Demokratin kan inte försvaras med illusioner

Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.

Karl Popper skrev i ”The Open Society and Its Enemies”:

Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.

Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.

Nazismen och gränsen för toleransen

Det är självklart att det blir en intensiv debatt om så kallade Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) planer på en demonstration 30 september, vilket sammanfaller med den judiska högtiden Jom Kippur. Nazismen är en antidemokratisk och antiliberal ideologi. Dess mål är en diktatur med rasism som statsreligion. Den har visat att folkmord är en fundamental del av dess strategi. Nazisterna gör allt för att projicera en bild av våld och styrka. Om detta råder ingen tvekan.

Många vill stoppa demonstrationen. Men här blir det komplicerat. Vissa hävdar att polisen visst har rätt att förvägra nazisterna att demonstrera, men att polisen av någon anledning inte bryr sig om att göra det. Det antyds regelmässigt att polisen själva egentligen är nazister. Andra säger att nazisternas ideologi i sig är att betrakta som hets mot folkgrupp, vilket är brottsligt, och att demonstrationen därför ska stoppas. Polisen gör inte det av feghet, lättja eller okunskap.

Transportstyrelsen: Demokratin mellan maktens Skylla och maktlöshetens Karybdis

Skandalen med Transportstyrelsen riktar strålkastarljuset på den sällsamma kombination av maktfullkomlighet och maktlöshet som tycks vara ett växande problem i vår demokrati. Maktfullkomligheten yttrade sig i generaldirektörens sorglösa beslut att ”göra avsteg från lagstiftningen” och därefter i regeringens försök att mörka skandalen. Maktlösheten är den ursäkt som används för de ministrar som känt till skandalen, men som valde att inte göra något.

Är demokratin urholkad? Eller är väljarna bortskämda?

På sajten ledarsidorna.se skriver journalisten Chris Forsne 8 juli 2016 en lång betraktelse om ”Det vanmäktiga folket”:

Det ligger en vanmakt över Sverige. En vanmakt över den urholkade demokratin. Den genomsyrar samhället idag. Från bostadsrättsföreningar, vägföreningar och småbåtshamnar, till kommuner och rikspolitiken. Att vara förtroendevald var förr ett hedersuppdrag och svenska folket trodde på att den valde/valda skulle värna om en återkoppling till sina väljare. Där befinner vi oss inte längre.

Politikerna har bildat ett eget reservat där allt beslutas, och ingen utanför kan påverka det som pågår. Det ligger en hel del i Forsnes kritik av Almedalsveckans elitmingel. Forsne refererar till en opinionsundersökning som tyder på att folk i allmänhet har mycket lägre förtroende för politiker än vad politiker har för andra politiker, samtidigt som folk har större förtroende för hur demokratin fungerar än vad politikerna tycks ha. Det senare är anmärkningsvärt.

Så långt är den kritiska analysen i linje med vad många andra har uppmärksammat. Men sedan går Forsne in på något som är litet annorlunda och på ett visst sätt mer intressant:

Bjereld och Demker tänker fel om behovet av ideologi

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker undrar hur demokratin egentligen mår i en debattartikel i Dagens Nyheter 30 nov 2013. De ser demokratiska problem med att partierna inte förmår utforma ideologiska program, och att de stora partierna synbarligen uppehåller sig vid mitten av den politiska skalan.

Jag har tidigare diskuterat denna önskan efter mer ideologi i politiken, något som ofta efterlyses, inte bara från socialdemokrater, utan även liberaler och konservativa. Min tes är att den brist många upplever i politiken inte främst handlar om för litet ideologi per se, utan om för få seriösa förslag till reformer och samhällsförändringar. Om en politisk rörelse upplevs bekymra sig om ett faktiskt samhällsproblem, och har förslag på någorlunda konkreta åtgärder, så stärker det partiets trovärdighet, vilket indirekt också vitaliserar demokratin.