Stat, brott och straff

Brott och straff är en het politisk fråga. Det är kontroversiellt vad brottslingens straff egentligen ska syfta till. Handlar det om hämnd? Eller är straffets funktion istället att återanpassa brottslingen? Eller finns det andra syften? Två sinsemellan mycket olika ledarartiklar illustrerar dessa skillnader, men båda missar intressant nog en central aspekt av vad straff handlar om.

Dagens Nyheters Evelyn Schreiber skriver 5 juni 2018 utifrån perspektivet att straffrabatt för ungdomar är smart, i betydelsen samhällseffektivt. Svenska Dagbladets Ivar Arpi skriver 9 juni 2018 om hämnd och så kallad reparativ rättvisa, en medlingsprocess som syftar till att ge brottsoffret upprättelse.
Fortsätt läsa ”Stat, brott och straff”

Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion

När saker och ting gått rejält åt pipan, då finns det anledning att besinna sig och fundera igenom vad som gått fel. Att tillsätta en haverikommission, se över sina rutiner, göra en obduktion. Välj vilken metafor du vill.

Svensk migrationspolitik har nått ett läge där ingen av de som ämnar rösta igenom det senaste inslaget tycks orka argumentera i positiva ordalag för det. Alla tycker egentligen illa om förslaget till lag som avser ge de ensamkommande afghanska ynglingarna en chans att stanna. Jag skriver ”avser” och ”chans” eftersom en fundamental kritik mot förslaget från lagrådet med flera är att det är ytterst oklart hur lagen faktiskt kommer att slå. Ingen har påstått att den kritiken är felaktig. De som för fram förslaget gör det med uppenbar avsmak. Centern, som nu alltså bestämt sig för att rösta för förslaget, ägnar mesta tiden åt att oja sig över hur dåligt det är.

Kan man idag säga att Sverige ska ”stå upp för sin asylpolitik” utan att rodna? Den politiken är nämligen lika död som papegojan i Monty Pythons sketch. Hur har svensk politik med sin traditionellt så solida lagstiftnings- och förvaltningstradition hamnat i detta fiasko?
Fortsätt läsa ”Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion”

Optimister och klåpare

I ett märkligt inlägg betitlat ”Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten” på Dagens Nyheters ledarsida 28 mars 2018 gör Sofia Nerbrand gällande att det pågår en ”otrevlig batalj” mellan ”optimister” och ”pessimister” i borgerligheten. Pessimisterna är de som bland annat ser problemen med flyktingmottagande, medan optimisterna vill ha en mer välkomnande migrationspolitik.

För Nerbrand tycks det handla om psykologi:

Både som människa och publicist behöver man dock välja en utgångspunkt, givet förutsättningarna: Det kan vara kämpigt nu – men lösa sig på sikt. Man kan se möjligheter – eller tro att allt går åt helvete.

”Gaska upp er!” Ungefär så kan man sammanfatta Nerbrands artikel. Hennes raljanta sammanfattning av olika debattörers ståndpunkter uppvisar ingen direkt önskan att vilja förstå. Hon tycks tro att det har med humör att göra.
Fortsätt läsa ”Optimister och klåpare”

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” och Emma Frans ”Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams”. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

Demokratin kan inte försvaras med illusioner

Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.

Karl Popper skrev i ”The Open Society and Its Enemies”:

Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.

Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.
Fortsätt läsa ”Demokratin kan inte försvaras med illusioner”

Liberalernas kris. Vilken kris?

Partiet Liberalerna hovrar kring 4 procent i opinionsmätningarna. Det är med andra ord oklart om partiet finns kvar i riksdagen efter årets val. Kris, skulle man kunna tycka. Men någon direkt krisinsikt syns inte i media. Partiets företrädare tycks agera efter teorin att det här är ett problem som hanteras bäst genom att ignoreras.

Dagens Nyheters ledarartikel 17 mars 2018 ”L och C borde vara lika med sant” uppvisar dock en viss grad av krisinsikt, eftersom utgångspunkten är att ”liberalismen är trängd”. DN vill se en sammanslagning av Center och Liberalerna som ger så kallat mervärde: ”Att få ett plus ett att bli tre.”

Önsketänka kan en ledarsida förvisso göra. Men när DN framhåller Liberalernas ”intellektuella kapital” som ett argument för en sammanslagning, då går man över löjets gräns. Det är bland annat just den, på självinsikt befriade, pompositeten som är ett av Liberalernas, och även många andra liberalers, DN:s ledarredaktion inbegripet, problem.

Så vad är grunden för Liberalernas kris? Det räcker med att titta på deras valstrategi för att se problemet. Den bygger på tre teman:
Fortsätt läsa ”Liberalernas kris. Vilken kris?”

Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden

Det är inte ofta en åsiktsmässig reträtt får en sådan skarp blixtbelysning som i Dagens Nyheters serie artiklar (länkar i denna artikeln) om hedersförtryck skrivna av Thomas Lerner och Hans Arbman.

Gudrun Schyman gör ett skamlöst försök att påskina att hon och Feministiskt Initiativ alls inte svikit kvinnorna som utsätts för hedersvåld. Sakine Madon gör slarvsylta av det försöket i VLT 16 jan 2018.

