Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget

Adam Kjellgren, doktorand i idéhistoria vid Stockholms Universitet, skriver mycket intressant om myternas roll i politiken (Dagens Nyheter 17 juli 2018). Jag har en kommentar som är mer nyansering än kritik.

Min synpunkt är att även om begreppet ”myt” är användbart i sammanhanget, så styr det tanken litet för mycket. Ordet har en tämligen stark negativ värdeladdning. Det illustrerar Kjellgren med Platons ståndpunkt:

[Myter är] påhittade historier som talar till känslorna snarare än förståndet och som bara undantagsvis innefattar något sant.

Kjellgren tecknar en bild där Upplysningens filosofer förkastar myterna i politiken, medan romantikerna, det reaktionära svaret på Upplysningen, hyllade myterna. Längre fram i historien använde sig nazisterna explicit av myter, medan deras motståndare – däribland Karl Popper – hårt kritiserade själva tankefiguren.

Kjellgren landar i att den politiska myten – som exempelvis SD:s tankar om den svenska nationen – har en problematisk historia, men att det också finns utrymme för goda myter till försvar för det öppna samhället.

Jag vill föra diskussionen längre genom att påstå att myten inte är det centrala. Den är nämligen bara ett medel. Dess funktion är att åstadkomma och underbygga ett meningsfullt sammanhang, vilket är vad människan som social varelse kräver. Det meningsfulla sammanhanget är det primära.
Fortsätt läsa ”Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget”

Djävulens liberal: Per Svensson har svårt att förstå

Per Svensson, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, skriver 5 juli 2018 om de migrationsfientliga partiernas framgångar i Europa:

Det är Europa 2018. Och det blir allt svårare att förstå att så många väljare låter lura sig av den glykol högernationalisterna häller i sina häxbrygder.

(Ignorera det där med glykol. Det är en krystad metafor.) Denna tankefigur, attt det är ”svårt att förstå” varför högernationalister vinner väljare, är mycket vanlig i liberala diskussioner. Frasen är sarkastisk. Den betyder egentligen: ”Så korkade de är, de där människorna som röstar på högernationalisterna.” I exemplet ovan blir detta extra tydligt när Svensson tar för givet att väljarna ”låter lura sig”. Väljarna är små dumma hjon. De vet inte sitt eget bästa. De kan ju inte ha sådana åsikter?!

Det vore bra ifall liberala kommentatorer kunde sluta med att påpeka att de har ”svårt att förstå”. Risken finns att vi tar dem på orden. Att denna fras inte längre uppfattas som sarkasm, utan istället bokstavligt. Att liberaler verkligen inte förstår att någon kan ha andra än liberala åsikter. Om liberaler inte begriper, så är detta faktiskt ett problem för liberaler, inte för andra.

Antiliberalism i olika skepnader svarar mot genuina åsikter och attityder hos många människor. Det får man leva med. Vad det handlar om är dels att stärka och mobilisera de som har liberala åsikter. Det finns också många som tycker att det ligger en del i vissa liberala ståndpunkter, men som också ser poänger med en annan hållning i andra frågor. Som inte är helt övertygade åt ena eller andra hållet. Som kan övertygas. Som kan ge sitt stöd till idéer och förslag som de ser som rimliga. Som stöts bort av förslag som de betraktar som orimliga eller som strider mot andra värden som de håller högt.

Det vore en alltså bra idé att anstränga sig litet för att förstå alla de som inte är hängivna liberaler. Om vi vill vinna väljare så måste de tveksamma och de som intar en mellanposition vinnas över. Är det då en lämplig strategi att dumförklara alla som inte håller med om allt som liberaler tycker?

Djävulens liberal: Sofia Nerbrand spelar Marie Antoinette

Den franska drottningen Marie Antoinette skall hånfullt ha sagt att om de fattiga inte hade råd med bröd, kunde de ju i stället bara äta kakor – eller rättare sagt: ”Låt dem äta brioche!”.

Så beskriver sajten Historia den välkända skrönan om Marie Antoinette. Den må vara rent konkret falsk, men bär ändå på en sanning: Att välbeställda, privilegierade människor ibland har mycket svårt att sätta sig in i hur verkligheten ser ut för andra, mindre privilegierade.

Ett sådant fall blir det första i min serie Djävulens liberal: Sofia Nerbrand, ledarskribent på Dagens Nyheter, skrev 13 juni 2018 en artikel med den provocerande rubriken ”Se till att äga din bostad”, illustrerad med en bild som ser ut som en mäklarstajlad lägenhet i Stockholms innerstad. Påståendet om Marie Antoinettes uttalande var förtal, men Nerbrands klämkäcka uppmaning är på riktigt. Den tycks dessutom vara allvarligt menad.

Nerbrands resonemang handlar om att bostadsägande sägs ligga bakom en stor del av den ökande skillnaden i privata förmögenheter. Så om fler äger sin bostad, så kommer fler att bli rika. De förslag Nerbrand nämner handlar om att underlätta för unga att spara så de kan gneta ihop till en första insats. Men som Dagens Nyheter skrev 29 juni 2018 så behöver föräldrar i Stockholm spara samtliga barnbidrag varje månad i 18 år för att få ihop en första insats åt sitt barn. Det är tämligen uppenbart vilka som klarar av att göra detta, och vilka som inte gör det.

