Det är skillnad på personlig och politisk godhet

Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot ”teknifiering, empatilöshet och avhumanisering”. Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:

[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.

Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.

De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.

Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.
Fortsätt läsa ”Det är skillnad på personlig och politisk godhet”

Godhet, egoism, kylig beräkning

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 dec 2016) om att ”det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt” och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst – som hon tolkar det – känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 dec 2016) att Heberlein är en ”professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag […]”

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.
Fortsätt läsa ”Godhet, egoism, kylig beräkning”

Ann Heberlein sviker inte

Ann Heberlein skriver i Dagens Nyheter 25 november 2015 om de som ansluter sig till Islamiska Staten, och hennes synpunkter sviker inte den som letar efter dagens stollighet. Hon skriver:

Oviljan att ta in religion som en viktig dimension i människans liv kan visa sig ödesdiger. Enligt en undersökning angående européers inställning till religion, publicerad i Forskning och framsteg september 2010, är svenskarna mest sekulariserade. På andra plats kommer Belgien. Är det en slump att det är i just dessa två länder Daish (IS) värvat flest jihadister i förhållande till folkmängd?

Det är svårt att veta om hon skämtar eller inte. Hon hittar en korrelation mellan grad av sekularisering och antal jihadister. Håhåjaja, vill hon tro att denna korrelation säger något om orsakssambanden, så varsågod. Vi övriga kan tänka oss andra samband, som handlar om antalet muslimska invandrare i kombination med usel integration, segregation och småkriminalitet.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein sviker inte”

Ann Heberlein: Jag, jag, jag

Ann Heberlein senaste bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig består av två monologer: I den första talar Heberlein till Gud, och i den andra talar Heberleins tänkta Gud (som jag nedan betecknar ”Gud”) till henne. Om detta låter privat och inkrökt, så beror det på att det är det. Den som vill ha en diskussion om Gud, religion och etik med någon rimlig intellektuell nivå kan låta denna boken passera.

Texten är förmodligen tänkt att framstå som personlig och ärlig, men den efterlämnar en besk smak av pose, beräkning och ihåliga argument. Den är intressant främst som ett tidens tecken, där jagets upplevelser används som ett oantastligt sanningskriterium, ett åsiktspansar som skyddar mot varje ansats till argumentation, diskussion eller kritik.

Heberlein förklarar att hon vet att Gud existerar. Hon upprepar detta litet för många gånger. Som Shakespeare skriver: ”The lady doth protest too much, methinks.” Därefter nämner hon Ingemar Hedenius (ingen bokreferens anges) och Christopher Hitchens (boken Du store Gud? nämns) och skriver:

Hitchens bevisar ingenting. Han förhåller sig till dig, vilket snarast är att betrakta som ett bevis för din existens – man kan väl inte på allvar förhålla sig till något som inte finns? [sid 8]

Detta står att läsa på bokens andra textsida. Den som är ute efter seriösa argument kan alltså lägga ifrån sig boken redan här. För detta är ju rent ut sagt löjeväckande. Inte kan väl Heberlein själv tro på detta skämt till argument?
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein: Jag, jag, jag”

Ann Heberlein kränker mig

I Dagens Nyheter 12 jan 2015 försöker Ann Heberlein tolka åsikterna hos de som med #JeSuisCharlie protesterade mot våldet som dödade 17 människor:

Och jag är verkligen inte säker på att […] ni är storsinta, toleranta och kompromisslösa försvarare av det fria ordet, människor som står över sådana låga känslor som kränkthet och hämndgirighet.

Var har hon fått den idén från? Att vi alla (ja, jag var en av de som protesterade) skulle vara storsinta och okränkta? Det handlar om rätten att få skriva och rita även anstötliga alster utan att skjutas till döds. Eller att vara jude som har rätten att handla i en kosheraffär utan att mördas.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein kränker mig”

Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.

Ann Heberlein, akademiker verksam inom etik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, har skrivit boken Etik: Människa, moral, mening.

Föreliggande boks ambition är att erbjuda en grundläggande introduktion till ämnet etik, men också knyta samman etiken med existensen.

Heberlein lyckas ganska väl i detta uppsåt. Boken kan fungera som utgångspunkt för en diskussionscirkel om etik. Ibland blir det dock litet för många snuttifierade omnämnanden av olika filosofers tankar. Fördelen är att man får många ingångar till möjlig fördjupning i sådant man är särskilt intresserad av. Nackdelen är att det blir ganska ytligt.

Till bokens förtjänster hör ett glasklart resonemang om kulturrelativismen, som Heberlein elegant strimlar. Någon anhängare av postmodernism är hon inte.

Heberleins resonemang är dock alldeles för ofta ganska oskarpa. Manuskriptet hade behövt gås igenom av några tuffa kritiker. Då hade kanske en del uppenbara svagheter kunnat åtgärdats. Boken hade vunnit på att utelämna kanske en tredjedel av filosoferna, och istället fördjupa diskussionen.

Jag koncentrerar mig här på två ganska iögonenfallande brister i Heberleins redogörelse.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.”

Liberalismen, medelklassen och det goda samhället

Jag har tidigare kommenterat Ann Heberleins artikel (DN 29 nov 2013) om Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Det har kommit intressanta reaktioner från Svend Dahl och Markus Uvell om Heberleins artikel.

Svend Dahl skrev en uppskattande ledarartikel i Norran 3 dec 2013. Han drar liksom Heberlein slutsatsen att Tavakolis resonemang innebär att svaga människor räknas som mindre värda. Dahl köper helt Heberleins resonemang att Tavakoli begår ett misstag när

[…] han [anammar] ett perspektiv där bidraget till tillväxten och välfärden blir det enda som ger människan ett värde och rätt till en plats i samhällsgemenskapen.

Som jag visat i en tidigare kommentar är detta helt enkelt fel. Tavakoli gör inte alls detta. Tyvärr har Dahl helt enkelt missat att Heberleins resonemang bygger på medelklassförakt.
Fortsätt läsa ”Liberalismen, medelklassen och det goda samhället”

Ann Heberlein uttrycker de intellektuellas medelklassförakt

Ann Heberlein (DN 29 nov 2013) har problem med det öppna brev Borzoo Tavakoli ställer till SD:s Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Hennes läsning av Tavakolis artikel är så skev att det blir intressant:

Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer.
[…]
Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta. Det gäller att bevisa att man är nyttig för att få vara med.

Bakom hennes resonemang, som skenbart förs i termer av etik och värderingar, döljer sig nämligen en attityd som karaktäriserar många intellektuella: Att den strävsamma medelklassen är naiv, egoistisk, fylld av förakt mot svagare människor, och allmänt hysteriskt inriktad på materiell vinning. Kort sagt: Ett förakt av medelklassen.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein uttrycker de intellektuellas medelklassförakt”

Ann Heberlein: Sega gubbar och dubbelmoral

Kan man begära att en professionell etiker uppvisar ett visst mått av koherens? Låt mig illustrera frågan med en artikel av Ann Heberlein, som jag uppmärksammades på under ett besök i Lund: ”Vårt behov av sega gubbar” publicerad 15 mars 2013 i Sydsvenskan. Heberlein skriver:
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein: Sega gubbar och dubbelmoral”

DN, de papperslösa, och den intellektuella ärligheten

Dagens Nyheters huvudledare 17 mars 2013 för ett så märkligt resonemang att man tvingas ställa frågan: Eftersträvar DN:s ledarredaktion att vara intellektuellt ärlig eller inte?

DN skriver om de papperslösa, alltså de personer som åberopat flyktingskäl för att få uppehållstillstånd i Sverige, men som har fått avslag:

Man behöver inte förespråka fri invandring för att förnimma hur den demokratiska rättsstatens ideal skorrar mot den situation papperslösa invandrare befinner sig i. Skälet är att det finns en inbyggd spänning mellan å ena sidan den demokratiska staten, å andra sidan reglerad invandring.
[…]
Flyktingamnesti, föreslår en del. I vissa givna situationer kan det vara det enda rimliga och humana. Men det är ett slags sista utväg, en städfunktion i ett trasigt system.

Därefter redogör DN för en idé som statsvetaren Ludvig Beckman har:

Borde papperslösa ges rösträtt? Tanken kan verka absurd men saknar inte logik.

Den senaste tidens debatt om de papperslösa (eller illegala invandrare, om man så vill) har handlat om två saker:

  1. Är vissa av polisens metoder för att hitta papperslösa personer olämpliga?
  2. Skall polisen sluta att avvisa papperslösa?

Fortsätt läsa ”DN, de papperslösa, och den intellektuella ärligheten”