Djävulens liberal

Djävulens advokat (latin: advocatus diaboli) är en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument.

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.

Stat, brott och straff

Brott och straff är en het politisk fråga. Det är kontroversiellt vad brottslingens straff egentligen ska syfta till. Handlar det om hämnd? Eller är straffets funktion istället att återanpassa brottslingen? Eller finns det andra syften? Två sinsemellan mycket olika ledarartiklar illustrerar dessa skillnader, men båda missar intressant nog en central aspekt av vad straff handlar om.

Dagens Nyheters Evelyn Schreiber skriver 5 juni 2018 utifrån perspektivet att straffrabatt för ungdomar är smart, i betydelsen samhällseffektivt. Svenska Dagbladets Ivar Arpi skriver 9 juni 2018 om hämnd och så kallad reparativ rättvisa, en medlingsprocess som syftar till att ge brottsoffret upprättelse.

Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion

När saker och ting gått rejält åt pipan, då finns det anledning att besinna sig och fundera igenom vad som gått fel. Att tillsätta en haverikommission, se över sina rutiner, göra en obduktion. Välj vilken metafor du vill.

Svensk migrationspolitik har nått ett läge där ingen av de som ämnar rösta igenom det senaste inslaget tycks orka argumentera i positiva ordalag för det. Alla tycker egentligen illa om förslaget till lag som avser ge de ensamkommande afghanska ynglingarna en chans att stanna. Jag skriver ”avser” och ”chans” eftersom en fundamental kritik mot förslaget från lagrådet med flera är att det är ytterst oklart hur lagen faktiskt kommer att slå. Ingen har påstått att den kritiken är felaktig. De som för fram förslaget gör det med uppenbar avsmak. Centern, som nu alltså bestämt sig för att rösta för förslaget, ägnar mesta tiden åt att oja sig över hur dåligt det är.

Kan man idag säga att Sverige ska ”stå upp för sin asylpolitik” utan att rodna? Den politiken är nämligen lika död som papegojan i Monty Pythons sketch. Hur har svensk politik med sin traditionellt så solida lagstiftnings- och förvaltningstradition hamnat i detta fiasko?

Optimister och klåpare

I ett märkligt inlägg betitlat ”Pessimismen svärtar ned hela borgerligheten” på Dagens Nyheters ledarsida 28 mars 2018 gör Sofia Nerbrand gällande att det pågår en ”otrevlig batalj” mellan ”optimister” och ”pessimister” i borgerligheten. Pessimisterna är de som bland annat ser problemen med flyktingmottagande, medan optimisterna vill ha en mer välkomnande migrationspolitik.

För Nerbrand tycks det handla om psykologi:

Både som människa och publicist behöver man dock välja en utgångspunkt, givet förutsättningarna: Det kan vara kämpigt nu – men lösa sig på sikt. Man kan se möjligheter – eller tro att allt går åt helvete.

”Gaska upp er!” Ungefär så kan man sammanfatta Nerbrands artikel. Hennes raljanta sammanfattning av olika debattörers ståndpunkter uppvisar ingen direkt önskan att vilja förstå. Hon tycks tro att det har med humör att göra.

Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 2-2018 med rubrik som ovan.

Hela texten finns numera här.

Min text utgår från, och kritiserar, Åsa Wikforss ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” och Emma Frans ”Larmrapporten: Att skilja vetenskap från trams”. Wikforss svarar på min kritik i samma nummer.

Jag skriver bland annat:

Det har skett en intressant vindkantring i kritiken mot vetenskap. Traditionellt har kritiken i huvudsak kommit från vänster, som i exemplet nationalekonomi. […] Vetenskapen sågs av postmodernisten Michel Foucault som ett maktmaskineri som måste dekonstrueras.
[…]
En del ögonbryn höjdes nog när [postmodernisten Bruno Latour] i en intervju i tidskriften Science nyligen sa att “vi måste vinna åter en del av vetenskapens auktoritet”.

Men det finns en grundläggande brist med beskrivningarna [hos Wikforss och Frans]. De underskattar den roll som kritik och självkritik bör ha inom vetenskapen. Inte så att de bortser från den, snarare så att den aldrig kommer i fokus. De exempel på villfarelser som ges är alldeles för ofta av tämligen entydig karaktär.

Demokratin kan inte försvaras med illusioner

Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.

Karl Popper skrev i ”The Open Society and Its Enemies”:

Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.

Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.

Liberalernas kris. Vilken kris?

