Vad är viktigast? Migration eller demokrati?

Argument används för att ge stöd för den egna synpunkten i en diskussion med någon som har en annan åsikt. Idén är att man utgår från premisser som även den andre håller med om. Sedan försöker man visa hur den egna synpunkten naturligt följer ur dessa premisser. Det bör då leda till att den andre övertygas, om denne accepterar att härledningen från premisser till slutsatser är korrekt.

Men det finns en annan möjlig utgång av den här processen. Istället för att låta sig övertygas, så håller den andre fast vid sin åsikt. Om härledningen är korrekt, så måste hen då komma till slutsatsen att det är något fel på premisserna. Argumentation kan alltså leda till att den andre slutar vara överens med dig om premisserna.

Amanda Sokolnicki, ledarskribent vid Dagens Nyheter, skriver den 21 november 2018 om politiken efter flyktingkrisen 2015. Hon vill se en kraftfull politik för integration av flyktingarna, genom exempelvis reformer inom bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Hennes argumentation är väl genomförd, och det är tydligt att hon känner en stark frustration, för ganska litet av det hon argumenterar för har genomförts och utsikterna att mer kommer att genomföras är dystra.

Så då uppstår frågan: Varför biter inte argumenten?

Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask

Det sägs ofta från progressivt håll att den politiska debatten handlar för mycket om brottslighet. Varför fokusera på enstaka hemska händelser som är beklagansvärda men som ändå inte kan sägas definiera vårt samhälle? Brottsligheten har inte ökat på något alarmerande sätt, om man tittar på exempelvis antalet mord. Vi borde snarare diskutera de stora samhällsproblemen. Så brukar det låta.

Men i dagarna har denna attityd förbytts till sin motsats. Plötsligt undrar många liberaler och andra progressiva upprört varför inte ett specifikt brott dominerar valrörelsen. Karin Pettersson, tidigare politisk redaktör på Aftonbladet, twittrade:

Kan egentligen inte förstå hur inte allting – valrörelsen, samtalet, nyhetsflödet – helt stannar upp när vi får veta att barn i Sverige mördar EU-migranter bara för att de kan.

Det är många som har hakat på: Csaba Perlenberg, Isobel Hadley-Kamptz, Ida Ölmedal, för att ta de jag hittar vid en snabb sökning.

Orsakade klimatförändringarna den varma sommaren 2018?

Jag deltar i en återkommande opinionsundersökning (Medborgarpanelen) inför valet, där Henrik Ekengren Oscarsson är ansvarig. Han är professor på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Där fanns en fråga som orsakade mig visst huvudbry:

I den offentliga debatten finns olika uppfattningar om huruvida klimatförändringar ligger bakom sommarens skogsbränder. Hur säker är du på att dessa bränder orsakats av klimatförändringar?

Det är onekligen en brännande fråga! Ursäkta, men det är ju faktiskt Göteborgs universitet som ställer frågan…

För att bli litet mer allvarlig. Vad ska man egentligen svara på frågan? För även om man godtar klimatvetenskapens samlade ståndpunkt – att klimatet förändras så att medeltemperaturen ökar, och att människans utsläpp av koldioxid i huvudsak bär ansvaret för detta – så är det faktiskt inte givet att man måste dra slutsatsen att sommarens hetta och bränder orsakades av klimatförändringen.

Djävulens liberal: Liberalers paralys inför Sverigedemokraterna

Det råder ingen brist på artiklar som beskriver hur hemskt det skulle bli med Sverigedemokraterna vid makten. Och de har rätt. Om SD skulle få majoritet i ett riksdagsval kommer den svenska liberala demokratin som vi känner den att avskaffas. Man kunde tro att liberaler skulle ägna mycket kraft åt att resonera om hur SD:s väljare kunde fås på andra tankar, så att något sådant kan förhindras. Men nej, så är inte fallet. En märklig intellektuell och politisk paralys inträder, där smått desperata deklarationer ersätter politiskt tänkande. Vi serveras fraser typ ”oh, så hemskt, vi måste stå upp mot SD”.

Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget

Adam Kjellgren, doktorand i idéhistoria vid Stockholms Universitet, skriver mycket intressant om myternas roll i politiken (Dagens Nyheter 17 juli 2018). Jag har en kommentar som är mer nyansering än kritik.

Min synpunkt är att även om begreppet ”myt” är användbart i sammanhanget, så styr det tanken litet för mycket. Ordet har en tämligen stark negativ värdeladdning. Det illustrerar Kjellgren med Platons ståndpunkt:

[Myter är] påhittade historier som talar till känslorna snarare än förståndet och som bara undantagsvis innefattar något sant.

Kjellgren tecknar en bild där Upplysningens filosofer förkastar myterna i politiken, medan romantikerna, det reaktionära svaret på Upplysningen, hyllade myterna. Längre fram i historien använde sig nazisterna explicit av myter, medan deras motståndare – däribland Karl Popper – hårt kritiserade själva tankefiguren.

Kjellgren landar i att den politiska myten – som exempelvis SD:s tankar om den svenska nationen – har en problematisk historia, men att det också finns utrymme för goda myter till försvar för det öppna samhället.

Jag vill föra diskussionen längre genom att påstå att myten inte är det centrala. Den är nämligen bara ett medel. Dess funktion är att åstadkomma och underbygga ett meningsfullt sammanhang, vilket är vad människan som social varelse kräver. Det meningsfulla sammanhanget är det primära.

Djävulens liberal: Per Svensson har svårt att förstå

Per Svensson, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, skriver 5 juli 2018 om de migrationsfientliga partiernas framgångar i Europa:

Det är Europa 2018. Och det blir allt svårare att förstå att så många väljare låter lura sig av den glykol högernationalisterna häller i sina häxbrygder.

(Ignorera det där med glykol. Det är en krystad metafor.) Denna tankefigur, attt det är ”svårt att förstå” varför högernationalister vinner väljare, är mycket vanlig i liberala diskussioner. Frasen är sarkastisk. Den betyder egentligen: ”Så korkade de är, de där människorna som röstar på högernationalisterna.” I exemplet ovan blir detta extra tydligt när Svensson tar för givet att väljarna ”låter lura sig”. Väljarna är små dumma hjon. De vet inte sitt eget bästa. De kan ju inte ha sådana åsikter?!

Det vore bra ifall liberala kommentatorer kunde sluta med att påpeka att de har ”svårt att förstå”. Risken finns att vi tar dem på orden. Att denna fras inte längre uppfattas som sarkasm, utan istället bokstavligt. Att liberaler verkligen inte förstår att någon kan ha andra än liberala åsikter. Om liberaler inte begriper, så är detta faktiskt ett problem för liberaler, inte för andra.

Antiliberalism i olika skepnader svarar mot genuina åsikter och attityder hos många människor. Det får man leva med. Vad det handlar om är dels att stärka och mobilisera de som har liberala åsikter. Det finns också många som tycker att det ligger en del i vissa liberala ståndpunkter, men som också ser poänger med en annan hållning i andra frågor. Som inte är helt övertygade åt ena eller andra hållet. Som kan övertygas. Som kan ge sitt stöd till idéer och förslag som de ser som rimliga. Som stöts bort av förslag som de betraktar som orimliga eller som strider mot andra värden som de håller högt.

Det vore en alltså bra idé att anstränga sig litet för att förstå alla de som inte är hängivna liberaler. Om vi vill vinna väljare så måste de tveksamma och de som intar en mellanposition vinnas över. Är det då en lämplig strategi att dumförklara alla som inte håller med om allt som liberaler tycker?

Djävulens liberal: Sofia Nerbrand spelar Marie Antoinette

Den franska drottningen Marie Antoinette skall hånfullt ha sagt att om de fattiga inte hade råd med bröd, kunde de ju i stället bara äta kakor – eller rättare sagt: ”Låt dem äta brioche!”.

