Optimister och klåpare

I ett märkligt inlägg betitlat ”Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten” på Dagens Nyheters ledarsida 28 mars 2018 gör Sofia Nerbrand gällande att det pågår en ”otrevlig batalj” mellan ”optimister” och ”pessimister” i borgerligheten. Pessimisterna är de som bland annat ser problemen med flyktingmottagande, medan optimisterna vill ha en mer välkomnande migrationspolitik.

För Nerbrand tycks det handla om psykologi:

Både som människa och publicist behöver man dock välja en utgångspunkt, givet förutsättningarna: Det kan vara kämpigt nu – men lösa sig på sikt. Man kan se möjligheter – eller tro att allt går åt helvete.

”Gaska upp er!” Ungefär så kan man sammanfatta Nerbrands artikel. Hennes raljanta sammanfattning av olika debattörers ståndpunkter uppvisar ingen direkt önskan att vilja förstå. Hon tycks tro att det har med humör att göra.
Fortsätt läsa ”Optimister och klåpare”

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” och Emma Frans ”Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams”. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

Demokratin kan inte försvaras med illusioner

Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.

Karl Popper skrev i ”The Open Society and Its Enemies”:

Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.

Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.
Fortsätt läsa ”Demokratin kan inte försvaras med illusioner”

Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden

Det är inte ofta en åsiktsmässig reträtt får en sådan skarp blixtbelysning som i Dagens Nyheters serie artiklar (länkar i denna artikeln) om hedersförtryck skrivna av Thomas Lerner och Hans Arbman.

Gudrun Schyman gör ett skamlöst försök att påskina att hon och Feministiskt Initiativ alls inte svikit kvinnorna som utsätts för hedersvåld. Sakine Madon gör slarvsylta av det försöket i VLT 16 jan 2018.

Men det ynkligaste exemplet står den tidigare riksdagskandidaten för F! Nelli Motavvas för. Hon får frågan om varför hon deltog i den hårt uppskruvade kampanjen mot Hanna Gadban och den nominering hon fick till en utmärkelse av Södertörns högskola. Hanna Gadban utkom 2015 med boken ”Min Jihad” om islamism och hedersförtryck. Nelli Motavas (som då använde sitt iranska förnamn Mehrtab):
Fortsätt läsa ”Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden”

Socialister som älskar klassamhället

Är klasskampen relevant för politiken? Ja, svarar en trio socialister med Daniel Suhonen, socialdemokratisk skribent och aktivist, Göran Therborn, framstående sociolog, och Niels Stöber på Dagens Nyheter Debatt 2018-01-28. Som stöd anför de en opinionsundersökning där man ställt frågan ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” I DN-artikeln skriver trion att ”åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle.” För att få fram siffran 80% har de lagt ihop den andel som svarar ”Ja, absolut” (34%) med de som svarar ”Ja, i någon mån” (47%), vilket framgår av rapporten som artikeln är en sammanfattning av. Deras slutsats att klasskampen vore vägen till valseger för Socialdemokratin är inte så starkt underbyggd som de hävdar.

Men det som är mest intressant med artikeln är dess dubbla budskap om klassamhället. Artikeln bygger på en djup upprördhet över klasskillnader. Man säger vilja ha en politik som ”minskar klassklyftorna”. Trion tror att en valrörelse i termer av klasskamp skulle leda till stora framgångar för Socialdemokraterna på bekostnad av främst Sverigedemokraterna. Inom parentes kan man notera att resultaten i deras undersökning ger stöd åt hypotesen att Sverigedemokraternas framgångar beror på svagheter hos Socialdemokraterna snarare än något slags väljarläckage högerut från Allianspartierna.

Man kan få för sig att författarna vill avskaffa klassamhället. Men så enkelt är det inte. Artikeln diskuterar det författarna kallar klasstolthet. Opinionsmätarna har frågat hur stolta folk är över sin klasstillhörighet. Trion rapporterar att 47% av arbetare är stolta över det (”mycket” + ”ganska”), men att endast 34% av tjänstemän är stolta. Trion ser stolthet över sin klass som en viktig faktor för att vinna fler väljare till Socialdemokratin. Men det handlar inte bara om strategi. Mellan raderna är det tydligt att författarna ser stolthet över sin klass som något fundamentalt positivt.
Fortsätt läsa ”Socialister som älskar klassamhället”

Samarbetets bistra förutsättningar

Fenomenet mänskligt samarbete betraktas nästan alltid som något odelat positivt. Samarbete sägs visa att vi är goda och att vi inte är fundamentala egoister. Människor vill samarbeta. Gör vissa människor inte det så är något fel, kanske på dom, eller förmodligen på samhället.

