Mellan liberalism och religion

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 3 2019, men är inte tillgänglig på nätet där.

Joel Halldorf, teolog och skribent i Dagen och Expressen, skriver i boken “Gud: Återkomsten” att dagens känsla av kris orsakas av “den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet.” Han hävdar att den liberala individualismen inte kan utgöra grunden för ett hållbart samhälle. Lösningen på problemet är att religionens politiska, kulturella och sociala roll måste få större utrymme i en postsekulär värld. Diskussionen är intressant och tar upp många aspekter, men, som jag ska försöka visa, hans grundläggande argumentation är motsägelsefull.

Det har blivit en självklarhet i dagens debatt att liberalismen befinner sig i kris. Med liberalism menas då den breda tanketradition som utgör grunden för det moderna västerlandet, där individens frihet, marknadsekonomi, öppenhet, globalisering, välfärd, sekularism och utveckling är centrala begrepp. Finanskrisen 2008, Vladimir Putin och angreppen på Ukraina, flyktingkrisen 2015, Brexit-omröstningen, Donald Trump, EU:s krackelering och högerradikala rörelsers globala framgångar, för att ta några exempel, har allvarligt skadat det liberala självförtroendet. Ända sedan begynnelsen har liberalismen beskyllts för värdemässig tomhet och mänsklig kyla. Euforin vid kommunismens sammanbrott 1989 tystade tillfälligt sådant tal. Men nu har anklagelsen åter vunnit i styrka, och krisen är ett faktum.

Hur kommer det sig? Handlar det om att kritikerna vunnit i styrka samtidigt som liberaler är naiva och undfallande i försvaret av sina ideal? Eller är det snarare så att liberalismen har allvarliga inre brister som kommit i dagen efter 1989? Är liberalismens kris en naturlig följd av dess inbyggda konflikter?

Fortsätt läsa ”Mellan liberalism och religion”

Mellan liberalism och religion

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 3-2019 med rubrik som ovan.

Texten utgår från Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten, där han bland annat skriver att dagens känsla av kris orsakas av “den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet.”

Jag påpekar att hans kritik av liberalismen är en litet snällare variant än den som Patrick J. Deneen framför i Why liberalism failed. Jag tar stöd i min argumentation om hur man ska se på moral, religion och liberalism ur Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism.

Joel Halldorf svarar på min kritik, och jag ger en kort kommentar till det. Dessvärre finns inte texten på nätet, utan man är tvungen att skaffa en papperskopia av tidskriften.

2020-12-25. Den fullständiga texten till min artikel finns numera här: Mellan liberalism och religion

Några avsnitt ur min text:

[Halldorf] har två teser: Den ena är att religion är nödvändigt för ett gott samhälle. Den andra är att en fungerande liberalism förutsätter religion, eller mer specifikt kristendomen.

Ett argument för det är observationen att idén om mänskliga rättigheter historiskt har sin grund i kristet tänkande. Men det argumentet kan vändas åt andra hållet: om liberalismen föddes ur kristendomen, så kanske kristendomen i sig implicerade liberalismen? Larry Siedentop hävdar i “Inventing the individual. The origins of Western liberalism” att modern sekularism och individualism har utvecklats, inte trots kristendomen, utan tack vare den.

Den grundläggande motsägelsen i Halldorfs argumentation är denna: i linje med sin första tes om religionernas goda sociala roll hävdar han att man inte ska se “essentialistiskt” på religionerna som tankesystem. Det är inte de specifika idéerna i de heliga skrifterna som är viktiga. Religionernas existensberättigande härrör från gemenskapen och samarbetet i församlingar och lokalsamhället.

Men samtidigt anger han som stöd för sin andra tes om liberalismens behov av etisk bas, att religionernas moraliska budskap och tankemässiga innehåll kan ge just detta. Det behövs ett moraliskt fundament för liberalismen, vilket endast religioner, eller nog snarare kristendomen, kan utgöra.

Alltså: Det tankemässiga innehållet är inte viktigt för religionen som gemenskap, vilket är religionens främsta bidrag till samhället. Samtidigt är de moraliska och etiska idéerna inom religionen nödvändiga för att stödja en annars tom liberalism. Som läsare av Halldorfs skrift ställer man sig frågan: Är de religiösa tankarna viktiga eller inte? Halldorf tycks inte själv se svårigheten i att hävda dessa två ståndpunkter samtidigt.

Jag avslutar texten med ett resonemang om att liberalismens problem är dess individualism, synen att individen föregår samhället. Jag tror vi måste stöpa om liberalismen i termer av att människan är en fundamentalt social varelse, så att friheten för individen handlar om något som måste vinnas och byggas. Det handlar inte om att återerövra. Friheten är ett projekt som bygger på att samhället finns och fungerar. Det får konsekvenser för synen på sådant som rättigheter. Detta är tankar som jag hoppas kunna skriva mer om i andra sammanhang.

