En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne

De flesta tror förmodligen att en skandal inom stadsbyggnad måste handla om att man har rivit något fint gammalt hus. Men det finns undantag. Här är det frågan om en skandal att man bevarat ett hus till en mycket stor kostnad, ett hus som ingen vet vad det ska användas till. Ett hus som helt uppenbart borde ha rivits.

Det handlar om byggnaden Oskar I:s minne beläget bredvid Fatbursparken på Södermalm i Stockholm, alldeles ovanpå den nybyggda Citybanan, som invigs inom kort. Det är just Citybanan som är kruxet i sammanhanget. Banan måste gå där den nu har byggts, inga rimliga alternativ fanns. Byggnaden Oskar I:s minne stod i vägen.
Fortsätt läsa ”En skandal i stadsbyggnad: byggnaden Oskar I:s minne”

Maria Schottenius? Hahahaha…

Jag läser Maria Schottenius senaste alster publicerad i DN Kultur 15 mars 2016, och konstaterar att satiren är död.

Denna kulturkvinna par excellence, förutvarande chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, numera kulturjournalist, skriver om den hemskhet som Nobel Center utgör. Det är ”fullständigt onödigt”, det skulle ”förstöra balansen” mellan slottet och Nationalmuseum, etc, etc, etc. Allt detta känner vi igen. Den stockholmska konservativa kultureliten uppför sig som vanligt och skriker av skräck inför minsta förändring. Gäsp.

Men det anmärkningsvärda i Schottenius artikel är avslutningen:

Det är Kungen som ska dela ut Nobelpriset och Nobelfesten är en privat tillställning. Hans kollega i London, prins Charles, har ett omfattande engagemang i kulturarvsfrågor.

Ingenting i konstitutionen hindrar kungen från att säga, ”Nej, jag delar inte ut priset i den byggnaden, som förfular och snedvrider intrycket av Slottet och Nationalmuseum.” I så fall kommer Nobel Center inte att byggas. Så frågan är: Vad tycker Kungen?

Tillägg 18 april 2016: Schottenius tycks inte ha lidit av en tillfällig förvirring. Det visar sig vara mer permanent. Hon skriver återigen i Dagens Nyheter att kungen bör ingripa:

Än en gång, vad säger kungen, som lär vara olustig inför att det ska placeras en jättelåda i aktern av Nationalmuseum? Nej, han säger ingenting. Tyvärr.

Fortsätt läsa ”Maria Schottenius? Hahahaha…”

Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.
Fortsätt läsa ”Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?”

NobelCenter: Bygg så det märks!

Förslaget till NobelCenter på Blasieholmen har presenterats (pressmeddelandet finns här, några bilder finns här). I korta drag: en hög, närmast kubisk byggnad, med mycket glas och fasad i mässingsfärg.

Så vad ska man tycka om detta? Låt oss börja med tre synpunkter och argument som saklöst kan avfärdas:
Fortsätt läsa ”NobelCenter: Bygg så det märks!”

Höghus som symbol i staden

Ola Andersson, arkitekt och debattör, tar upp frågan om höga hus eller inte i Dagens Nyheter 15 jan 2014. Som brukligt är i dagens debatt räcker det inte med att diskutera själva sakfrågan, utan han vill också spekulera i de bakomliggande motiv som styr de som föreslår höga hus:
Fortsätt läsa ”Höghus som symbol i staden”

Staden – tätare och grönare

Rasmus Jonlund, FP-politiker som kandiderar till bl.a. kommunfullmäktige i Stockholm, bloggar om stadsbyggnadspolitik. Hans inlägg 18 okt 2013 ”Staden – tätare och grönare” är förvånansvärt framåtsyftande för att komma från Folkpartiet, vilket självklart är trevligt. Värt att läsa.

Trist bara att han inte kan hålla sig från att utdela en slentrian-känga:

Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.

Nej, att vilja ha en skyskrapa för sin egen skull verkar ju inte vettigt. Men vad det handlar om är högre höjd på det som byggs för att kunna få fler bostäder på samma markyta. Ska det vara så svårt att förstå?

Och det där med få medborgare? Man kan titta på bland annat denna opinionsmätning (16 sep 2013) om skyskrapor gjord av Opinion Stockholm. Rubriken är ”Splittrad opinion till skyskrapor”, men i artikeln sägs följande:

En majoritet av de som är yngre än 45 år är för medan de som är äldre är emot skyskrapor.

Dessvärre redovisas inte undersökningens detaljer, som till exempel exakt vilka frågor som ställts, så det är litet svårt att bedöma. Men det tycks ändå bekräfta en viktig observation: Bostadspolitiken lider svårt av ett tydligt insider/outsider-problem, alltså att de som har sitt på det torra med bostad är mot alla förändringar, medan de som inte är etablerade på bostadsmarknaden skriker efter förändringar.

Så Folkpartiet kanske ska tänka till litet. Vilken sida vill man vara på: Insiders eller outsiders?

