Eventuell reform av islam förutsätter ett sekulärt samhälle

Dagens Nyheters serie om islam fortsätter med en artikel av Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Han anför en rad exempel på muslimska tänkare och akademiker som har olika ansatser för en omtolkning av islam. Jag tänker inte gå in på deras respektive resonemang, utan begränsar mig till en observation. Här är de personer som Fazlhashemi refererar till:

Abdulaziz Sachedina, professor i islamiska studier vid George Mason University in Fairfax, Virginia, USA.

Abdullahi an-Naim, rättsprofessor vid Emory University School of Law, Atlanta, Georgia, USA.

Amina Wadud, islamologiprofessor Virginia Commonwealth University, Richmond, Virginia, USA fram till 2008.

Kecia Ali, religionsprofessor vid Boston University, Boston, Massachusetts, USA.

Här syns ett intressant mönster. Samtliga dessa personer har haft sin intellektuella bas i Västerlandet. Detta gäller även Fazlhashemi själv, som enligt Wikipedia-artikeln kom till Sverige vid 16 års ålder. Utbildning och karriär har för dessa fem personer ägt rum nästan uteslutande i västliga länder.

I mitt förra inlägg om Bilan Osmans artikel i DN:s serie var min slutsats att det inte är någon idé att vänta på att islam ska moderniseras. Snarare måste den trängas tillbaka med samma slags skoningslösa religionskritik som historiskt med (ofullständig) framgång har riktats mot kristendomen. Om Fazlhashemi har rätt och det finns en spirande positiv reformering av islam (vilket återstår att se resultatet av), så kan man konstatera att ett sekulärt samhälle tycks vara en förutsättning för ett sådant omtänkande.

Bilan Osmans enögda argument om islam

Bilan Osman skriver om det påstådda behovet av islams reformering på Dagens Nyheter Kultur. Det är en text som är anmärkningsvärt närsynt. Hon vill nyansera synen på islam samtidigt som hon tillåter sig en svepande och allt annat än nyanserad kritik av västvärlden.

Osman skriver, helt korrekt, att kristendomens reformering med Luther inte handlade om frigörelse från religionens maktanspråk. Det är förvånansvärt många som tror det idag. Sanningen är ju att reformationen ledde fram till ett samhälle som var mer likt talibanernas Afghanistan än dagens liberala demokratier.

Men därefter tar det vettiga slut i Osmans text.
Fortsätt läsa ”Bilan Osmans enögda argument om islam”

Värdelösa förklaringar

Varför skriver jag denna blogg? Tänk dig att jag svarade: ”Förklaringen är att jag sitter framför datorn och skriver på tangentbordet.” Skulle du tycka att det var en bra förklaring?

Nej, jag tror inte det. Förklaringen är visserligen sann, men endast i en trivial mening. Den ger i själva verket ingen intressant information. Den skjuter bara det egentliga problemet ett steg bort: Varför sitter jag framför datorn och skriver på tangentbordet? Det är en värdelös förklaring.

Det finns många exempel på liknande värdelösa förklaringar genom idéhistorien. Låt mig ta några exempel från vitt skilda debatter:
Fortsätt läsa ”Värdelösa förklaringar”

Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Finns det en mening med livet? Det är frågor som mänskligheten förmodligen ställt sig så länge den funnits. Förmågan, eller förbannelsen, att kunna ställa dessa frågor är måhända kriteriet för vad som är en människa.

Religionen, Gud, brukar anföras som en garanti för att det finns en mening med livet, även om det inte skulle vara möjligt att nå säker kunskap om den. Jackie Jakubowski citerar i Sans nr 1 2015 Albert Einstein om en andlig dimension i livet och skriver att ett

fasthållande vid den religiösa traditionen [är] ett uttryck för en aldrig upphörande vilja och behov att förstå meningen med ens existens.