Denna syn på samarbete är förhärskande i debatten. Begreppet samarbete har en skimrande gloria av allmänt positiva associationer. Den glorian är ett problem, eftersom den skymmer det faktum att samarbete bygger på vissa förutsättningar som är ganska bistra.
Fortsätt läsa ”Samarbetets bistra förutsättningar”

Sociala konstruktioner, del 1: Det bästa vi har

Ett återkommande inslag i nutida debatt är fnysningen om sociala konstruktioner. Exempelvis: ”Äsch, gränser mellan länder är bara sociala konstruktioner.” Eller: ”Familjen är bara en social konstruktion.” Eller som Assar Lindbeck, en av Sveriges mest seniora debattörer, säger i en intervju i tidningen Universitetsnytt 2017-5: ”Jag har aldrig förstått det där med pension. Det är en social konstruktion.”

Visst kan sådana uttalanden vara till viss del skämtsamma. Men fnysningen finns där, och den är betydelsefull. Den speglar en inställning. Är något en konstruktion, så är det mindre värt. Det är inte naturligt. Det är ett påhitt. Bjäfs.

Sant, konstruktioner är påhitt. De är inte naturliga på så sätt att de för sin existens är beroende av människan. Filosofen John Searle har resonerat om den sociala verkligheten och dess konstruktioner. Han skriver:

We make statements about social facts that are completely objective – for example, Barack Obama [was] president of the United States, the piece of paper in my hand is a twenty-dollar bill, I got married in London, England, and so on. And yet, though these are objective statements, the facts corresponding to them are all created by human subjective attitudes.

Man ska inte låta sig missledas av att sociala fakta är konstruktioner. De är våra påhitt, ja. Men de är objektiva fakta. Och de är samtidigt bland det bästa vi har. Varje kulturyttring, varje skydd mot väder och vind, mot ofärd och olycka, varje norm om hur vi uppträder som människor mot varandra – allt detta är konstruktioner. Vi människor är konstruktörer i kraft av vår förmåga att skapa kultur i bred mening. Homo faber, människan som skapare, konstruktör, verktygsmakare, är en fundamental aspekt av vad det innebär att vara människa. Därför bör vi vara litet försiktiga med den där fnysningen gentemot den sociala konstruktionen. Den kan innebära ett förakt mot det vi värderar högst.
Fortsätt läsa ”Sociala konstruktioner, del 1: Det bästa vi har”

Fores, skärp er om asylrätten

Tankesmedjan Fores kritiserar Moderaternas förslag om nytt kvotflyktingsystem som ska ersätta dagens asylrätt. Andreas Bergström och Minna Ljunggren skriver på DN Debatt 15 oktober 2017 en artikel som har en del poänger, men vars avslutande retoriska släng oavsiktligt avslöjar svagheten i deras resonemang:

Men när man öppnar för omförhandling av dokument som rymmer grundläggande principer, som rätten att söka asyl, efterlyser vi ett djupare samtal om vilka principer som ska vara vägledande i de intressekonflikter som den nödvändiga diskussionen rymmer. Bygger vi det nya systemet utifrån enskilda människors rätt att söka och åtnjuta asyl vid förföljelse eller bygger vi det utifrån vad som är bekvämt för oss själva?

Först efterlyser Bergström och Ljunggren ett djupare samtal om principer, sedan slänger de till om ”bekvämt”. Snälla. Skärp er.
Fortsätt läsa ”Fores, skärp er om asylrätten”

Tror liberaler på kultur?

I diskussionen om konflikter mellan grupper i samhället får man ibland intrycket att många liberaler inte tror på kultur. Om man använder uttryck som ”svensk kultur”, ”svenska värderingar”, ”muslimsk kultur” eller ”arabisk kultur”, så kommer ofta invändningar om att det inte finns något som kan kallas kultur, allt sådant tal är fördomar och påhitt. Det enda som finns är individer som uppför sig på ena eller andra sättet.

Kanske är det liberalismens individualism som leder tanken så fel. Från värderingen att det vore bra om individen kan agera som hen vill utan förbud eller begränsningar, så drar man felaktigt slutsatsen att människor faktiskt agerar på det viset. Eller kan det vara synen att människor i grunden är goda, och att alla handlingar som vi inte tolkar som goda måste bero på dåliga omständigheter?