Joel Halldorf: Gud: Återkomsten, Libris Förlag, 2018, ISBN 978-91-7387-773-2

Patrick J. Deneen: Why liberalism failed, Yale University Press, 2018, 978-0-300-22344-6

Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism, Penguin Books, 2014, 978-0-141-00954-4

Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden

Det är inte ofta en åsiktsmässig reträtt får en sådan skarp blixtbelysning som i Dagens Nyheters serie artiklar (länkar i denna artikeln) om hedersförtryck skrivna av Thomas Lerner och Hans Arbman.

Gudrun Schyman gör ett skamlöst försök att påskina att hon och Feministiskt Initiativ alls inte svikit kvinnorna som utsätts för hedersvåld. Sakine Madon gör slarvsylta av det försöket i VLT 16 jan 2018.

Men det ynkligaste exemplet står den tidigare riksdagskandidaten för F! Nelli Motavvas för. Hon får frågan om varför hon deltog i den hårt uppskruvade kampanjen mot Hanna Gadban och den nominering hon fick till en utmärkelse av Södertörns högskola. Hanna Gadban utkom 2015 med boken ”Min Jihad” om islamism och hedersförtryck. Nelli Motavas (som då använde sitt iranska förnamn Mehrtab):
Fortsätt läsa ”Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden”

Ska vi ha tålamod med islam?

Det är dagen efter ännu ett terrordåd i London. När detta skrivs är det inte bekräftat att det rör sig om ett islamistiskt dåd, men det mesta talar för det.

Dagens Nyheters kultursida fortsätter sin serie om islam och dess eventuella reformering. Jag har kommenterat de tidigare artiklarna här och här. Man kunde ha hoppats på en viss tankeskärpa i den tredje artikeln skriven av forskaren Pernilla Ouis. I dessa dagar behövs verkligen klarsyn och skarp analys. Men icke. Vi får ytterligare en skopa snömos.

Artikeln börjar med den trötta och falska klichén att Luther var en liberal reformator som gjorde kristendomen mänsklig. Är det inte dags att denna myt utmönstras ur debatten?

Det finns ett resonemang i Ouis text som trots allt är intressant, om än inte på det sätt Ouis avser:

Dessa salafister läser Koranen – inte som fan läser Bibeln – utan som datorer läser av binära koder i programmeringsspråket. Salafister är extremt moderna och rationella i sin binära tolkning: rätt–fel, tillåtet–förbjudet, muslim–otrogen. Deras absoluta binära ”bokstavstro” tillåter inte nyanser och mångtydighet, och därför kan deras islamtolkning framstå som den mest rätta och sanna. Det absoluta och tvärsäkra har alltid attraherat vilsna själar.

Fortsätt läsa ”Ska vi ha tålamod med islam?”

Eventuell reform av islam förutsätter ett sekulärt samhälle

Dagens Nyheters serie om islam fortsätter med en artikel av Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Han anför en rad exempel på muslimska tänkare och akademiker som har olika ansatser för en omtolkning av islam. Jag tänker inte gå in på deras respektive resonemang, utan begränsar mig till en observation. Här är de personer som Fazlhashemi refererar till:

Abdulaziz Sachedina, professor i islamiska studier vid George Mason University in Fairfax, Virginia, USA.

Abdullahi an-Naim, rättsprofessor vid Emory University School of Law, Atlanta, Georgia, USA.

Amina Wadud, islamologiprofessor Virginia Commonwealth University, Richmond, Virginia, USA fram till 2008.

Kecia Ali, religionsprofessor vid Boston University, Boston, Massachusetts, USA.

Här syns ett intressant mönster. Samtliga dessa personer har haft sin intellektuella bas i Västerlandet. Detta gäller även Fazlhashemi själv, som enligt Wikipedia-artikeln kom till Sverige vid 16 års ålder. Utbildning och karriär har för dessa fem personer ägt rum nästan uteslutande i västliga länder.

I mitt förra inlägg om Bilan Osmans artikel i DN:s serie var min slutsats att det inte är någon idé att vänta på att islam ska moderniseras. Snarare måste den trängas tillbaka med samma slags skoningslösa religionskritik som historiskt med (ofullständig) framgång har riktats mot kristendomen. Om Fazlhashemi har rätt och det finns en spirande positiv reformering av islam (vilket återstår att se resultatet av), så kan man konstatera att ett sekulärt samhälle tycks vara en förutsättning för ett sådant omtänkande.

Bilan Osmans enögda argument om islam

Bilan Osman skriver om det påstådda behovet av islams reformering på Dagens Nyheter Kultur. Det är en text som är anmärkningsvärt närsynt. Hon vill nyansera synen på islam samtidigt som hon tillåter sig en svepande och allt annat än nyanserad kritik av västvärlden.

Osman skriver, helt korrekt, att kristendomens reformering med Luther inte handlade om frigörelse från religionens maktanspråk. Det är förvånansvärt många som tror det idag. Sanningen är ju att reformationen ledde fram till ett samhälle som var mer likt talibanernas Afghanistan än dagens liberala demokratier.

Men därefter tar det vettiga slut i Osmans text.
Fortsätt läsa ”Bilan Osmans enögda argument om islam”

Värdelösa förklaringar

Varför skriver jag denna blogg? Tänk dig att jag svarade: ”Förklaringen är att jag sitter framför datorn och skriver på tangentbordet.” Skulle du tycka att det var en bra förklaring?