Fortsätt läsa ”Meningen med livet”

Dagens Nyheter kryper för påven

Jag hade tänkt avstå från att skriva om påvens besök i Sverige. Mot den orgie i svassande som det besöket lär skapa kämpar man förgäves. Men så lyckas Dagens Nyheter med konststycket att slå inofficiellt rekord i kryperi genom att 28 oktober 2016 publicera en så kallad intervju av påven Franciskus gjord av den svenska katolska tidskriften Signums chefredaktör, jesuitprästen Ulf Jonsson.

Den så kallade intervjun håller ungefär den nivå man kan förvänta sig i ett fan magazine. Underdånigt är bara förnamnet. Av kritiska frågor finns inte ett spår. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ursäktar publiceringen med att påven har vägrat att ställa upp på en vanlig intervju. Den vägran har nu givit påven riklig utdelning. I valet mellan en usel intervju av propagandakaraktär och ingen intervju alls, så väljer alltså DN att publicera den så kallade intervjun. Kvalitetskrav? Vad är det för något?

Jag vill påminna om att detta tycks vara en del av ett mönster. För en tid sedan intervjuades det svenska kungaparet av DN-journalisten Maria Schottenius i frågan om Nobel Center på Blasieholmen, en fråga där Schottenius profilerat sig och begärt att kungen skulle uttala sig. Det framkom senare att det förmodligen var hovet som kontaktade DN och ville ha Schottenius som intervjuare. Se min kommentar, särskilt tillägget på slutet med anledning av att Björn Wiman intervjuades om saken i P1 Medierna.

Nu har man gått ett steg längre. Inte nog med att en makthavare kan beställa vilken DN-journalist som skall göra intervjun. Nu köper DN in en så kallad intervju gjord av en person underställd makthavaren och publicerar med anspråk på att den är av ”ett stort allmänintresse”. Vänta, det blir värre! Wolodarski försöker argumentera för att denna intervjumetod kanske på något sätt är bättre:

Samtidigt ger detta samtal mellan två jesuitpräster också flera svar som en nyhetsjournalist troligen inte hade kunnat få.

Detta är så desperat att det är pinsamt. Om Wolodarski själv tror på denna intervjumetoden så kan vi väl förvänta oss publikation av trivsamma samtal mellan regeringsministrar, eller varför inte från en fikapaus med några Sverigedemokrater?

Jag betalar 5.000:- per år för Dagens Nyheter i hopp om att få kvalitetsjournalistik. Journalistik som tar sin integritet på allvar. Förvisso lyckas DN ofta ganska väl, men den här sortens magplask gör mig bedrövad. När den dessutom tycks vara ett uttryck för en policy, och ursäktas med så patetiska argument av chefredaktören, då blir jag riktigt orolig.

Joel Halldorfs berättelse och tystnad

Joel Halldorf har skrivit en hel del på sistone, och han tycks eftersträva den stil och framtoning som många religiösa apologeter beskyller bland annat Richard Dawkins för: Den arrogante, förnumstige översittaren till debattör som vill förvisa sina motståndare till historiens skräphög. Fast med den skillnaden att när Dawkins sägs göra detta så kallas det nyateism. När Halldorf gör det vill han kalla det postsekulärt. En bättre benämning vore: nyreligionism.

I Expressen 18 juni 2016 skriver Halldorf om att det inte räcker att berätta en ”ny berättelse om Sverige. Vi måste också skriva den.” Kort sagt är berättelsen att det sekulära samhället är på väg att ersättas av det så kallade postsekulära samhället. Med vilket menas ett samhälle där religiösa inte längre håller sin religion privat:
Fortsätt läsa ”Joel Halldorfs berättelse och tystnad”

Konfrontera islams demoner

Så har då ytterligare ett terrordåd ägt rum. Enligt senaste uppgiften har 49 Minst 50 människor tvingats bort från livet. Och kvar finns vi som ska försöka förstå vad som hänt. Kanske också försöka dra slutsatser.

