Mahler och Widmann med Daniel Harding

Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkesters uppförande av Jörg Widmanns nykomponerade konsert för viola och Gustav Mahlers 9:e symfoni 26 november 2015. Det är svårt att formulera de rätta superlativen utan det blir fånigt. Det var helt enkelt fantastiskt bra.

Widmanns stycke var en beställning av violasolisten Antoine Tamestis, som också spelade här. Ett virtuost stycke med flera sinsemellan olika partier som ändå blev en helhet, där dovt skräckfyllda stämningar alternerade med vackra dialoger mellan violan och andra instrument. Orkestern frambringade klanger som förundrade. Trots komplexiteten var det ändå märkligt direkt. Det passade alldeles utmärkt i ett program med Gustav Mahlers 9:e symfoni, jag tyckte jag hörde referenser till Mahler i sista delen av violakonserten.

Harding har redan tidigare visat att han behärskar Mahlers musik. Så det var med höga förväntningar jag gick till kvällens framförande. Jag blev sannerligen inte besviken. Själv har jag Bruno Walters inspelning från 1962 med Columbia Symphony Orchestra som referens. Harding var på samma nivå. Han valde delvis andra tempi, och mejslade fram varje detalj utan att offra helheten. Framförandet hade en häpnadsväckande säker linje hela vägen igenom. Slutet på symfonin blev ett glasklart, varligt, allvarsamt avsked. Trots bitvis störande hostanfall i publiken blev detta en fantastisk upplevelse.

Jag har sagt det förut, men säger det igen. Har Stockholm riktigt fattat vilken kulturell dunderkombination Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester egentligen är? När Harding så småningom lämnar Stockholm kanske vi förstår vad vi hade.

Harding och Gerhaher: Gustav Mahler

I Berwaldhallen 24 jan 2014 sjöng Christian Gerhaher, baryton, Gustav Mahlers Lieder eines Fahrenden Gesellen, med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding. Gerhaher har en mycket vacker röst med en underbart ljus klang. Men kvällens framförande var ingen fullträff.
Fortsätt läsa ”Harding och Gerhaher: Gustav Mahler”

Valkyrian i Berwaldhallen

Tredje akten av Wagners opera Valkyrian uppfördes i Berwaldhallen torsdag 5 dec 2013. En vokal och musikalisk fröjd! Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester, och solister var Nina Stemme, Bryn Terfel och Ingela Brimberg, tillsammans med 8 valkyrior.

Som vanligt ser Harding till att hålla perfekta tempi, låter orkestern ljuda med stor klarhet i de mer lågmälda partierna, och med muskler när det ska tutas på. Brasset och stråkarna levererar en helt solid insats.

Terfels Wotan är en mäktig figur, vars stämma sannerligen är gudalik. Stemme, som i dagarna också sjunger Salome, låter lika bra som någonsin, och några spår av det hektiska schemat märks inte. Brimbergs Sieglinde matchar utan problem dessa sångargiganter, och jag inser att här är en operaartist som jag måste uppleva i en hel föreställning.

Uppförandet är konsertant, alltså utan sceneri. Men sångarna agerar ändå i en slags minimalistisk regi som ger det där litet extra, så att det närmar sig en riktig operaföreställning. Men det är självklart: Efter detta vill man egentligen se ”the real thing” med samma besättning artister.

Daniel Harding: Mahler på riktigt

Den 8 mars 2013 framförde Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester Gustav Mahlers symfoni nummer 5, den som innehåller det från Viscontis film Döden i Venedig berömda adagiettot (fjärde satsen).

Harding är som fisken i vattnet med den senromantiska musiken. De svåra växlingarna i den andra satsen mejslas fram med suverän självklarhet. Adagiettot framförs med en solid ton i stråkarna, men det är först i den andra halvan av det som Harding tar ut svängarna genom att nästan stanna i steget, för att sedan skarvlöst glida vidare.

Ett framförande på högsta nivå. Soloinsatserna av trumpet, horn och harpa var på högsta nivå, och fick välförtjänta ovationer av publiken.

Tveksamt om det finns några biljetter till lördagens konsert av samma verk, men det är värt ett försök. Måste höras. Denna konserten spelades in för senare sändning i P2, kolla in det.

Daniel Harding levererar igen

Daniel Harding levererade återigen en musikalisk fullträff den 22 feb 2013 i Berwaldhallen. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under hans ledning Asyla av Thomas Adès och Ein Heldenleben av Richard Strauss.

Adès verk är ett komplext orkesterstycke med extrema krav på precision i rytmer och insatser. Det technoinspirerade tredje segmentet kräver en närmast elektronisk krispighet som måste vara oerhört svårt att få en symfoniorkester att prestera, men det fixar Harding.

Strauss’ onekligen pretentiösa, men vackert ljudande, tonpoem kräver soloinsatser på topp, framförallt av förstaviolinen. Harding lockar fram ett självklart flyt i musiken.

För den som inte förstått det, så funderar jag på att bilda Daniel Harding fan club. Stockholm tycks ännu inte ha riktigt begripit vilken begåvning man har, för Berwaldhallen var inte utsåld. Vansinne! Visst, hallen ligger inte i City, men så jobbigt att ta sig dit är det faktiskt inte.

Daniel Harding dirigerar härnäst Kraus och Mahlers 5:e symfoni den 8 och 9 mars, därefter Birtwistle och Tjajkovskij 17 och 18 maj, sedan Hindemith och Britten 24 och 25 maj. Det är bara att köpa biljetter, pronto!

Daniel Harding: Don’t enjoy!

Daniel Harding dirigerade dagens konsert i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna. Och det var en konsert som hade platsat på vilken internationell storscen som helst. Hardings märkliga uppmaning (se nedan) följdes verkligen inte.

Först ut var ett stycke av Jörg Widmann: Antiphon, som uruppfördes 2008, och som nu spelades in för CD av Radiosymfonikerna. Harding berättade att tonsättaren sagt till honom: ”This is the ugliest music I’ve written!”. Därav Hardings uppmaning ”Don’t enjoy!”. Och ett varningens ord var onekligen på sin plats. Ett mycket ”modernt” stycke med bara antydningar till längre melodiska slingor, med oerhört stor dynamik och tvära kast mellan det sköra och det brutala. Inget man nynnar direkt, men märkligt spännande.

Kvällens huvudnummer var Béla Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg. Verket uppfördes konsertant med Elena Zhidkova (mezzosopran) och Gábor Bretz (bas) i rollerna. En konsert att minnas. Allt var i världsklass. Sångarna, framförallt Zhidkova, glänste. Hardings trollade fram en fantastisk insats av orkestern. Crescendot i operans mittparti kändes som en exploderande eldboll i ultrarapid. Det var helt enkelt enastående!

Stockholmarna tycks inte riktigt förstå att vi har en dirigent av världsklass. Det fanns en hel del tomma stolar. Hade exakt samma konsert givits i Berlin eller London hade den varit helt utsåld trots dubbelt så dyra biljetter. Nå, den publik som ändå var där gav framförandet en någorlunda OK applåd. Berwaldhallens publik brukar annars vara ganska slö med sitt gensvar efter framförandena (Konserthuspubliken är markant mer aktiv).

Så gå och hör Daniel Harding medan vi har honom här. Snart nog lär han byta spelplan till de större kulturmetropolerna. Om några dagar deltar han i ett konsertant uppförande av Puccinis Il Tabarro, och i februari dirigerar han verk av Richard Strauss och Thomas Adès, och i mars Mahlers femte symfoni.