Eventuell reform av islam förutsätter ett sekulärt samhälle

Dagens Nyheters serie om islam fortsätter med en artikel av Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Han anför en rad exempel på muslimska tänkare och akademiker som har olika ansatser för en omtolkning av islam. Jag tänker inte gå in på deras respektive resonemang, utan begränsar mig till en observation. Här är de personer som Fazlhashemi refererar till:

Abdulaziz Sachedina, professor i islamiska studier vid George Mason University in Fairfax, Virginia, USA.

Abdullahi an-Naim, rättsprofessor vid Emory University School of Law, Atlanta, Georgia, USA.

Amina Wadud, islamologiprofessor Virginia Commonwealth University, Richmond, Virginia, USA fram till 2008.

Kecia Ali, religionsprofessor vid Boston University, Boston, Massachusetts, USA.

Här syns ett intressant mönster. Samtliga dessa personer har haft sin intellektuella bas i Västerlandet. Detta gäller även Fazlhashemi själv, som enligt Wikipedia-artikeln kom till Sverige vid 16 års ålder. Utbildning och karriär har för dessa fem personer ägt rum nästan uteslutande i västliga länder.

I mitt förra inlägg om Bilan Osmans artikel i DN:s serie var min slutsats att det inte är någon idé att vänta på att islam ska moderniseras. Snarare måste den trängas tillbaka med samma slags skoningslösa religionskritik som historiskt med (ofullständig) framgång har riktats mot kristendomen. Om Fazlhashemi har rätt och det finns en spirande positiv reformering av islam (vilket återstår att se resultatet av), så kan man konstatera att ett sekulärt samhälle tycks vara en förutsättning för ett sådant omtänkande.

Bilan Osmans enögda argument om islam

Bilan Osman skriver om det påstådda behovet av islams reformering på Dagens Nyheter Kultur. Det är en text som är anmärkningsvärt närsynt. Hon vill nyansera synen på islam samtidigt som hon tillåter sig en svepande och allt annat än nyanserad kritik av västvärlden.

Osman skriver, helt korrekt, att kristendomens reformering med Luther inte handlade om frigörelse från religionens maktanspråk. Det är förvånansvärt många som tror det idag. Sanningen är ju att reformationen ledde fram till ett samhälle som var mer likt talibanernas Afghanistan än dagens liberala demokratier.

Men därefter tar det vettiga slut i Osmans text.
Fortsätt läsa ”Bilan Osmans enögda argument om islam”

En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne

De flesta tror förmodligen att en skandal inom stadsbyggnad måste handla om att man har rivit något fint gammalt hus. Men det finns undantag. Här är det frågan om en skandal att man bevarat ett hus till en mycket stor kostnad, ett hus som ingen vet vad det ska användas till. Ett hus som helt uppenbart borde ha rivits.

Det handlar om byggnaden Oskar I:s minne beläget bredvid Fatbursparken på Södermalm i Stockholm, alldeles ovanpå den nybyggda Citybanan, som invigs inom kort. Det är just Citybanan som är kruxet i sammanhanget. Banan måste gå där den nu har byggts, inga rimliga alternativ fanns. Byggnaden Oskar I:s minne stod i vägen.
Fortsätt läsa ”En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne”

Some hard facts about science, money and evaluations

The most fun experiments are those that generate a lot of noise and heat. So why not ask a scientist about her latest grant application? Or about the reports she has been asked to write describing the results of her research? These simple questions will likely result in spectacular fulminations at the evil minions of government agencies, the incompetent idiots that call themselves university leaders, or the ill-will of society and the universe in general.

Scientists want to get on with their work. They hate the bureaucratic drudgery of writing grant applications and reports. Who can blame them? Every day spent on grant writing is a day less for real work. The worst part is that most grant applications fail. For example, the Swedish governmental science grants agency VR received a total of 222 applications in the field of natural sciences and technology in the round of 2016. The results were announced 23 Feb 2017. A total of 18 (eighteen) applications were successful. That’s 8%. The rest, 92 %, were written in vain. From discussions in the media, it is clear that this is a general phenomenon in most of the world. Who can say that scientists should not hate this system?
Fortsätt läsa ”Some hard facts about science, money and evaluations”

Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”

Har statistik inga fördomar?