Vad förklaringen än är, så vore det bra om vi kunde inse att människan är en kulturvarelse. Hen växer upp i ett samhälle där vissa regler och förhållningssätt gäller, och de allra flesta människor internaliserar dessa värderingar. Vare sig samhällenas eller människornas värderingar är statiska, de förändras över tid som en följd av en mängd olika typer av påverkan. Men de förändras oftast ganska trögt.

Som bevis för att även liberaler kan, och ska, använda begreppet kultur anför jag en artikel av Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter: ”Nej, Sverigedemokraterna är inte som andra” (26 september 2017, tyvärr betalvägg). Hon skriver:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, det kan man lugnt konstatera. Det är inte bara det senaste avslöjandet om en partikultur där brottslingar och förövare hålls om ryggen medan offer fryses ut. Det är partiets hela väsen.

Om man betänker partikulturen så är det faktiskt lika sannolikt att dessa personer helt enkelt får bli kvar eftersom de är en del av gänget. Man vill ju inte knuffa bort en polare från den veritabla syltburk som är skattebetalarnas arvoden till förtroendevalda.

Vi förstår alla vad Magnusson menar. Det finns inget konstigt i resonemanget om att ett parti kan ha en viss kultur. Kanske SD-anhängare är oense med Magnusson om exakt vad denna SD-kultur består i, men att den finns är helt okontroversiellt.

Med tanke på att Magnusson alltså själv använder begreppet kultur om handlingsmönstren hos en grupp människor, så är det inte så litet absurt att hon i samma artikel ironiserar över begreppet ”svenska värderingar”, och anser att det bara är en kod för gammal hederlig rasism.

Kultur handlar om värderingar: hur man bör agera i ett socialt sammanhang. Därför borde begreppet ”svenska värderingar” vara helt okontroversiellt. Kan SD ha en partikultur, så kan Sverige, eller andra grupper i Sverige, ha kultur. Det avser en sociologisk verklighet. De som tycker att begreppet är irrelevant, reaktionärt eller något annat hemskt måste tänka till litet. De vore ytterst anmärkningsvärt, ja, omänskligt, om inte de människor som lever tillsammans inom Sveriges gränser har format och formar en kultur. Kanske leds tanken fel av föreställningen att om man säger ”svenska värderingar” så menas en entydig, sammanhållen samling lätt beskrivna värdepåståenden. Men så är det inte.

Det är kontroversiellt exakt vad dessa värderingar består i, och vad de borde bestå i. Olika delgrupper har skiljaktiga värderingar och kultur, alltifrån etniska grupper till sammanslutningar som bygger på politik eller allehanda intressen. Samhällsdiskussionen handlar ganska mycket om just det. Bör föräldrar dela sin barnledighet lika, eller bör de välja en fördelning som passar den egna situationen? Där är ett exempel på en fråga där de svenska värderingarna skiljer sig åt mellan partier, grupper och människor, och där stora förändringar pågår i samhället.

Liberaler tycker understundom att det är olämpligt eller fel att tala om kulturdrag hos olika grupper, allt från romer till muslimer, svenskar, amerikaner, eller andra. Det är feltänkt. Om man kan tala om en specifik partikultur hos Sverigedemokraterna, så kan man tala om den hos andra grupper. Det vi ska akta oss för är att påstå att denna kultur är oföränderlig eller inneboende hos alla människor i gruppen. Varje kulturyttring kan och får granskas och kritiseras. Den kan ändras. Det är det som är det öppna samhället.

Rappakalja om negativa media och invandring

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en undersökning som kommit fram till att ”negativa gestaltningar av invandring är vanligare än positiva”. Strömbäck presenterar undersökningens resultat på Dagens Nyheter Kultur 23 aug 2017. Jag har inte läst undersökningen (och jag tänker inte ödsla tid på det, av skäl som framgår nedan), utan jag utgår från att Strömbäck ger en rättvisande bild av den.

Att döma av Strömbäcks beskrivning är undersökningen rappakalja. Frågeställningen är vid sidan av saken, metoddesignen är usel, tolkningsramen är fel, och slutsatserna har inte att göra med det verkliga problemet.
Fortsätt läsa ”Rappakalja om negativa media och invandring”