Fores, skärp er om asylrätten

Tankesmedjan Fores kritiserar Moderaternas förslag om nytt kvotflyktingsystem som ska ersätta dagens asylrätt. Andreas Bergström och Minna Ljunggren skriver på DN Debatt 15 oktober 2017 en artikel som har en del poänger, men vars avslutande retoriska släng oavsiktligt avslöjar svagheten i deras resonemang:

Men när man öppnar för omförhandling av dokument som rymmer grundläggande principer, som rätten att söka asyl, efterlyser vi ett djupare samtal om vilka principer som ska vara vägledande i de intressekonflikter som den nödvändiga diskussionen rymmer. Bygger vi det nya systemet utifrån enskilda människors rätt att söka och åtnjuta asyl vid förföljelse eller bygger vi det utifrån vad som är bekvämt för oss själva?

Först efterlyser Bergström och Ljunggren ett djupare samtal om principer, sedan slänger de till om ”bekvämt”. Snälla. Skärp er.
Fortsätt läsa ”Fores, skärp er om asylrätten”

Tror liberaler på kultur?

I diskussionen om konflikter mellan grupper i samhället får man ibland intrycket att många liberaler inte tror på kultur. Om man använder uttryck som ”svensk kultur”, ”svenska värderingar”, ”muslimsk kultur” eller ”arabisk kultur”, så kommer ofta invändningar om att det inte finns något som kan kallas kultur, allt sådant tal är fördomar och påhitt. Det enda som finns är individer som uppför sig på ena eller andra sättet.

Kanske är det liberalismens individualism som leder tanken så fel. Från värderingen att det vore bra om individen kan agera som hen vill utan förbud eller begränsningar, så drar man felaktigt slutsatsen att människor faktiskt agerar på det viset. Eller kan det vara synen att människor i grunden är goda, och att alla handlingar som vi inte tolkar som goda måste bero på dåliga omständigheter?

Vad förklaringen än är, så vore det bra om vi kunde inse att människan är en kulturvarelse. Hen växer upp i ett samhälle där vissa regler och förhållningssätt gäller, och de allra flesta människor internaliserar dessa värderingar. Vare sig samhällenas eller människornas värderingar är statiska, de förändras över tid som en följd av en mängd olika typer av påverkan. Men de förändras oftast ganska trögt.

Som bevis för att även liberaler kan, och ska, använda begreppet kultur anför jag en artikel av Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter: ”Nej, Sverigedemokraterna är inte som andra” (26 september 2017, tyvärr betalvägg). Hon skriver:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, det kan man lugnt konstatera. Det är inte bara det senaste avslöjandet om en partikultur där brottslingar och förövare hålls om ryggen medan offer fryses ut. Det är partiets hela väsen.

Om man betänker partikulturen så är det faktiskt lika sannolikt att dessa personer helt enkelt får bli kvar eftersom de är en del av gänget. Man vill ju inte knuffa bort en polare från den veritabla syltburk som är skattebetalarnas arvoden till förtroendevalda.

Vi förstår alla vad Magnusson menar. Det finns inget konstigt i resonemanget om att ett parti kan ha en viss kultur. Kanske SD-anhängare är oense med Magnusson om exakt vad denna SD-kultur består i, men att den finns är helt okontroversiellt.

Med tanke på att Magnusson alltså själv använder begreppet kultur om handlingsmönstren hos en grupp människor, så är det inte så litet absurt att hon i samma artikel ironiserar över begreppet ”svenska värderingar”, och anser att det bara är en kod för gammal hederlig rasism.

Kultur handlar om värderingar: hur man bör agera i ett socialt sammanhang. Därför borde begreppet ”svenska värderingar” vara helt okontroversiellt. Kan SD ha en partikultur, så kan Sverige, eller andra grupper i Sverige, ha kultur. Det avser en sociologisk verklighet. De som tycker att begreppet är irrelevant, reaktionärt eller något annat hemskt måste tänka till litet. De vore ytterst anmärkningsvärt, ja, omänskligt, om inte de människor som lever tillsammans inom Sveriges gränser har format och formar en kultur. Kanske leds tanken fel av föreställningen att om man säger ”svenska värderingar” så menas en entydig, sammanhållen samling lätt beskrivna värdepåståenden. Men så är det inte.