Nej, jag tror inte det. Förklaringen är visserligen sann, men endast i en trivial mening. Den ger i själva verket ingen intressant information. Den skjuter bara det egentliga problemet ett steg bort: Varför sitter jag framför datorn och skriver på tangentbordet? Det är en värdelös förklaring.

Det finns många exempel på liknande värdelösa förklaringar genom idéhistorien. Låt mig ta några exempel från vitt skilda debatter:
Fortsätt läsa ”Värdelösa förklaringar”

Meningen med livet

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 3 2015, men är inte tillgänglig på nätet där.

Vad är meningen med livet? Finns det en mening med livet? Det är frågor som mänskligheten förmodligen ställt sig så länge den funnits. Förmågan, eller förbannelsen, att kunna ställa dessa frågor är måhända kriteriet för vad som är en människa.

Religionen, Gud, brukar anföras som en garanti för att det finns en mening med livet, även om det inte skulle vara möjligt att nå säker kunskap om den. Jackie Jakubowski citerar i Sans nr 1 2015 Albert Einstein om en andlig dimension i livet och skriver att ett

fasthållande vid den religiösa traditionen [är] ett uttryck för en aldrig upphörande vilja och behov att förstå meningen med ens existens.

Fortsätt läsa ”Meningen med livet”

Dagens Nyheter kryper för påven

Jag hade tänkt avstå från att skriva om påvens besök i Sverige. Mot den orgie i svassande som det besöket lär skapa kämpar man förgäves. Men så lyckas Dagens Nyheter med konststycket att slå inofficiellt rekord i kryperi genom att 28 oktober 2016 publicera en så kallad intervju av påven Franciskus gjord av den svenska katolska tidskriften Signums chefredaktör, jesuitprästen Ulf Jonsson.

Den så kallade intervjun håller ungefär den nivå man kan förvänta sig i ett fan magazine. Underdånigt är bara förnamnet. Av kritiska frågor finns inte ett spår. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ursäktar publiceringen med att påven har vägrat att ställa upp på en vanlig intervju. Den vägran har nu givit påven riklig utdelning. I valet mellan en usel intervju av propagandakaraktär och ingen intervju alls, så väljer alltså DN att publicera den så kallade intervjun. Kvalitetskrav? Vad är det för något?

Jag vill påminna om att detta tycks vara en del av ett mönster. För en tid sedan intervjuades det svenska kungaparet av DN-journalisten Maria Schottenius i frågan om Nobel Center på Blasieholmen, en fråga där Schottenius profilerat sig och begärt att kungen skulle uttala sig. Det framkom senare att det förmodligen var hovet som kontaktade DN och ville ha Schottenius som intervjuare. Se min kommentar, särskilt tillägget på slutet med anledning av att Björn Wiman intervjuades om saken i P1 Medierna.

Nu har man gått ett steg längre. Inte nog med att en makthavare kan beställa vilken DN-journalist som skall göra intervjun. Nu köper DN in en så kallad intervju gjord av en person underställd makthavaren och publicerar med anspråk på att den är av ”ett stort allmänintresse”. Vänta, det blir värre! Wolodarski försöker argumentera för att denna intervjumetod kanske på något sätt är bättre:

Samtidigt ger detta samtal mellan två jesuitpräster också flera svar som en nyhetsjournalist troligen inte hade kunnat få.

Detta är så desperat att det är pinsamt. Om Wolodarski själv tror på denna intervjumetoden så kan vi väl förvänta oss publikation av trivsamma samtal mellan regeringsministrar, eller varför inte från en fikapaus med några Sverigedemokrater?

Jag betalar 5.000:- per år för Dagens Nyheter i hopp om att få kvalitetsjournalistik. Journalistik som tar sin integritet på allvar. Förvisso lyckas DN ofta ganska väl, men den här sortens magplask gör mig bedrövad. När den dessutom tycks vara ett uttryck för en policy, och ursäktas med så patetiska argument av chefredaktören, då blir jag riktigt orolig.

Joel Halldorfs berättelse och tystnad

Joel Halldorf har skrivit en hel del på sistone, och han tycks eftersträva den stil och framtoning som många religiösa apologeter beskyller bland annat Richard Dawkins för: Den arrogante, förnumstige översittaren till debattör som vill förvisa sina motståndare till historiens skräphög. Fast med den skillnaden att när Dawkins sägs göra detta så kallas det nyateism. När Halldorf gör det vill han kalla det postsekulärt. En bättre benämning vore: nyreligionism.

I Expressen 18 juni 2016 skriver Halldorf om att det inte räcker att berätta en ”ny berättelse om Sverige. Vi måste också skriva den.” Kort sagt är berättelsen att det sekulära samhället är på väg att ersättas av det så kallade postsekulära samhället. Med vilket menas ett samhälle där religiösa inte längre håller sin religion privat:
Fortsätt läsa ”Joel Halldorfs berättelse och tystnad”