Hans Ruins Heidegger-chock

Så har då Hans Ruin till slut blivit ”chockad” över Martin Heideggers nazism. I Dagens Nyheter 11 aug 2014 skriver han om det som framkommit vid publicerandet av några av Heideggers anteckningsböcker. Ruin har gjort sin karriär som filosof på Heideggers tänkande, så det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers nazism blir allt svårare att glida runt.

Men om man har det minsta hum om de idéhistoriska sammanhangen så är Heideggers nazism faktiskt gammal skåpmat. Det behövs inga fler avslöjanden, även om såklart varje ny motbjudande detalj kan ha visst intresse. Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen. Hans så kallade rektorstal 1933 visar utan minsta tvivel att han var nazist. Detta och mer därtill har varit allmänt känt under flera årtionden. Jag skrev om detta här.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins Heidegger-chock”

Så ser den moderna nazismen ut

Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, har lagt upp en video på YouTube som illusterar hur modern nazism ser ut:

Estetiken bygger på svartvitt fotografi, med bistra, viljestarka, fräscht nyfriserade ungdomar som varnar för samhällets förfall. Inga småbarn som dansar på en sommaräng här inte. Om du någon gång har funderat på hur en eventuell framtida fascistisk totalitär diktaturs ledare och administratörer ser ut, så kan denna video ge några ledtrådar.

Personerna, som är ledande SDU-företrädare, läser upp en text på omväxlande engelska, svenska. franska, ryska, tyska, spanska, finska och isländska. Extremhögern försöker bygga en nationalisternas international, från Vladivostok till Lissabon. Det kan man göra sig lustig över. Men det är inte en adekvat reaktion. Det är bättre att se sanningen i vitögat.

Den totalitära reaktionära extremhögern måste granskas och bekämpas, dess ideal jämföras med de blodsindränkta ödemarker och ruiner som är dess praktik. Dess fräcka anspråk på att företräda den europeiska civilisationen brändes slutgiltigt till aska i en bombkrater i Berlin 30 april 1945. Aska ska den förbli.

Här är videons budskap på engelska:

This is a salute from the Swedish youth to our European brothers and sisters. [engelska]

Europe belongs to us. [svenska, franska, tyska]

Europe has given birth to strong and free nations with rich and thriving cultures. [spanska]

We have always held our heads up high and been proud of our heritage and history. [ryska]

In just the last few decades this has all changed. [svenska]

The free nations of Europe are being enslaved by the EU. [finska]

The politicians are giving away our sovereignty to bureaucrats in Brussels. [tyska]

An insane experiment with multiculturalism and mass integration is tearing apart our previously united nations. [isländska]

Europe is bleeding. [engelska]

We have had enough. [ryska, finska, svenska]

We are the generation who refuses to be silenced. [spanska]

We are the generation who loves the nation and who will always defend it. [franska]

Join us in the fight to regain our freedom. [tyska]

Against the European Union. [engelska]

For a Europe of nations. [isländska]

And for the freedom of all peoples. [svenska]

Stockholm 2014.

Europe belongs to us.

Sverigedemokratisk Ungdom.

Uppdatering (samma dag):

Det visar sig att SDU:s video har en förlaga. Ungefär ett år tidigare publicerade den franska Front national:s ungdomsorganisation denna video:

En skillnad kan noteras: Den så kallade identitära politiken lyfts fram mer explicit än i den SDU-videon. Men det betyder inte att den saknas hos SDU. Det är implicit dels i användandet av olika språk, dels i frasen ”for the freedom of all peoples”. Begreppet har – än så länge – inte någon för SDU användbar resonans i svensk politisk debatt.

Roland Poirier Martinssons spegelbild av vänsterns trams om våld

Jag hade tänkt låta bli att kommentera debatten om Uppdrag Gransknings skildring av det politiska våldet. Det finns redan, som tur är, vettiga kommentarer, till vilka jag räknar Anna Dahlberg i Expressen 10 maj 2014, som med pedagogisk tydlighet reder ut argumenten.

Men så kom Roland Poirier Martinssons inlägg i Svenska Dagbladet 10 maj 2014, och jag baxnade. Denne professionelle filosof lyckas åstadkomma ett resonemang som är en i det närmaste perfekt spegelbild av vänsterns trams och bortförklaringar av våldet. Så det är bara att konstatera: Vänstern har inte monopol på knäppheterna i denna debatten.
Fortsätt läsa ”Roland Poirier Martinssons spegelbild av vänsterns trams om våld”

Antiliberalen Alexander Dugin: Vem är han?