Det är kontroversiellt exakt vad dessa värderingar består i, och vad de borde bestå i. Olika delgrupper har skiljaktiga värderingar och kultur, alltifrån etniska grupper till sammanslutningar som bygger på politik eller allehanda intressen. Samhällsdiskussionen handlar ganska mycket om just det. Bör föräldrar dela sin barnledighet lika, eller bör de välja en fördelning som passar den egna situationen? Där är ett exempel på en fråga där de svenska värderingarna skiljer sig åt mellan partier, grupper och människor, och där stora förändringar pågår i samhället.

Liberaler tycker understundom att det är olämpligt eller fel att tala om kulturdrag hos olika grupper, allt från romer till muslimer, svenskar, amerikaner, eller andra. Det är feltänkt. Om man kan tala om en specifik partikultur hos Sverigedemokraterna, så kan man tala om den hos andra grupper. Det vi ska akta oss för är att påstå att denna kultur är oföränderlig eller inneboende hos alla människor i gruppen. Varje kulturyttring kan och får granskas och kritiseras. Den kan ändras. Det är det som är det öppna samhället.

Rappakalja om negativa media och invandring

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en undersökning som kommit fram till att ”negativa gestaltningar av invandring är vanligare än positiva”. Strömbäck presenterar undersökningens resultat på Dagens Nyheter Kultur 23 aug 2017. Jag har inte läst undersökningen (och jag tänker inte ödsla tid på det, av skäl som framgår nedan), utan jag utgår från att Strömbäck ger en rättvisande bild av den.

Att döma av Strömbäcks beskrivning är undersökningen rappakalja. Frågeställningen är vid sidan av saken, metoddesignen är usel, tolkningsramen är fel, och slutsatserna har inte att göra med det verkliga problemet.
Fortsätt läsa ”Rappakalja om negativa media och invandring”

Transportstyrelsen: Demokratin mellan maktens Skylla och maktlöshetens Karybdis

Skandalen med Transportstyrelsen riktar strålkastarljuset på den sällsamma kombination av maktfullkomlighet och maktlöshet som tycks vara ett växande problem i vår demokrati. Maktfullkomligheten yttrade sig i generaldirektörens sorglösa beslut att ”göra avsteg från lagstiftningen” och därefter i regeringens försök att mörka skandalen. Maktlösheten är den ursäkt som används för de ministrar som känt till skandalen, men som valde att inte göra något.
Fortsätt läsa ”Transportstyrelsen: Demokratin mellan maktens Skylla och maktlöshetens Karybdis”

Transportstyrelsens landsförräderi

Det är svårt att avgöra vad som är värst med skandalen om Transportstyrelsens agerande kring outsourcingen av IT-driften. Det sorglösa agerandet från genereldirektören Maria Ågrens sida, den ryggradslösa hållningen hos folket runt henne, inklusive styrelseordföranden, Säpos oförmåga att stoppa galenskapen, ministerns försök till mörkning, osv, etc. Eller, för den delen, den synbarliga liknöjdheten hos kommentariatet. Har någon ledarredaktion i Sverige bemödat sig att kommentera det som hänt? (Uppdatering: Expressen kommenterar 2017-07-17)

Att det handlar om rent praktiskt landsförräderi står klart. Mängder av information om svenska medborgare, myndigheter och en massa annat har fnattats iväg till random IT-snubbar i Tjeckien och Serbien, vilket i klartext betyder att informationen nu finns i Ryssland.

Betrakta den tidslinje som DN:s reporter Mikael Holmström redovisar för händelseförloppet:
Fortsätt läsa ”Transportstyrelsens landsförräderi”

Sverker Sörlin om antropocen: en besvikelse

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, har skrivit boken ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”. Den är en besvikelse. Titeln är vilseledande. Boken har inte fokus på antropocen som fenomen, utan snarare på idéhistorien för begreppet antropocen, vilket är något annat. Idéhistoria kan förvisso vara mycket intressant, men det är inte vad som förutskickas i de marknadsförande texterna på bokens omslag.

Antropocen betecknar hur människan har blivit en global geologisk kraft genom sin påverkan på miljö, klimat och ekologi. Påverkan har blivit så stor att det är tveksamt ifall det egentligen finns någon natur kvar. Sörlin diskuterar dessa begrepp med utgångspunkt från olika tänkare genom tiderna. Det är begreppsanalysen och historien om tänkandet som Sörlin tycks vara mest intresserad av. Själva de fenomen som utgör grunden antropocen diskuteras visserligen också ibland, men då främst som bakgrund till begreppshistorien.
Fortsätt läsa ”Sverker Sörlin om antropocen: en besvikelse”

Ska vi ha tålamod med islam?

Det är dagen efter ännu ett terrordåd i London. När detta skrivs är det inte bekräftat att det rör sig om ett islamistiskt dåd, men det mesta talar för det.

