabla fenomen på DN Kultur.

Ingegärd Waaranperä: Misogynt dravel om Madeleine Sjöstedt

Jag vill undvika invektiv i denna blogg, men ibland är frestelsen mycket stor. Ingegärd Waaranperä, teaterkritiker i Dagens Nyheter, uttalar sig i samband med en intervju av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt i Expressen 28 november 2013 av Björn af Kleen. Det Waaranperä säger skulle kallas misogynt dravel om det hade kommit från en man utanför kulturvärlden.
Fortsätt läsa ”Ingegärd Waaranperä: Misogynt dravel om Madeleine Sjöstedt”