Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna

Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:

[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.

I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha

[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.

Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.
Fortsätt läsa ”Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna”

Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar ”Se! Jag hade rätt!”

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

macchiarini-nazistisk-filosofi
Fortsätt läsa ”Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans”

Kräver den nya gentekniken en ny etik?

Gentekniken befinner sig i en omvälvande utvecklingsfas. Som all teknikutveckling innebär det politiska, ekonomiska och etiska möjligheter och utmaningar. En av de frågor som uppkommer är: Behövs en helt ny etik för att handskas med gentekniken?

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs skriver i Dagens Nyheter 13 december 2015 om ett möte kallat Gene Editing Summit anordnat av USA:s vetenskapsakademi, Kinas vetenskapsakademi, brittiska Royal Society, med flera, om hur den nya gentekniken bör tillämpas på människan. Den vetenskapliga tidskriften Nature rapporterar från detta mötet om de olika infallsvinklarna som forskare och myndigheter från t.ex. USA och Kina har. Även tidskriften Science rapporterar från mötet (kräver dessvärre prenumeration).
Fortsätt läsa ”Kräver den nya gentekniken en ny etik?”

Ann Heberlein: Jag, jag, jag

Ann Heberlein senaste bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig består av två monologer: I den första talar Heberlein till Gud, och i den andra talar Heberleins tänkta Gud (som jag nedan betecknar ”Gud”) till henne. Om detta låter privat och inkrökt, så beror det på att det är det. Den som vill ha en diskussion om Gud, religion och etik med någon rimlig intellektuell nivå kan låta denna boken passera.

Texten är förmodligen tänkt att framstå som personlig och ärlig, men den efterlämnar en besk smak av pose, beräkning och ihåliga argument. Den är intressant främst som ett tidens tecken, där jagets upplevelser används som ett oantastligt sanningskriterium, ett åsiktspansar som skyddar mot varje ansats till argumentation, diskussion eller kritik.

Heberlein förklarar att hon vet att Gud existerar. Hon upprepar detta litet för många gånger. Som Shakespeare skriver: ”The lady doth protest too much, methinks.” Därefter nämner hon Ingemar Hedenius (ingen bokreferens anges) och Christopher Hitchens (boken Du store Gud? nämns) och skriver:

Hitchens bevisar ingenting. Han förhåller sig till dig, vilket snarast är att betrakta som ett bevis för din existens – man kan väl inte på allvar förhålla sig till något som inte finns? [sid 8]

Detta står att läsa på bokens andra textsida. Den som är ute efter seriösa argument kan alltså lägga ifrån sig boken redan här. För detta är ju rent ut sagt löjeväckande. Inte kan väl Heberlein själv tro på detta skämt till argument?
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein: Jag, jag, jag”

Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

This blog post is also available in English.

Kenan Malik, engelsk skribent och föreläsare, har skrivit en bok om moralfilosofins historia som varje person intresserad av ämnet helt enkelt måste läsa. ”The Quest for a Moral Compass” är ett under av klarhet och stringens. Filosofernas ståndpunkter framställs begripligt utan orimlig förenkling. Deras etiska resonemang sätts in i ett socialt och intellektuellt sammanhang. Det är oupphörligt intressant och lärorikt.

Boken börjar med öppningsstrofen ur Homeros Iliaden, ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus…”, och diskuterar det moraliska universum som den berättelsen utspelar sig inom. Det är ett författartekniskt grepp som får mig att jubla. Ingen långrandig inledning, pseudo-akademiskt meta-snack om hur boken är upplagd, utan bara pang på, huvudet före! Så ska en slipsten dras.

Boken har undertiteln A Global History of Ethics, vilket signalerar att den sträcker sig utanför det sedvanliga fokuset på enbart europeisk filosofi. Varje kapitel behandlar ett tema eller en filosofisk riktning, i stora drag enligt kronologisk ordning. Etikens intima och komplexa förhållande till religionen upptar en stor del av diskussionen.
Fortsätt läsa ”Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia”

Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.

Ann Heberlein, akademiker verksam inom etik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, har skrivit boken Etik: Människa, moral, mening.

