Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?

En förkortad version av detta inlägg har publicerats på Expressen Debatt 2016-09-16.

Efter en i stort sett obegriplig fajt inom Liberalerna om Birgitta Ohlssons position i partiet, så är det väl obligatoriskt att en liberalt sinnad bloggare knappar ner sina synpunkter. Men till skillnad från de flesta, misstänker jag, kommer jag inte att delta i hyllandet av Ohlsson. Jag tror nämligen inte att hon är någon frälsare för Liberalerna.

Först: Jag känner Jan Björklund privat sedan tiden i Folkpartiets Ungdomsförbund på 80-talet. Men jag har inte haft någon närmare kontakt med honom på ganska många år, så jag vågar nog påstå att jag kan visa oberoende. Vilket jag gör sålunda: Björklunds uttalande om att SD bör inbjudas till blocköverskridande samtal var felaktigt både i sak och rent taktiskt. Men det viktiga är att Björklund har misslyckats att under de två senaste åren ge Liberalerna den nytändning som de så desperat behöver. Han bör avgå.

Till de som ser Ohlsson som den självklara frälsaren vill jag ställa denna fråga: Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?

Är liberala politiker posörer eller strateger?

Politik kan bedrivas på olika sätt. Man kan demonstrera för de åsikter man har, och ”stå upp” (som frasen lyder) för viktiga värderingar. Arbetshypotesen är att ju tydligare man är med sina värderingar, desto större framgång får man. Och även om man inte lyckas, så har man åtminstone gjort tydligt för alla var man står. Ingen kan beskylla en för att ha medverkat till något negativt. Detta är vad jag skulle kalla den politiska posörens metod.

Ett annat arbetssätt är att planera sina insatser så att det man anser viktigt blir verklighet på lång sikt. Att man lägger grunden för en i bred mening hållbar utveckling. Man skiljer på vad som är viktigt eller oviktigt, vad som är möjligt eller utopiskt, vad som är hållbart eller lättköpt. Om man råkar ut för bakslag så tar man sig en funderare på vad som gick fel. Var strategin fel? Eller genomförandet? Var förslagen inte tillräckligt bra? Varför fick man inte stöd av fler människor? Har verkligheten förändrats så att den gamla strategin blivit kontraproduktiv? Om viktiga värden hotas av utvecklingen så granskar man noga vad som borde göras för att på sikt vända den. Denna metod kallar jag politisk strategi.

Frågan är nu: Är liberaler kapabla att agera som strateger? Eller har de som reaktion på den senaste tidens bakslag, som flyktingkrisen, Brexit och andra problem hemma och i världen, flytt in i det politiska poserandets bekväma myshörna?

Karin Pettersson vill ha kakan och äta den

Karin Pettersson, chef för ledarredaktion på Aftonbladet, försöker både ha kakan och äta den. Hon vill hylla den gamla socialdemokratiska devisen ”kräv din rätt, gör din plikt”, samtidigt som hon vill kritisera när andra tillämpar den. I en krönika 9 juni 2015 attackerar hon bland annat Birgitta Ohlsson för att hon vill ställa krav.

Pettersson hävdar att det råder slagsida vad gäller skyldigheter gentemot rättigheter. Idag handlar debatten för mycket om krav, anser hon.

Just nu har vi en politisk diskussion som i stor ­utsträckning går ut på att människor högt upp på samhällsstegen kräver av andra längre ner att de ska skärpa sig.
[…]
Att ställa krav kan vara att bry sig. Men bara om kraven kommer med rättigheter och gäller åt båda håll.

Jag tror inte Pettersson är så korkad att hon tror att exempelvis Birgitta Ohlsson enbart vill se mer skyldigheter och krav på medborgarna. Det handlar snarare om retorik i syfte att styra upp en debatt som riskerar att gå väldigt fel för Socialdemokraterna.

Samhällskontraktet som vinnande politisk strategi

Birgitta Ohlsson, ex-minister, FP-politiker, ofta omtalad som möjlig framtida FP-ledare, skriver utmärkt om samhällskontraktet på Dagens Nyheters Kultursida 2 juni 2015. Hon tar avstamp i den artikel som Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen, skrev i Expressen 27 maj 2015 om vissa ungdomars attityd till jobb och jobbsökande. Firus skriver:

Mitt syfte är att påvisa att vissa ungdomar endast är inställda på vad de uppfattar som sina ”rättigheter”, nämligen att ”få” ett roligt arbete med bra lön utan större egen ansträngning.

Förmågan att stå ut med ointressanta arbetsuppgifter är minimal, acceptansen för en låg ingångslön obefintlig och det kanske mest allvarliga: de har ingen plan B. Att de själva har ett eget ansvar för sin försörjning har inte föresvävat dem och att de blir försörjda av samhället under sin arbetslöshet är något de inte reflekterar över, än mindre är tacksamma för.