Så beskriver sajten Historia den välkända skrönan om Marie Antoinette. Den må vara rent konkret falsk, men bär ändå på en sanning: Att välbeställda, privilegierade människor ibland har mycket svårt att sätta sig in i hur verkligheten ser ut för andra, mindre privilegierade.

Ett sådant fall blir det första i min serie Djävulens liberal: Sofia Nerbrand, ledarskribent på Dagens Nyheter, skrev 13 juni 2018 en artikel med den provocerande rubriken ”Se till att äga din bostad”, illustrerad med en bild som ser ut som en mäklarstajlad lägenhet i Stockholms innerstad. Påståendet om Marie Antoinettes uttalande var förtal, men Nerbrands klämkäcka uppmaning är på riktigt. Den tycks dessutom vara allvarligt menad.

Nerbrands resonemang handlar om att bostadsägande sägs ligga bakom en stor del av den ökande skillnaden i privata förmögenheter. Så om fler äger sin bostad, så kommer fler att bli rika. De förslag Nerbrand nämner handlar om att underlätta för unga att spara så de kan gneta ihop till en första insats. Men som Dagens Nyheter skrev 29 juni 2018 så behöver föräldrar i Stockholm spara samtliga barnbidrag varje månad i 18 år för att få ihop en första insats åt sitt barn. Det är tämligen uppenbart vilka som klarar av att göra detta, och vilka som inte gör det.

Det problem många unga har är inte huruvida de ska bli rika eller inte på att bo. Det handlar om de alls ska kunna flytta hemifrån. Bostadens främsta funktion torde vara boende, inte förmögenhetsskapare. Om liberaler önskar bli sedda som samhällsbyggare som ser till de många människornas behov, då bör man nalkas frågor som bostadsbristen utan att spela Marie Antoinette.

Djävulens liberal

Djävulens advokat (latin: advocatus diaboli) är en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument.

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.

Stat, brott och straff

Brott och straff är en het politisk fråga. Det är kontroversiellt vad brottslingens straff egentligen ska syfta till. Handlar det om hämnd? Eller är straffets funktion istället att återanpassa brottslingen? Eller finns det andra syften? Två sinsemellan mycket olika ledarartiklar illustrerar dessa skillnader, men båda missar intressant nog en central aspekt av vad straff handlar om.

Dagens Nyheters Evelyn Schreiber skriver 5 juni 2018 utifrån perspektivet att straffrabatt för ungdomar är smart, i betydelsen samhällseffektivt. Svenska Dagbladets Ivar Arpi skriver 9 juni 2018 om hämnd och så kallad reparativ rättvisa, en medlingsprocess som syftar till att ge brottsoffret upprättelse.

Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion

När saker och ting gått rejält åt pipan, då finns det anledning att besinna sig och fundera igenom vad som gått fel. Att tillsätta en haverikommission, se över sina rutiner, göra en obduktion. Välj vilken metafor du vill.

Svensk migrationspolitik har nått ett läge där ingen av de som ämnar rösta igenom det senaste inslaget tycks orka argumentera i positiva ordalag för det. Alla tycker egentligen illa om förslaget till lag som avser ge de ensamkommande afghanska ynglingarna en chans att stanna. Jag skriver ”avser” och ”chans” eftersom en fundamental kritik mot förslaget från lagrådet med flera är att det är ytterst oklart hur lagen faktiskt kommer att slå. Ingen har påstått att den kritiken är felaktig. De som för fram förslaget gör det med uppenbar avsmak. Centern, som nu alltså bestämt sig för att rösta för förslaget, ägnar mesta tiden åt att oja sig över hur dåligt det är.

Kan man idag säga att Sverige ska ”stå upp för sin asylpolitik” utan att rodna? Den politiken är nämligen lika död som papegojan i Monty Pythons sketch. Hur har svensk politik med sin traditionellt så solida lagstiftnings- och förvaltningstradition hamnat i detta fiasko?