Men det ynkligaste exemplet står den tidigare riksdagskandidaten för F! Nelli Motavvas för. Hon får frågan om varför hon deltog i den hårt uppskruvade kampanjen mot Hanna Gadban och den nominering hon fick till en utmärkelse av Södertörns högskola. Hanna Gadban utkom 2015 med boken ”Min Jihad” om islamism och hedersförtryck. Nelli Motavas (som då använde sitt iranska förnamn Mehrtab):
Fortsätt läsa ”Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden”

Socialister som älskar klassamhället

Är klasskampen relevant för politiken? Ja, svarar en trio socialister med Daniel Suhonen, socialdemokratisk skribent och aktivist, Göran Therborn, framstående sociolog, och Niels Stöber på Dagens Nyheter Debatt 2018-01-28. Som stöd anför de en opinionsundersökning där man ställt frågan ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” I DN-artikeln skriver trion att ”åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle.” För att få fram siffran 80% har de lagt ihop den andel som svarar ”Ja, absolut” (34%) med de som svarar ”Ja, i någon mån” (47%), vilket framgår av rapporten som artikeln är en sammanfattning av. Deras slutsats att klasskampen vore vägen till valseger för Socialdemokratin är inte så starkt underbyggd som de hävdar.

Men det som är mest intressant med artikeln är dess dubbla budskap om klassamhället. Artikeln bygger på en djup upprördhet över klasskillnader. Man säger vilja ha en politik som ”minskar klassklyftorna”. Trion tror att en valrörelse i termer av klasskamp skulle leda till stora framgångar för Socialdemokraterna på bekostnad av främst Sverigedemokraterna. Inom parentes kan man notera att resultaten i deras undersökning ger stöd åt hypotesen att Sverigedemokraternas framgångar beror på svagheter hos Socialdemokraterna snarare än något slags väljarläckage högerut från Allianspartierna.

Man kan få för sig att författarna vill avskaffa klassamhället. Men så enkelt är det inte. Artikeln diskuterar det författarna kallar klasstolthet. Opinionsmätarna har frågat hur stolta folk är över sin klasstillhörighet. Trion rapporterar att 47% av arbetare är stolta över det (”mycket” + ”ganska”), men att endast 34% av tjänstemän är stolta. Trion ser stolthet över sin klass som en viktig faktor för att vinna fler väljare till Socialdemokratin. Men det handlar inte bara om strategi. Mellan raderna är det tydligt att författarna ser stolthet över sin klass som något fundamentalt positivt.
Fortsätt läsa ”Socialister som älskar klassamhället”

Sorgligt från Liberalerna om stadsbyggnad i Stockholm

Liberalerna i Stockholms stad skriver en debattartikel om stadsbyggnad (Lotta Edholm och Björn Ljung, Svenska Dagbladet 26 december 2017). Det är inte oväntat, men ändå sorgligt, att se hur man fullföljer sin trista linje. Partiets stadsbyggnadspolitik kan beskrivas så här:

  • den utgår helt från ett insider-perspektiv,
  • den är i grunden konservativ, för att inte säga reaktionär,
  • dess främsta honnörsord är enhetlighet,
  • den vill bestämma i detalj hur byggnader skall se ut,
  • den stirrar sig blind på arkitektoniska detaljer och ignorerar stadens funktion,
  • den ser utveckling som den stora faran.

För den som inte visste det så kan jag berätta hur liberalism brukar se ut:

  • den uppmärksammar även de som är outsiders,
  • den ser inte bevarande som det enda samhälleliga värdet,
  • den ser positivt på mångfald och kontraster,
  • den brukar betrakta frihet som en bra sak,
  • den förstår stadens centrala funktion som vår främsta samhällsform,
  • den bejakar förändring därför att man tror att människor och samhälle kan utvecklas.

Kan man, utan att rodna, kalla Liberalerna i Stockholms stadsbyggnadspolitik för liberal?
Fortsätt läsa ”Sorgligt från Liberalerna om stadsbyggnad i Stockholm”

Artikel i Liberal Debatt: Skilj på forskning och ingenjörsvetenskap

Jag skriver en artikel i serien ”På djupet” i Liberal Debatt 5/2017 med titeln
Skilj på forskning och ingenjörsvetenskap.

Ur artikeln:

Modern forskning har två olika syften: Det ena är att förstå mer om den värld vi lever i, helt enkelt därför att vi vill veta. Låt oss kalla detta grundforskning eller vetenskap. Det andra syftet är att få kunskap om hur vi kan interagera med världen, skydda oss mot den eller förändra den. Det kan man benämna ingenjörskonst, i en mycket bred mening som kan innefatta till exempel medicin och kirurgi.

Det gradvisa närmandet mellan vetenskap och ingenjörskonst var en av förutsättningarna för Västerlandets utveckling. Tidig vetenskap har funnits i flera andra kultursfärer, till exempel den kinesiska, men ledde aldrig till något som liknade den industriella revolutionen i väst.

Min tes är att samhällsnytta i form av tjänster, produkter och företagande främst kommer ur verksamheter vars fokus är att svara mot konkreta behov på marknaden eller i offentliga verksamheter. Detta är ingenjörskonstens domän mer än vetenskapens. Det är ingenjörerna, i bred mening, som kan skapa ett sug efter forskares kunskap som kan omsättas i produkter. Det är ineffektivt att pressa forskarna att utifrån sin akademiska forskning åstadkomma produkter. Därför bör politiken låta universiteten vara vetenskapens domän. Man bör i stället undanröja hinder, som till exempel alltför strikt reglering, för ingenjörerna att utveckla produkter.