Cirkus Opera, del 2: Skönhetsrådet förnekar sig inte

Det dröjde inte många timmar innan min profetia slog in: Den konservativa klagolåten har dragit igång. Inte kan man bygga om Kungliga Operan inte! Och det är, inte helt oväntat, det så kallade Skönhetsrådet som stämmer upp till sång enligt Dagens Nyheter 12 september 2013:

– Jag tror att det tyvärr finns stora svårigheter. Jag tror inte det är möjligt att göra det man skulle önska. De tillkommande utrymmena är väldigt svåra att tillskapa inom den befintliga byggnaden. Mycket av den volymen upptas i dag av salonger, foajéer och annat, och de är ingenting man låter riva ut. Att huset är byggnadsminnesförklarat innebär begränsningar i vad man kan göra åtminstone i dessa publika delar – och man flyttar inte ostraffat på Operakällaren heller, understryker rådets sekreterare Martin Rörby.
[…]
– Inom Skönrådet tror vi på ny och framåtsiktande arkitektur. Ett nytt operahus hade kunnat bidra till en sådan, men att i stället så här klä på sig den gamla ytterrocken är på ett sätt synd, säger Martin Rörby.

Man flyttar inte Operakällaren ostraffat?! Där ser man. Undrar just vad det handlar om för straff, och vem som ska utdela det…

Kontentan är att ett operahus som är föråldrat, hatat av de som arbetar i det, skall bevaras som ett fossil för all framtid. Alla de operabesökare som tycker det behövs en rejäl uppfräschning har fel. Allt är perfekt! Inget kan ändras! Man får ändå beundra hur konsekvent Skönhetsrådet tänker: De är övertygade om att att stadens skönhet befrämjas av att man häller balsameringsvätska över alltihop.

Men det finns andra sätt att tänka. Som att en tillbyggnad i modern stil kan tillföra nya kvaliteter till Stockholm. Men det är en tanke som inte kan tänkas innanför Skönhetsrådets dammiga väggar.

Cirkus Opera: del 1

Kultur­minister Lena Adelsohn Liljeroth har, förhoppningsvis omedvetet, utfärdat en förbannelse mot Stockholm. Hon har meddelat att regeringen tänker satsa 2 miljarder kronor på en ombyggnad av Kungliga Operan i Stockholm, vilket Björn Wiman rapporterar om i Dagens Nyheter 11 september 2013.

Jag kanske är cynisk, men är det inte uppenbart vilken cirkus detta kommer att bli? Tänk er alla arkitekttävlingar vilkas samtliga förslag kommer att dömas ut med fraser som ”sticker ut för mycket”, ”passar inte in”, ”inte anpassat till omgivningarna”. Kvar blir det mest slätstrukna förslaget som tänkas kan, och som inte tillfredsställer någon utom stadsbyggnadsstofilerna. Om det ens blir något.

Men låt mig fantisera: En lösning där man gör en ordentlig påbyggnad som syns rejält. Som förmodligen innebär att Operakällaren får flytta. Med en framhävd kontrastverkan mellan det gamla och det nya kan vi få en underbar syntes som höjer hela området. Kanske en glittrande glaskropp som sträcker sig ut över vattnet utan att bryta vattenytan? Och om sedan en förlupen dynamitsalva samtidigt råkar spränga bort Strömbron, så skulle lyckan vara fullständig!

Men om man ska vara litet mer realist, så har vi just bevittnat del 1 i cirkus Opera…

Tror vi på Nybyggarkommissionen?

I Olle Wästbergs nyhetsbrev augusti 2013 (publiceras väl här så småningom) läser jag att han är en av tre personer i den nybildade Nybyggarkommissionen:

Tillsammans med Göran Persson och Agneta Dreber ingår jag i Nybyggarkommissionen. Tanken är att vi ska lägga ett förslag med bärkraft för att lösa bostadskrisen.

En reflektion: Det stora suget efter bostäder finns i storstäderna. Stockholm är en storstad. Göran Persson var under sin tid som statsminister pålitligt Stockholmsfientlig. Agneta Dreber var med och grundade Stockholmspartiet, som, vad jag kommer ihåg, aldrig drev linjen att det skulle byggas mer i Stockholm, snarare tvärtom. Och Olle Wästberg mest kända ståndpunkt vad gäller stadsbyggnad i Stockholm är att hata höghus och att bevara (dvs konservera) Stockholm.

Så för den som anser att fler bostäder skall byggas i staden Stockholm, och inte långt ut i avlägsna kranskommuner, är det inte helt lätt att förstå hur just denna trojka ska kunna komma med några användbara förslag. Men det förstås, det finns ju ett talesätt att på gamla dar så blir djävulen religiös. Så omöjligt är det väl inte.

Stockholm som vackert lik

Det finns debattinlägg som argumenterar på ett sådant sätt att det blir smärtsamt tydligt att debattören har i grunden fel. Ett slags anti-inlägg. Ett exempel fick vi i Dagens Nyheter 9 mars 2013 när Thorbjörn Andersson skriver om Stockholm utveckling. Eller snarare, det stopp för utvecklingen som han vill se:

Det finns en tabufråga som ingen Stockholmspolitiker vill eller vågar ställa. Den är: Finns det en bortre gräns för stadens tillväxt?
[…]
Det finns en affisch […] från 1946. En man i överrock sitter på sin resväska i snögloppet på en trottoar. Texten lyder: Sök Er ej till Stockholm. 21.000 söker förgäves bostad.
Det var ett välment råd då, strax efter kriget; kanske ett råd även i dag […]

Fortsätt läsa ”Stockholm som vackert lik”