Birgitta Ohlsson skriver om detta:

Detta är naturligtvis inte en beskrivning av en hel ungdomsgeneration. Men beskrivningen vittnar om att vårt samhällskontrakt – där människor inte bara har rättigheter, utan också skyldigheter och där alla har ett eget ansvar för sin försörjning – utmanas. Det är en allvarlig utveckling, inte minst i ljuset av de omkring 100.000 unga mellan 16–24 år som i dag varken arbetar eller studerar.

Därför behöver vi, i skarp kontrast till det ”bortskämdhets­samhälle” som Svala Firus beskriver, skapa ett ”förväntanssamhälle”. Det är ett samhälle där skolan har fokus på kunskap, höga förväntningar och tilltro till att elever kan växa genom att lära sig mer. Det är ett samhälle där vi har höga förväntningar på människor att skaffa en egen försörjning, även om det innebär att man måste söka arbete utanför kommungränsen.

Jag skulle vilja tillägga: Ett ”förväntanssamhälle” bygger också på ett fundamentalt jämlikhetsideal. Varje människa förutsätts bidra med det hen kan eller är kapabel att lära sig. Vilket sedan måste leda till att de utfästelser som gjorts också infrias. Det samhällskontrakt som ingås i ett sådant samhälle bygger på att människan är en moralisk agent, en person som kan agera och ta ansvar för sina gärningar, och vars önskemål man tar på allvar. Omvänt, om vissa personer betraktas som rena konsumenter eller mottagare av förmåner så ligger det alltför nära till hands att människan ses som ett objekt, något som ska manipuleras och joxas med. Som boskap.

Birgitta Ohlsson: Välfärden i fokus, äntligen

Birgitta Ohlsson skriver i Dagens Nyheter 23 jan 2014 om ”att kvinnor i Europa utbildar sig och sedan stannar hemma är värre är brain drain.” Att kvinnor förvärvsarbetar till så låg grad i stora delar av Europa innebär välfärdsförluster för dem själva och samhället.

Ohlssons artikel är bra av flera skäl. Dels därför att hon helt enkelt har rätt, men dels också därför att Ohlsson därmed uppmärksammar ett fält av politiken som hon annars inte har haft en stark profil inom: Frågan om ekonomisk förändring och välfärdens framtid.

Håkan Boström om modernitetens kris

Håkan Boström skriver på Dagens Nyheters ledarsida 9 jan 2014 om moderniteten och krisen i politiken. Hans resonemang är intressant, men det avslutas mycket illa.

Boström skriver att på 1960-talet uppnåddes ett ”slags zenit för tron på politikens, förnuftets och därmed förändringens möjligheter”, medan dagens mer fragmentariska världsbild paradoxalt nog har lett till mer grupptänkande och känslomässig positionering. Detta trots att de reella framstegen jämfört med 1960-talet är stora och genomgripande. Vi har genomgått kriser för både plantänkandet och för den rena marknadsekonomin, men inget tydligt alternativ har etablerat sig.

Behövs det verkligen mer ideologi i politiken?

Det sägs ofta att det är för litet ideologi i politiken idag. Det handlar bara om procent, lagteknik, anslag, smarta utspel och omröstningar. Var är de Stora Idéerna? Senast ut att beklaga sakernas tillstånd är Sven-Eric Liedman i Dagens Nyheter 11 juli 2013:

Grundläggande värderingar reduceras till fraser och honnörsord. […] Fortfarande är det Per Schlingmanns påhitt som styr det politiska språket. Reklamord glider fram och tillbaka mellan partierna som hala tvålbitar. Vem kan få grepp om dem?

Liedman tar spjärn mot Sverigedemokraterna och utgår från deras nyfunna vurm för socialkonservatismen, ett förmodligen till stor del hycklat rättfärdigande av det främlingsfientliga budskapet. Han vill att övriga partier ska föra tydligare ideologiska resonemang som medel att vitalisera debatten och bekämpa SD.

För den som likt mig har ett intresse för politisk filosofi så kanske det ter sig naturligt att bejaka Liedmans uppfordran till mer ideologi i politiken, även om man inte delar hans socialistiska grundsyn. Man såg denna ideologilängtan i vissa delar av socialdemokratin under Håkan Juholt, och i debatten om friskolor och vinster i välfärden. Vi såg det i centern i den något förvirrade frihetsdebatten för några månader sedan. Det har hörts tongångar i Folkpartiet att det behövs en tydligare socialliberal ideologisk linje. I FP-sammanhang nämns Birgitta Ohlsson ofta som en idealisk framtida partiledare med en grundmurad ideologisk framtoning.