Partiet Liberalerna hovrar kring 4 procent i opinionsmätningarna. Det är med andra ord oklart om partiet finns kvar i riksdagen efter årets val. Kris, skulle man kunna tycka. Men någon direkt krisinsikt syns inte i media. Partiets företrädare tycks agera efter teorin att det här är ett problem som hanteras bäst genom att ignoreras.

Dagens Nyheters ledarartikel 17 mars 2018 ”L och C borde vara lika med sant” uppvisar dock en viss grad av krisinsikt, eftersom utgångspunkten är att ”liberalismen är trängd”. DN vill se en sammanslagning av Center och Liberalerna som ger så kallat mervärde: ”Att få ett plus ett att bli tre.”

Önsketänka kan en ledarsida förvisso göra. Men när DN framhåller Liberalernas ”intellektuella kapital” som ett argument för en sammanslagning, då går man över löjets gräns. Det är bland annat just den, på självinsikt befriade, pompositeten som är ett av Liberalernas, och även många andra liberalers, DN:s ledarredaktion inbegripet, problem.

Så vad är grunden för Liberalernas kris? Det räcker med att titta på deras valstrategi för att se problemet. Den bygger på tre teman:

Den ynkliga reträtten från förnekandet av hedersmorden

Det är inte ofta en åsiktsmässig reträtt får en sådan skarp blixtbelysning som i Dagens Nyheters serie artiklar (länkar i denna artikeln) om hedersförtryck skrivna av Thomas Lerner och Hans Arbman.

Gudrun Schyman gör ett skamlöst försök att påskina att hon och Feministiskt Initiativ alls inte svikit kvinnorna som utsätts för hedersvåld. Sakine Madon gör slarvsylta av det försöket i VLT 16 jan 2018.

Men det ynkligaste exemplet står den tidigare riksdagskandidaten för F! Nelli Motavvas för. Hon får frågan om varför hon deltog i den hårt uppskruvade kampanjen mot Hanna Gadban och den nominering hon fick till en utmärkelse av Södertörns högskola. Hanna Gadban utkom 2015 med boken ”Min Jihad” om islamism och hedersförtryck. Nelli Motavas (som då använde sitt iranska förnamn Mehrtab):

Socialister som älskar klassamhället

Är klasskampen relevant för politiken? Ja, svarar en trio socialister med Daniel Suhonen, socialdemokratisk skribent och aktivist, Göran Therborn, framstående sociolog, och Niels Stöber på Dagens Nyheter Debatt 2018-01-28. Som stöd anför de en opinionsundersökning där man ställt frågan ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” I DN-artikeln skriver trion att ”åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle.” För att få fram siffran 80% har de lagt ihop den andel som svarar ”Ja, absolut” (34%) med de som svarar ”Ja, i någon mån” (47%), vilket framgår av rapporten som artikeln är en sammanfattning av. Deras slutsats att klasskampen vore vägen till valseger för Socialdemokratin är inte så starkt underbyggd som de hävdar.

Men det som är mest intressant med artikeln är dess dubbla budskap om klassamhället. Artikeln bygger på en djup upprördhet över klasskillnader. Man säger vilja ha en politik som ”minskar klassklyftorna”. Trion tror att en valrörelse i termer av klasskamp skulle leda till stora framgångar för Socialdemokraterna på bekostnad av främst Sverigedemokraterna. Inom parentes kan man notera att resultaten i deras undersökning ger stöd åt hypotesen att Sverigedemokraternas framgångar beror på svagheter hos Socialdemokraterna snarare än något slags väljarläckage högerut från Allianspartierna.

Man kan få för sig att författarna vill avskaffa klassamhället. Men så enkelt är det inte. Artikeln diskuterar det författarna kallar klasstolthet. Opinionsmätarna har frågat hur stolta folk är över sin klasstillhörighet. Trion rapporterar att 47% av arbetare är stolta över det (”mycket” + ”ganska”), men att endast 34% av tjänstemän är stolta. Trion ser stolthet över sin klass som en viktig faktor för att vinna fler väljare till Socialdemokratin. Men det handlar inte bara om strategi. Mellan raderna är det tydligt att författarna ser stolthet över sin klass som något fundamentalt positivt.

Samarbetets bistra förutsättningar

Fenomenet mänskligt samarbete betraktas nästan alltid som något odelat positivt. Samarbete sägs visa att vi är goda och att vi inte är fundamentala egoister. Människor vill samarbeta. Gör vissa människor inte det så är något fel, kanske på dom, eller förmodligen på samhället.

Denna syn på samarbete är förhärskande i debatten. Begreppet samarbete har en skimrande gloria av allmänt positiva associationer. Den glorian är ett problem, eftersom den skymmer det faktum att samarbete bygger på vissa förutsättningar som är ganska bistra.