Namnet Alexander Dugin har nämnts i samband med Ukraina-krisen. Till exempel skrev Dagens Nyheters Michael Winiarski om honom i Dagens Nyheter 11 mars 2014. Så vem är han? På vilket sätt är han relevant?

Dugin är en rysk ideolog, aktivist och akademiker, och mycket flitig skribent och kommentator i ryska media. Han ägnar stor kraft åt att formulera en ideologi för ett politiskt program, som han kallar den Fjärde Politiska Teorin (versalerna är obligatoriska!), eller 4PT som han ofta förkortar det.

Dugin är så kallad geopolitisk rådgivare åt Vladimir Putin och personer i dennes närhet. Han är så nära en hovfilosof man kan komma i Putins Ryssland. Det märks bland annat i hans kommentarer om rysk politik, som har en välavvägt respektfull men också uppfordrande ton. Dugin är inte en tillbakalutad akademiker, nöjd med att granska och analysera samtiden. Han är inte heller en apologet, som ser sin roll enbart som att ursäkta och marknadsföra en härskares politik.

Alexander Dugin är en aktivistisk ideolog som ser en möjlighet att genomföra sitt politiska program, bland annat genom sitt inflytande hos Putin och denne närstående personer, men också genom att bygga internationella nätverk, och att ägna sig åt opinionsbildning i stort.
Fortsätt läsa ”Antiliberalen Alexander Dugin: Vem är han?”

Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen

Hans Ruin visar i sin artikel om Martin Heidegger i Dagens Nyheter 11 november 2013 (ej länkbar) att han är slingerbultarnas mästare. Han skriver med anledning av att Heideggers mest kända verk ”Vara och tid” har utkommit i ny svensk översättning.

Som jag har diskuterat tidigare (här och här) så är det ostridigt att Heidegger var nazist. Detta faktum berör Ruin sålunda:

Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd.

Det är allt.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen”

Filosofen, Wagner och nazismen, del 2

Hans Ruin avslutar i Dagens Nyheter 4 nov 2013 den debatt han startade om Richard Wagners antisemitism och dess förhållande till nazismen. Under debatten har bland annat Ebba Witt-Brattström (DN 28 okt 2013) och Anders Carlberg (DN 29 okt 2013) skrivit intressant.

Till min tidigare kommentar, där jag jämförde Ruins inställning till Wagner med hur han skrivit om filosofen och nazisten Martin Heidegger, kan jag nu lägga en fundering över hur Ruin avslutar sin artikel:

Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Tillåt mig göra en parafras av detta. Ruins resonemang får en extra dimension om man byter Heidegger mot Wagner.

Likväl framhärdar många i tanken att Heideggers filosofi skulle stå fritt från allt detta, att tänkandet på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att filosofi som fängslar så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Texten får liksom tankarna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.
Fortsätt läsa ”Filosofen, Wagner och nazismen”

Isaiah Berlin om nationalismen

En essä i New York Review of Books 25 april 2013 av Mark Lilla om den liberale idéhistorikern Isaiah Berlin fångade mitt intresse. Berlin är kanske mest känd för sin diskussion av distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Men minst lika intressant är det han har skrivit om upplysningsidéerna och reaktionerna mot dem.

Lilla återberättar historien om hur den unge filosofen Isaiah Berlin, i krigstjänst på brittiska ambassaden i Washington DC, under en lång flygning till London 1944 i ett obekvämt militärflyg, kommer till slutsatsen att hans påbörjade akademiska bana inom den analytiska filosofin inte var den rätta. Han ville ”veta mer vid slutet av sitt liv än i början”. Efter kriget sadlade han om och blev något som vi idag kallar idéhistoriker.

Det betraktades då som ett slags nerköp; historia var en sak, filosofi något annat. Och i Oxford var det självklart vad som stod högst i rang. Lilla skriver att när han idag läser om Berlins essäsamling Against the Current så framstår det som uppenbart att Berlin i själva verket aldrig övergav filosofin, och det är idag svårt att förstå att det inte var tydligt redan då. Idéhistoria var för Berlin filosofi med andra medel.
Fortsätt läsa ”Isaiah Berlin om nationalismen”

SD, fascismen och framtiden

I en pågående debatt om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter skriver journalisten Henrik Arnstad (15 nov):

Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med social­demokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinions­mätningarna.

Fortsätt läsa ”SD, fascismen och framtiden”