Föreliggande boks ambition är att erbjuda en grundläggande introduktion till ämnet etik, men också knyta samman etiken med existensen.

Heberlein lyckas ganska väl i detta uppsåt. Boken kan fungera som utgångspunkt för en diskussionscirkel om etik. Ibland blir det dock litet för många snuttifierade omnämnanden av olika filosofers tankar. Fördelen är att man får många ingångar till möjlig fördjupning i sådant man är särskilt intresserad av. Nackdelen är att det blir ganska ytligt.

Till bokens förtjänster hör ett glasklart resonemang om kulturrelativismen, som Heberlein elegant strimlar. Någon anhängare av postmodernism är hon inte.

Heberleins resonemang är dock alldeles för ofta ganska oskarpa. Manuskriptet hade behövt gås igenom av några tuffa kritiker. Då hade kanske en del uppenbara svagheter kunnat åtgärdats. Boken hade vunnit på att utelämna kanske en tredjedel av filosoferna, och istället fördjupa diskussionen.

Jag koncentrerar mig här på två ganska iögonenfallande brister i Heberleins redogörelse.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.”

Skönlitteratur och empati: Så föds en vandringsmyt

I Björn Wimans krönika i Dagens Nyheter 13 okt 2013 ser vi i realtid hur en vandringsmyt föds:

I förra veckan presenterade den ansedda tidskriften Science nya forskningsrön om hur läsning av ”god litteratur” ökar människans empati.

Jag har redan kommenterat själva Science-artikeln av Kidd och Castano. Att först Maria Schottenius och sedan Björn Wiman jublar är inte så konstigt. En litteraturkritiker vill självklart att skönlitteratur skall vara nyttig på något sätt.

Men notera följande:
Fortsätt läsa ”Skönlitteratur och empati: Så föds en vandringsmyt”

En ung filosof tänker (inte)

Niklas Orrenius (@niklasorrenius) twittrade om en intervju av en ung lundafilosof, Johan Brännmark, i Sydsvenskan 8 okt 2013. Som tänker om det svåra att få kollektivt och individuellt ansvar att gå ihop. Inget fel med det.

Däremot blir jag rent beklämd när jag läser följande i intervjun:

Johan Brännmark ger ett exempel från den senaste gången filosofin hade riktigt stort inflytande på en samhällsomvandling: på 1700-talet, då filosofers tankar influerade revolutionerna i Amerika och Frankrike.

– De stora problemen bland den framväxande medelklassen på den tiden var kungens makt att beskatta dem, att inskränka deras frihet, att de inte fick diskutera som de ville, adelns privilegier. Det var ju inte den stora massans problem, men det var problemen hos den grupp som så att säga bar tänkandet. De moderna, liberala idéerna konstruerades i respons till den tidens problem.

Suck. Finn fem fel, typ. Var ska man börja?

”Senaste gången”? Tja, vad sägs om fascism, nazism och kommunism under 1900-talet? Hade möjligen inga gamla filosofer viss influens över dessa rörelsers tankegångar? Eller för den delen, har möjligen inte dagens demokratiska stater en del att tacka vissa gamla filosofer för?

En ung filosof som så uppenbart inte har fattat hur formligen indränkt det dagliga politiska och samhälleliga samtalet är med gammal (och ny) filosofi? Vilken planet befinner sig egentligen filosofin i Lund på?

Låt mig bara litet försynt notera att hans analys av den franska revolutionen har varit i säck innan den hamnade i påse. Ringer namnet Karl Marx möjligen en klocka?

Skönlitteratur gör dig (kanske) bättre

Det är inte var dag en litteraturkritiker jublar över en forskningsrapport i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Science. Maria Schottenius gör det i Dagens Nyheter 7 okt 2013 i en olänkbar notis. Rapporten publicerades 3 okt 2013 på Science Express (PubMed:24091705) och är skriven av David Comer Kidd och Emanuele Castano. Den handlar om huruvida personer som just har läst en novell eller annan kortare text blir bättre på att avgöra vilket sinnestillstånd en annan person befinner sig i.
Fortsätt läsa ”Skönlitteratur gör dig (kanske) bättre”