Transportstyrelsens landsförräderi

Det är svårt att avgöra vad som är värst med skandalen om Transportstyrelsens agerande kring outsourcingen av IT-driften. Det sorglösa agerandet från genereldirektören Maria Ågrens sida, den ryggradslösa hållningen hos folket runt henne, inklusive styrelseordföranden, Säpos oförmåga att stoppa galenskapen, ministerns försök till mörkning, osv, etc. Eller, för den delen, den synbarliga liknöjdheten hos kommentariatet. Har någon ledarredaktion i Sverige bemödat sig att kommentera det som hänt? (Uppdatering: Expressen kommenterar 2017-07-17)

Att det handlar om rent praktiskt landsförräderi står klart. Mängder av information om svenska medborgare, myndigheter och en massa annat har fnattats iväg till random IT-snubbar i Tjeckien och Serbien, vilket i klartext betyder att informationen nu finns i Ryssland.

Betrakta den tidslinje som DN:s reporter Mikael Holmström redovisar för händelseförloppet:
Fortsätt läsa ”Transportstyrelsens landsförräderi”

Sverker Sörlin om antropocen: en besvikelse

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, har skrivit boken ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”. Den är en besvikelse. Titeln är vilseledande. Boken har inte fokus på antropocen som fenomen, utan snarare på idéhistorien för begreppet antropocen, vilket är något annat. Idéhistoria kan förvisso vara mycket intressant, men det är inte vad som förutskickas i de marknadsförande texterna på bokens omslag.

Antropocen betecknar hur människan har blivit en global geologisk kraft genom sin påverkan på miljö, klimat och ekologi. Påverkan har blivit så stor att det är tveksamt ifall det egentligen finns någon natur kvar. Sörlin diskuterar dessa begrepp med utgångspunkt från olika tänkare genom tiderna. Det är begreppsanalysen och historien om tänkandet som Sörlin tycks vara mest intresserad av. Själva de fenomen som utgör grunden antropocen diskuteras visserligen också ibland, men då främst som bakgrund till begreppshistorien.
Fortsätt läsa ”Sverker Sörlin om antropocen: en besvikelse”

Ännu ett uselt resonemang om islam

Dagens Nyheters kultursida publicerar den fjärde artikeln i sin serie om islam: ”Fram för den skandinaviske muslimen!” av den norske författaren Mohammad Usman Rana. Den är inte bättre än de tidigare, som jag kommenterat här, här och här.
Fortsätt läsa ”Ännu ett uselt resonemang om islam”

Ska vi ha tålamod med islam?

Det är dagen efter ännu ett terrordåd i London. När detta skrivs är det inte bekräftat att det rör sig om ett islamistiskt dåd, men det mesta talar för det.

Dagens Nyheters kultursida fortsätter sin serie om islam och dess eventuella reformering. Jag har kommenterat de tidigare artiklarna här och här. Man kunde ha hoppats på en viss tankeskärpa i den tredje artikeln skriven av forskaren Pernilla Ouis. I dessa dagar behövs verkligen klarsyn och skarp analys. Men icke. Vi får ytterligare en skopa snömos.

Artikeln börjar med den trötta och falska klichén att Luther var en liberal reformator som gjorde kristendomen mänsklig. Är det inte dags att denna myt utmönstras ur debatten?

Det finns ett resonemang i Ouis text som trots allt är intressant, om än inte på det sätt Ouis avser:

Dessa salafister läser Koranen – inte som fan läser Bibeln – utan som datorer läser av binära koder i programmeringsspråket. Salafister är extremt moderna och rationella i sin binära tolkning: rätt–fel, tillåtet–förbjudet, muslim–otrogen. Deras absoluta binära ”bokstavstro” tillåter inte nyanser och mångtydighet, och därför kan deras islamtolkning framstå som den mest rätta och sanna. Det absoluta och tvärsäkra har alltid attraherat vilsna själar.

Fortsätt läsa ”Ska vi ha tålamod med islam?”

Eventuell reform av islam förutsätter ett sekulärt samhälle

Dagens Nyheters serie om islam fortsätter med en artikel av Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Han anför en rad exempel på muslimska tänkare och akademiker som har olika ansatser för en omtolkning av islam. Jag tänker inte gå in på deras respektive resonemang, utan begränsar mig till en observation. Här är de personer som Fazlhashemi refererar till:

Abdulaziz Sachedina, professor i islamiska studier vid George Mason University in Fairfax, Virginia, USA.

Abdullahi an-Naim, rättsprofessor vid Emory University School of Law, Atlanta, Georgia, USA.

Amina Wadud, islamologiprofessor Virginia Commonwealth University, Richmond, Virginia, USA fram till 2008.

Kecia Ali, religionsprofessor vid Boston University, Boston, Massachusetts, USA.