I papperstidningen använde Dagens Nyheters ledarredaktion 17 januari 2017 rubriken ”Statistik är ingen fördom”. På nätet blev rubriken istället ”Rätt att granska brottslingars nationalitet”. Den konkreta frågan som diskuteras är huruvida Brottsförebyggande rådet (Brå) bör samla in statistik om brottslingars ursprungsland eller inte. Principfrågan handlar om vilken statistik som skall anses relevant när en viss samhällsfråga diskuteras. Kan själva valet av statistik styra vilka slutsatser som dras politiskt?

Dagens Nyheters ledare skriver:

Själva sakfrågan då: Är det rätt eller fel att låta Brå göra analyser där gärningsmäns födelseland är en av de faktorer som tas med? Naturligtvis är det rätt. Statistik är sällan fördomsfull. Vill vi begränsa kriminaliteten är en början att samla in så mycket fakta som möjligt om brotten, och dit hör vilken bakgrund den har som begår dem.

Notera att ordet ”sällan” används. Det kan alltså trots allt finnas fall då det är fördomsfullt? ”Så mycket fakta som möjligt” samlas in, tycker DN. Nja, knappast. Det finns en gräns för hur mycket fakta man orkar samla in. Det finns fakta som man skulle kunna samla, men som ingen skulle betrakta som relevant. Till exempel hur många fåglar som fanns i närheten av brottsplatsen. Eller färgen på husen intill. Bara för att ta ett par ytterst triviala exempel.
Fortsätt läsa ”Har statistik inga fördomar?”

Det är skillnad på personlig och politisk godhet

Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot ”teknifiering, empatilöshet och avhumanisering”. Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:

[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.

Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.

De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.

Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.
Fortsätt läsa ”Det är skillnad på personlig och politisk godhet”

Alex Voronov: Tala ur skägget!

Alex Voronov, politisk redaktör på bl.a. Eskilstuna-Kuriren, skriver 14 dec 2016 med anledning av Mattias Hagbergs så kallade granskning av liberala ledarsidor på Dagens Nyheter Kultur. Det positiva med Voronovs inlägg är att han vill formulera liberalismen i form av en princip, till skillnad från Hagbergs fiasko att försöka definiera vissa teman som typiskt liberala.

Men Voronovs försök till liberal princip visar på ett centralt problem med diskussionen. Han undviker nämligen att tala klartext. Han levererar en märkligt undflyende formulering som passar bättre i ett festtal än för att vägleda praktisk politik.
Fortsätt läsa ”Alex Voronov: Tala ur skägget!”

Godhet, egoism, kylig beräkning

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 dec 2016) om att ”det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt” och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst – som hon tolkar det – känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 dec 2016) att Heberlein är en ”professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag […]”

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.
Fortsätt läsa ”Godhet, egoism, kylig beräkning”

Märkligt insiktslöst om svenska värderingar

Dagens Nyheter har ett tema om nationalism 4 dec 2016. Låt mig här fokusera på en av artiklarna. Den illustrerar ofrivilligt en anledning till att diskussionen om svenska värderingar och nationalism så ofta blir förvirrad.

Det är den politiska kommentatorn Ewa Stenberg som visar sig inte alls förstå vad värderingar betyder i ett samhälle. Ingressen till hennes artikel ”Politikernas tal möts av frågetecken” lyder:

Svenska politikers tal om svenska värderingar är ett eko från den nationalistiska våg som drar fram över världen: en global trend som passar det individualistiska och antiauktoritära Sverige ganska illa.

Detta är vad jag kallar en självförstörande utsaga. Tesen motbevisar sig själv.

Stenberg tycks inte alls tro på talet om svenska värderinger, sådant är bara uttryck för en unken nationalism. Ändå skriver hon rakt upp och ner om ”det individualistiska och antiauktoritära Sverige”. Men vad är detta om inte en utsaga om svenska värderingar? Jag finner det närmast osannolikt märkligt att en skribent i en och samma mening tar avstånd från idéen om att det kan finnas några svenska värderingar, för att sedan helt oreflekterat påstå något om just vilka värderingar som är förhärskande i Sverige. Snacka om kognitiv dissonans!