Dagens Nyheters kultursida fortsätter sin serie om islam och dess eventuella reformering. Jag har kommenterat de tidigare artiklarna här och här. Man kunde ha hoppats på en viss tankeskärpa i den tredje artikeln skriven av forskaren Pernilla Ouis. I dessa dagar behövs verkligen klarsyn och skarp analys. Men icke. Vi får ytterligare en skopa snömos.

Artikeln börjar med den trötta och falska klichén att Luther var en liberal reformator som gjorde kristendomen mänsklig. Är det inte dags att denna myt utmönstras ur debatten?

Det finns ett resonemang i Ouis text som trots allt är intressant, om än inte på det sätt Ouis avser:

Dessa salafister läser Koranen – inte som fan läser Bibeln – utan som datorer läser av binära koder i programmeringsspråket. Salafister är extremt moderna och rationella i sin binära tolkning: rätt–fel, tillåtet–förbjudet, muslim–otrogen. Deras absoluta binära ”bokstavstro” tillåter inte nyanser och mångtydighet, och därför kan deras islamtolkning framstå som den mest rätta och sanna. Det absoluta och tvärsäkra har alltid attraherat vilsna själar.

Fortsätt läsa ”Ska vi ha tålamod med islam?”

Eventuell reform av islam förutsätter ett sekulärt samhälle

Dagens Nyheters serie om islam fortsätter med en artikel av Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Han anför en rad exempel på muslimska tänkare och akademiker som har olika ansatser för en omtolkning av islam. Jag tänker inte gå in på deras respektive resonemang, utan begränsar mig till en observation. Här är de personer som Fazlhashemi refererar till:

Abdulaziz Sachedina, professor i islamiska studier vid George Mason University in Fairfax, Virginia, USA.

Abdullahi an-Naim, rättsprofessor vid Emory University School of Law, Atlanta, Georgia, USA.

Amina Wadud, islamologiprofessor Virginia Commonwealth University, Richmond, Virginia, USA fram till 2008.

Kecia Ali, religionsprofessor vid Boston University, Boston, Massachusetts, USA.

Här syns ett intressant mönster. Samtliga dessa personer har haft sin intellektuella bas i Västerlandet. Detta gäller även Fazlhashemi själv, som enligt Wikipedia-artikeln kom till Sverige vid 16 års ålder. Utbildning och karriär har för dessa fem personer ägt rum nästan uteslutande i västliga länder.

I mitt förra inlägg om Bilan Osmans artikel i DN:s serie var min slutsats att det inte är någon idé att vänta på att islam ska moderniseras. Snarare måste den trängas tillbaka med samma slags skoningslösa religionskritik som historiskt med (ofullständig) framgång har riktats mot kristendomen. Om Fazlhashemi har rätt och det finns en spirande positiv reformering av islam (vilket återstår att se resultatet av), så kan man konstatera att ett sekulärt samhälle tycks vara en förutsättning för ett sådant omtänkande.

Bilan Osmans enögda argument om islam

Bilan Osman skriver om det påstådda behovet av islams reformering på Dagens Nyheter Kultur. Det är en text som är anmärkningsvärt närsynt. Hon vill nyansera synen på islam samtidigt som hon tillåter sig en svepande och allt annat än nyanserad kritik av västvärlden.

Osman skriver, helt korrekt, att kristendomens reformering med Luther inte handlade om frigörelse från religionens maktanspråk. Det är förvånansvärt många som tror det idag. Sanningen är ju att reformationen ledde fram till ett samhälle som var mer likt talibanernas Afghanistan än dagens liberala demokratier.

Men därefter tar det vettiga slut i Osmans text.
Fortsätt läsa ”Bilan Osmans enögda argument om islam”

En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne

De flesta tror förmodligen att en skandal inom stadsbyggnad måste handla om att man har rivit något fint gammalt hus. Men det finns undantag. Här är det frågan om en skandal att man bevarat ett hus till en mycket stor kostnad, ett hus som ingen vet vad det ska användas till. Ett hus som helt uppenbart borde ha rivits.

Det handlar om byggnaden Oskar I:s minne beläget bredvid Fatbursparken på Södermalm i Stockholm, alldeles ovanpå den nybyggda Citybanan, som invigs inom kort. Det är just Citybanan som är kruxet i sammanhanget. Banan måste gå där den nu har byggts, inga rimliga alternativ fanns. Byggnaden Oskar I:s minne stod i vägen.
Fortsätt läsa ”En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne”