Efterlysning: De svenska intellektuella om Ryssland?

Jag undrar: Var har de svenska intellektuella tagit vägen när det gäller debatten om Ryssland? Jag försöker följa med i vad som skrivs i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Men i stort sett alla inlägg skrivna av svenska debattörer har undvikit elefanten i rummet: Är Ryssland på väg att bli en nyfascistisk stat? Eller har den kanske redan blivit det?

På Dagens Nyheters kultursida har man publicerat ett antal tunga artiklar av Timothy Snyder och Anne Applebaum. Expressen har publicerat Sofi Oksanen med anledning av Ukrainakrisen. Gott så.

Jag har noterat följande: Inte i någon tidning har jag hittat ett seriöst menat försök till analys av vad som sker i Ryssland, skriven av någon svensk intellektuell. Är inte detta ytterst märkligt?
Fortsätt läsa ”Efterlysning: De svenska intellektuella om Ryssland?”

Lidija Praizovic faller i den egna gropen

Skadeglädje är inte den noblaste av känslor, men ibland får man väl gotta sig? Lidija Praizovic, skribent på Aftonbladets kultursida, skriver 4 april 2014 om Yahya Hassans diktsamling:

Vad jag ställer mig tveksam till är att hon [Sarra Anaya, 24 mars 2014 i Rummet] menar att den definitiva erfarenhetsgränsen går mellan blattar med muslimsk bakgrund och blattar med kristen bakgrund. Slutsatsen blir att jag, som kommer från en kristen familj, inte borde blandat mig i Athena Farrokhzads och Yahya Hassans samtal.

Anaya tycker alltså att Praizovic, som tydligen har kristen bakgrund, ska hålla käften när invandrare med muslimsk bakgrund skriver poesi eller kritiserar densamma.

Enligt det synsättet beror alltså rätten att diskutera på vilken bakgrund man har. Att lyssna på vad någon säger är ointressant om personen har fel etikett. Argument, ställningstaganden, synpunkter, allt, skall bedömas utifrån härkomst.

Så ser ett antiliberalt, antihumanistiskt, ja, i grunden reaktionärt förhållningssätt ut. En slags intellektuell apartheid, som jag har kommenterat tidigare.

Jag skulle sympatisera med Praizovic när hon värjer sig mot detta trams, om det inte vore för det faktum att hon tidigare har ägnat sig åt exakt samma sak. I en recension 4 juli 2013 av Johanna Langhorsts bok Förortshat skrev Praizovic:
Fortsätt läsa ”Lidija Praizovic faller i den egna gropen”

Revolution: allt flyter

En revolution är en process där maktförhållanden som tidigare var fasta plötsligt blir flytande. För att låna en term från fysiken, när den politiska materian genomgår en fasövergång, som när is smälter och blir flytande vatten. Scenförändringen i Ukraina under det senaste dygnet 22 februari 2014 är ett sådant exempel.

De halvt ordnade förhandlingar och uppgörelser som tidigare såg ut som en möjlig väg till att trappa ner krisen, har nu blivit överspelade av händelseutvecklingen. President Viktor Janukovytj har blivit avsatt och flytt Kiev. Oppositionsledarna har till stor del blivit desavouerade av de demonstrerande på Majdan. Det enda som i skrivande stund är klart är att allt är oklart. Allt flyter.

På radion hör jag reportrar som noterar att det är tyst från EU:s håll, och med viss skadeglädje konstaterar att EU ”inte har koll”. Nehej, men det kanske herrarna reportrar har? Sanningen är den att ingen, vare sig i Bryssel, Kiev, Moskva, Washington eller Stockholm kan veta var detta ska ta vägen.

Man kan i alla fall konstatera att Vladimir Putins politik att hetsa Janukovytj till att eskalera våldet genom att sätta in krypskyttar mot demonstranterna har misslyckats. Det är ett, åtminstone tillfälligt, tacknämligt fiasko för våldet som politisk metod. Det ska bli intressant att se om vi får veta mer om vilka dessa krypskyttar egentligen var. Kan de ha varit ryska elitförband som skickats ut att utföra sådant de ukrainska soldaterna inte ville göra?

Värderingen av en revolution beror självklart på vilka de faktiska konsekvenserna blir, vilket vi idag inte vet något om. Men synen på en revolution beror också på hur man ser på dess orsaker. I fallet Ukraina kommer striden om den historiska tolkningen att handla dels om Rysslands och EU:s roll, dels om vilka samhällsförhållanden och krafter som gav upphov till den.

På Aftonbladets kultursida har man bestämt sig för en viss ansats. Martin Aagard skriver 21 feb 2014:

Dagens maktkamp utspelas i ett vakuum som framkallats av en stor ekonomisk kris. En kris som i sin tur orsakats av två decenniers korrupt och knappt reglerad roffarkapitalism.

I denna historieskrivningen ses krisen som orsakad av kapitalismen. Kommunismen figurerar inte i denna bilden. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Aftonbladets kulturredaktion leds av en kommunist, Åsa Linderborg. Då är det förmodligen orimligt att förvänta sig en analys som tar på allvar de maktstrukturer som har sina rötter i det kommunistiska systemet. Små grupper av före detta apparatchiks som har dumpat den ideologiska överbyggnaden i form av slagord om jämlikhet och frihet, för att koncentrera sig på det viktiga, nämligen maktinnehav och självberikning.

Den radioaktiva slaggen i Tjernobyl har man hjälpligt lyckats isolera från omvärlden. Men den giftiga arvet från Sovjetkommunismen tycks ha mycket lång halveringstid, och man har inte lyckats kapsla in den.

Ingen kan idag veta om Ukrainas revolution kommer att leda till att man anträder vägen mot en demokratisk och kapitalistisk normalitet. Det finns en chans. Men dessvärre finns det andra tänkbara scenarier.

Splittringen mellan östra och västra Ukraina, och konflikten mellan den ryska folkgruppen och ukrainska nationalister kan leda till en uppdelning av landet och etniska rensningar av ett slag som vi känner igen från forna Jugoslavien. EU har mycket begränsade medel att motverka en sådan katastrofal utveckling, men varje möjlighet måste utforskas.

Men strålkastarljuset måste riktas mot Ryssland. Vill Putin se en uppdelning av Ukraina, med allt vad det skulle innebära? Om svaret är ja, så vet vi var det moraliska ansvaret ligger.

Åsa Linderborgs idé om en kultursidas roll

Bland det helt väntade skallet mot Jasenko Selimovics svar till Jonas Hassen Khemiri (Dagens Nyheter 27 mars 2013) lyckas Åsa Linderborg hitta en annorlunda vinkel i Aftonbladet 27 mars 2013:

Jag är inte förvånad att Selimovic artikel går att läsa i den liberala pressen, vars namnkunniga skribenter nu hyllar honom på Twitter, men jag är ändå besviken. Om Dagens Nyheter Kultur nöjt sig med att stanna vid Jonas Hassen Khemiris text, hade tidningen stått för nåt. Nu tar man udden av sin egen – viktiga – publicering, och därmed även av motståndet mot den rasism och diskriminering som borde engagera varje humanist från höger till vänster.

Linderborg är alltså besviken för att Selimovics artikel alls publicerats. DN Kultur har tagit udden av en annan artikel genom att släppa in ett svar till den. Monolog är att föredra framför debatt.

Vi ska vara tacksamma för att Linderborg inte har mer makt i Sveriges kulturliv än hon redan har.