Det problem många unga har är inte huruvida de ska bli rika eller inte på att bo. Det handlar om de alls ska kunna flytta hemifrån. Bostadens främsta funktion torde vara boende, inte förmögenhetsskapare. Om liberaler önskar bli sedda som samhällsbyggare som ser till de många människornas behov, då bör man nalkas frågor som bostadsbristen utan att spela Marie Antoinette.

Djävulens liberal

Djävulens advokat (latin: advocatus diaboli) är en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument.

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal”

Stat, brott och straff

Brott och straff är en het politisk fråga. Det är kontroversiellt vad brottslingens straff egentligen ska syfta till. Handlar det om hämnd? Eller är straffets funktion istället att återanpassa brottslingen? Eller finns det andra syften? Två sinsemellan mycket olika ledarartiklar illustrerar dessa skillnader, men båda missar intressant nog en central aspekt av vad straff handlar om.

Dagens Nyheters Evelyn Schreiber skriver 5 juni 2018 utifrån perspektivet att straffrabatt för ungdomar är smart, i betydelsen samhällseffektivt. Svenska Dagbladets Ivar Arpi skriver 9 juni 2018 om hämnd och så kallad reparativ rättvisa, en medlingsprocess som syftar till att ge brottsoffret upprättelse.
Fortsätt läsa ”Stat, brott och straff”

Optimister och klåpare

I ett märkligt inlägg betitlat ”Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten” på Dagens Nyheters ledarsida 28 mars 2018 gör Sofia Nerbrand gällande att det pågår en ”otrevlig batalj” mellan ”optimister” och ”pessimister” i borgerligheten. Pessimisterna är de som bland annat ser problemen med flyktingmottagande, medan optimisterna vill ha en mer välkomnande migrationspolitik.

För Nerbrand tycks det handla om psykologi:

Både som människa och publicist behöver man dock välja en utgångspunkt, givet förutsättningarna: Det kan vara kämpigt nu – men lösa sig på sikt. Man kan se möjligheter – eller tro att allt går åt helvete.

”Gaska upp er!” Ungefär så kan man sammanfatta Nerbrands artikel. Hennes raljanta sammanfattning av olika debattörers ståndpunkter uppvisar ingen direkt önskan att vilja förstå. Hon tycks tro att det har med humör att göra.
Fortsätt läsa ”Optimister och klåpare”

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” och Emma Frans ”Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams”. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

Demokratin kan inte försvaras med illusioner

Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.

Karl Popper skrev i ”The Open Society and Its Enemies”:

Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.

Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.
Fortsätt läsa ”Demokratin kan inte försvaras med illusioner”

Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden

Det är inte ofta en åsiktsmässig reträtt får en sådan skarp blixtbelysning som i Dagens Nyheters serie artiklar (länkar i denna artikeln) om hedersförtryck skrivna av Thomas Lerner och Hans Arbman.

Gudrun Schyman gör ett skamlöst försök att påskina att hon och Feministiskt Initiativ alls inte svikit kvinnorna som utsätts för hedersvåld. Sakine Madon gör slarvsylta av det försöket i VLT 16 jan 2018.

Men det ynkligaste exemplet står den tidigare riksdagskandidaten för F! Nelli Motavvas för. Hon får frågan om varför hon deltog i den hårt uppskruvade kampanjen mot Hanna Gadban och den nominering hon fick till en utmärkelse av Södertörns högskola. Hanna Gadban utkom 2015 med boken ”Min Jihad” om islamism och hedersförtryck. Nelli Motavas (som då använde sitt iranska förnamn Mehrtab):
Fortsätt läsa ”Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden”

Socialister som älskar klassamhället

Är klasskampen relevant för politiken? Ja, svarar en trio socialister med Daniel Suhonen, socialdemokratisk skribent och aktivist, Göran Therborn, framstående sociolog, och Niels Stöber på Dagens Nyheter Debatt 2018-01-28. Som stöd anför de en opinionsundersökning där man ställt frågan ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” I DN-artikeln skriver trion att ”åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle.” För att få fram siffran 80% har de lagt ihop den andel som svarar ”Ja, absolut” (34%) med de som svarar ”Ja, i någon mån” (47%), vilket framgår av rapporten som artikeln är en sammanfattning av. Deras slutsats att klasskampen vore vägen till valseger för Socialdemokratin är inte så starkt underbyggd som de hävdar.

Men det som är mest intressant med artikeln är dess dubbla budskap om klassamhället. Artikeln bygger på en djup upprördhet över klasskillnader. Man säger vilja ha en politik som ”minskar klassklyftorna”. Trion tror att en valrörelse i termer av klasskamp skulle leda till stora framgångar för Socialdemokraterna på bekostnad av främst Sverigedemokraterna. Inom parentes kan man notera att resultaten i deras undersökning ger stöd åt hypotesen att Sverigedemokraternas framgångar beror på svagheter hos Socialdemokraterna snarare än något slags väljarläckage högerut från Allianspartierna.

Man kan få för sig att författarna vill avskaffa klassamhället. Men så enkelt är det inte. Artikeln diskuterar det författarna kallar klasstolthet. Opinionsmätarna har frågat hur stolta folk är över sin klasstillhörighet. Trion rapporterar att 47% av arbetare är stolta över det (”mycket” + ”ganska”), men att endast 34% av tjänstemän är stolta. Trion ser stolthet över sin klass som en viktig faktor för att vinna fler väljare till Socialdemokratin. Men det handlar inte bara om strategi. Mellan raderna är det tydligt att författarna ser stolthet över sin klass som något fundamentalt positivt.
Fortsätt läsa ”Socialister som älskar klassamhället”