För det första: Det här är det största enskilda angreppet mot HBTQ-folk i västvärlden under modern tid. Det är inte svårare än så. Dagens Nyheters ledarsida kommenterar det sålunda:

Men varför tog [gärningsmannen] Mateen i så fall gisslan? Om drivkraften är hat – som exempelvis i Breiviks fall – borde han väl snarare vinnlägga sig om att skjuta så många som möjligt?

Detta måste vara det enskilt mest enfaldiga jag har läst på DN:s ledarsida under många år. Omar Mateen dödar 49 minst 50 personer och skadar minst 53, och DN:s ledarskribent bluddrar som om inte tillräckligt många skjutits för att det ska räknas som hatbrott. Av någon helt obegriplig anledning virrar DN:s ledarskribent in sig i ett vridet resonemang om gisslantagande. Tja, vad sägs om önskan att skapa maximalt med skräck som förklaring till det?

I samma artikel ifrågasätter DN:s ledarskribent ifall målet var utvalt: ”…om nu klubben var utvald för sin homosexuella publik…”. Det är intressant. Skulle samme ledarskribent ha betvivlat den antisemitiska innebörden i ett angrepp på en synagoga? Jag betvivlar det. Jag noterar att denna ledarartikeln inte finns på nätet när jag kollar nu den 13 juni 2016 kl 20:10. Kanske har DN:s ledarredaktion insett vilken goja de har publicerat i papperstidningen. Tillägg 2016-06-18: Numera finns artikeln tillgänglig.
Fortsätt läsa ”Konfrontera islams demoner”

Religionen och terrorn

Dagen efter bombdådet i en park i Lahore, där minst 70 personer dödades, därav 29 barn, så råkar jag läsa en liten notis av Maria Schottenius i DN Kultur publicerad dagen för dådet. Som en av veckans ”5 bästa” skriver Schottenius om boken Med Gud på vår sida av Karen Armstrong, nyss utkommen på svenska:

Har du uppfattningen att religion ersatt politik som orsak till krig och våld? I så fall är du inte ensam. Men läs religionshistorikern Karen Armstrong. Hon tar ett djupt grepp om historien, från jägarsamhället, över jordbrukssamhället till modern tid med kapitalism och en ny global terrorism. Hennes tes är djärv och kontroversiell: våld har sällan med religion i sig att göra, utan med expansiva makthavare som använt människors religiösa och andliga behov för att stödja strukturellt våld. En våldtäkt på religionen.

Karen Armstrongs tes kan kort och gott sammanfattas så här: All religion är egentligen god. Och är den ibland ond, så är det inte religion. Schottenius skrev en devot recension av Armstrongs bok 21 mars 2016, där boken kallades ”modig”.
Fortsätt läsa ”Religionen och terrorn”

Marie Demkers trippelfel efter Bryssel

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver i Aftonbladet 25 mars 2016 om vad som bör göras efter terrordådet i Bryssel. Eller snarare, vad som inte bör göras. Vad hon egentligen vill ska göras framgår inte.

Hennes artikel innehåller tre fundamentala felresonemang.
Fortsätt läsa ”Marie Demkers trippelfel efter Bryssel”

Religion är politik. Eller inte. Hur ska Joel Halldorf ha det?

Joel Halldorf har skrivit en bok som får en devot hyllningsrecension av Maria Küchen i Expressen 19 februari 2016. Jag har inte läst boken, så jag får anta att Küchen ger en rättvisande bild av den. Hon skriver (hennes kursiveringar):

Kyrkan har inte en politik, enligt Halldorf, den är politik.

Tidigare har Halldorf hävdat att religion inte orsakar våld. Endast när politiken har blandat sig i religionen, eller utnyttjat religionen, så har våld och konflikter uppstått.

Det är möjligt att det är något djupt teologiskt här som jag missar. Men jag undrar: Hur ska Halldorf ha det? Är religion och politik i själva verket samma sak? Eller är de helt separata? Jag får intrycket att Halldorf vill ha kakan och äta den samtidigt.
Fortsätt läsa ”Religion är politik. Eller inte. Hur ska Joel Halldorf ha det?”