Här syns ett intressant mönster. Samtliga dessa personer har haft sin intellektuella bas i Västerlandet. Detta gäller även Fazlhashemi själv, som enligt Wikipedia-artikeln kom till Sverige vid 16 års ålder. Utbildning och karriär har för dessa fem personer ägt rum nästan uteslutande i västliga länder.

I mitt förra inlägg om Bilan Osmans artikel i DN:s serie var min slutsats att det inte är någon idé att vänta på att islam ska moderniseras. Snarare måste den trängas tillbaka med samma slags skoningslösa religionskritik som historiskt med (ofullständig) framgång har riktats mot kristendomen. Om Fazlhashemi har rätt och det finns en spirande positiv reformering av islam (vilket återstår att se resultatet av), så kan man konstatera att ett sekulärt samhälle tycks vara en förutsättning för ett sådant omtänkande.

Bilan Osmans enögda argument om islam

Bilan Osman skriver om det påstådda behovet av islams reformering på Dagens Nyheter Kultur. Det är en text som är anmärkningsvärt närsynt. Hon vill nyansera synen på islam samtidigt som hon tillåter sig en svepande och allt annat än nyanserad kritik av västvärlden.

Osman skriver, helt korrekt, att kristendomens reformering med Luther inte handlade om frigörelse från religionens maktanspråk. Det är förvånansvärt många som tror det idag. Sanningen är ju att reformationen ledde fram till ett samhälle som var mer likt talibanernas Afghanistan än dagens liberala demokratier.

Men därefter tar det vettiga slut i Osmans text.
Fortsätt läsa ”Bilan Osmans enögda argument om islam”

En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne

De flesta tror förmodligen att en skandal inom stadsbyggnad måste handla om att man har rivit något fint gammalt hus. Men det finns undantag. Här är det frågan om en skandal att man bevarat ett hus till en mycket stor kostnad, ett hus som ingen vet vad det ska användas till. Ett hus som helt uppenbart borde ha rivits.

Det handlar om byggnaden Oskar I:s minne beläget bredvid Fatbursparken på Södermalm i Stockholm, alldeles ovanpå den nybyggda Citybanan, som invigs inom kort. Det är just Citybanan som är kruxet i sammanhanget. Banan måste gå där den nu har byggts, inga rimliga alternativ fanns. Byggnaden Oskar I:s minne stod i vägen.
Fortsätt läsa ”En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne”

Some hard facts about science, money and evaluations

The most fun experiments are those that generate a lot of noise and heat. So why not ask a scientist about her latest grant application? Or about the reports she has been asked to write describing the results of her research? These simple questions will likely result in spectacular fulminations at the evil minions of government agencies, the incompetent idiots that call themselves university leaders, or the ill-will of society and the universe in general.

Scientists want to get on with their work. They hate the bureaucratic drudgery of writing grant applications and reports. Who can blame them? Every day spent on grant writing is a day less for real work. The worst part is that most grant applications fail. For example, the Swedish governmental science grants agency VR received a total of 222 applications in the field of natural sciences and technology in the round of 2016. The results were announced 23 Feb 2017. A total of 18 (eighteen) applications were successful. That’s 8%. The rest, 92 %, were written in vain. From discussions in the media, it is clear that this is a general phenomenon in most of the world. Who can say that scientists should not hate this system?
Fortsätt läsa ”Some hard facts about science, money and evaluations”

Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”

Har statistik inga fördomar?

I papperstidningen använde Dagens Nyheters ledarredaktion 17 januari 2017 rubriken ”Statistik är ingen fördom”. På nätet blev rubriken istället ”Rätt att granska brottslingars nationalitet”. Den konkreta frågan som diskuteras är huruvida Brottsförebyggande rådet (Brå) bör samla in statistik om brottslingars ursprungsland eller inte. Principfrågan handlar om vilken statistik som skall anses relevant när en viss samhällsfråga diskuteras. Kan själva valet av statistik styra vilka slutsatser som dras politiskt?

Dagens Nyheters ledare skriver:

Själva sakfrågan då: Är det rätt eller fel att låta Brå göra analyser där gärningsmäns födelseland är en av de faktorer som tas med? Naturligtvis är det rätt. Statistik är sällan fördomsfull. Vill vi begränsa kriminaliteten är en början att samla in så mycket fakta som möjligt om brotten, och dit hör vilken bakgrund den har som begår dem.

Notera att ordet ”sällan” används. Det kan alltså trots allt finnas fall då det är fördomsfullt? ”Så mycket fakta som möjligt” samlas in, tycker DN. Nja, knappast. Det finns en gräns för hur mycket fakta man orkar samla in. Det finns fakta som man skulle kunna samla, men som ingen skulle betrakta som relevant. Till exempel hur många fåglar som fanns i närheten av brottsplatsen. Eller färgen på husen intill. Bara för att ta ett par ytterst triviala exempel.
Fortsätt läsa ”Har statistik inga fördomar?”