Hur ska man förstå denna intellektuella blackout? Jag tror man kan finna en förklaring i resonemanget längre fram i hennes artikel:

Men kanske är det typiskt svenska att inte ha några kollektiva svenska värderingar. Sverige är ett liberalt land, där de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.

Om man frågar uppriktiga utländska diplomater om vad som de anser kännetecknar Sverige så svarar många ”pragmatism”. En del kallar det rent av principlöshet. Men det skulle ingen av våra partiledare vilja kalla en svensk värdering.

Detta är så aningslöst att jag blir helt förbluffad. Stenberg tror alltså på fullt allvar att om ”Sverige är ett liberalt land” så är det inte ett uttryck för kollektiva svenska värderingar? Eller att ”pragmatism” inte skulle vara ett exempel på en inställning som bygger på en viss värdering? Det är i ju själva verket exakt tvärtom.

Stenberg skriver att ”de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.” Denna sats är i sig ett uttryck för en samhällelig värdering som är mycket specifik och ovanlig, historiskt sett. Vi är fria att tycka, tänka och agera som vi vill så länge det inte inkräktar på andras rätt. Det är en genuint liberal värdering som skiljer sig på ett avgörande sätt från ett närmast oändligt antal andra ideologiers och religioners värderingar, idag och genom historien. Det är en idé som har vuxit fram sakta och ryckigt framförallt under 1800-talet, men med djupa rötter i Upplysningen och ännu tidigare ur kristendomen. Jag ber Stenberg erinra sig alla de länder där de styrande och medborgarna med hänvisning till ideologi eller religion anser sig ha rätt att styra hur alla ska leva sina liv.

Alla samhällen bygger på en mängd föreställningar om hur vi bör agera gentemot varandra och hur samhället och de styrande bör agera. Allt detta har byggts upp och förändrats under historiens gång. Ibland har det inneburit större individuell frihet, ibland har svåra bakslag ägt rum. Men på det hela taget lever vi i Sverige och i västvärlden i ett bättre samhälle än tidigare, givet liberala värderingar. Det är inte ett naturtillstånd, utan det är en konstruktion som byggts med stor möda och som kräver ständigt underhållsarbete.

Jag tror att det bakom Stenbergs resonemang döljer sig en vag föreställning att vårt liberala samhälle på något sätt är självklart, naturligt, att det är så det blir bara inga elaka personer hittar på något dumt. Men den tanken är så naiv och fel den kan bli! Vårt samhälle har utvecklats så att det faktiskt är mer onaturligt än någonsin. Vi är, tack och lov, längre från naturtillståndet än någonsin! Tolerans, mångfald, välfärd och öppenhet är inte naturliga värderingar i ett samhälle. Förtryck, social konformitet, olikhet mellan människor från födseln har helt och hållet dominerat i historien.

Vi har idealbilder om vad som är rätt och fel. Dessa ändras med tiden som en följd av debatter, konflikter, förändringar i omvärlden och i vetenskap och teknologi. Ingen med minsta kunskap om historien kan tro att moralen är en och samma hela tiden. För endast 30 år sedan var tanken på könsneutralt äktenskap närmast löjeväckande i den allmänna politiska debatten. Idag anges den ofta som exempel på en svensk värdering. Inte därför att den alltid omfattats av många svenskar, vilket den alltså helt självklart inte har gjort ända tills helt nyligen. Utan därför att den nu, idag, betraktas som självklar.

Det är dålig stil att citera sig själv, men jag gör det ändå:

Jag tror därför att svenska liberaler ska ägna något mindre tid att hånskratta åt svenska värderingar. Därför de handlar om framsteg som faktiskt skett, och som vi bejakar. Det faktum att få, om ens några, av dessa ideal är ursvenska är faktiskt helt irrelevant. De har blivit svenska. Det är poängen. Om de är gamla eller inhemska spelar ingen roll.

När jag läste Ewa Stenbergs artikel insåg jag att en orsak till att talet om svenska värderingar har blivit så förvirrat är att hon liksom många andra tycks tro att dagens svenska värderingar, däribland individualism och pragmatism, är självklara, och därför inte kan vara värderingar. Det är dubbelt fel. De liberala värden som har blivit svenska är just värderingar, och de är absolut inte självklara. Om man inte förstår det kan man inte försvara dom.