Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.
Fortsätt läsa ”Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?”

Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.
Fortsätt läsa ”Reformpolitik: död eller fel fokus?”

Ola Larsmos ansvar

Det finns två perspektiv på händelserna kring budgetomröstningen och Stefan Löfvens proklamation att han så småningom ämnar utlysa nyval.

Det ena handlar om det politiska spelet mellan de dominerande aktörerna, och vilka konflikter och avsikter som ligger bakom det.

Det andra handlar om vilka konflikter som är de ideologiskt och filosofiskt djupare, som handlar om var samhällsdebattens stora sprickor i en slags politisk-geologisk mening ligger.

Om man blandar samman dessa perspektiv riskerar man tankegegga. Som intellektuella alltför ofta gör. Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheter 4 dec 2014 är ett talande exempel.
Fortsätt läsa ”Ola Larsmos ansvar”

S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!

Valet 2014 är över och det plockas bland spillrorna. Bör FP och C ”ta ansvar”, som det heter, och bilda regering med S?

Som Maud Olofsson påpekade i en underhållande debatt med Björn Rosengren i SVT Aktuellt tisdag 16 september, så är frasen ”ta ansvar” i själva verket socialdemokratisk kod för att FP och C ska agera stödhjul åt en socialdemokratisk regeringsmaskin. Så entusiasmen inom FP och C är av rimliga skäl ganska måttlig.

Förvisso finns det inom bägge partierna de som ser positivt på idén. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Beröringspunkter och gemensamma ståndpunkter finns, så helt orimligt vore det inte.

Men. Det finns flera viktiga invändningar. Här är några:
Fortsätt läsa ”S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!”

Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet

Den debatt som Liberal Debatt anordnade i Stockholm 18 mars 2014 om Per Svenssons nyutkomna bok tydliggjorde alltför väl dess stora brist: Att inget stort aktuellt samhällsproblem diskuteras i den.

De som deltog i debatten (PJ Anders Linder, Susanne Birgersson, Mattias Svensson, Irene Wennemo och Per Svensson själv) håller förmodligen inte med mig. Ämnet som diskuterades mest var integritetsfrågorna, alltså att Google, Facebook, FRA, NSA, etc samlar på sig en massa personlig information som kan användas för att kartlägga människors liv. Per Svensson, och de övriga, tyckte tämligen samstämmigt att detta var ett stort problem, och att skarp maktkritik krävs från liberalt håll.

Låt mig svära i kyrkan: Integritetsfrågan är inte ett stort problem. Den som hävdar att den är det pratar mycket om ”hot”. Alltså att dessa data skulle användas i illvilligt syfte, om samhällsklimatet ändrades. Ja, just det: ”om”.
Fortsätt läsa ”Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet”

Staden – tätare och grönare

Rasmus Jonlund, FP-politiker som kandiderar till bl.a. kommunfullmäktige i Stockholm, bloggar om stadsbyggnadspolitik. Hans inlägg 18 okt 2013 ”Staden – tätare och grönare” är förvånansvärt framåtsyftande för att komma från Folkpartiet, vilket självklart är trevligt. Värt att läsa.

Trist bara att han inte kan hålla sig från att utdela en slentrian-känga:

Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.

Nej, att vilja ha en skyskrapa för sin egen skull verkar ju inte vettigt. Men vad det handlar om är högre höjd på det som byggs för att kunna få fler bostäder på samma markyta. Ska det vara så svårt att förstå?

Och det där med få medborgare? Man kan titta på bland annat denna opinionsmätning (16 sep 2013) om skyskrapor gjord av Opinion Stockholm. Rubriken är ”Splittrad opinion till skyskrapor”, men i artikeln sägs följande:

En majoritet av de som är yngre än 45 år är för medan de som är äldre är emot skyskrapor.

Dessvärre redovisas inte undersökningens detaljer, som till exempel exakt vilka frågor som ställts, så det är litet svårt att bedöma. Men det tycks ändå bekräfta en viktig observation: Bostadspolitiken lider svårt av ett tydligt insider/outsider-problem, alltså att de som har sitt på det torra med bostad är mot alla förändringar, medan de som inte är etablerade på bostadsmarknaden skriker efter förändringar.

Så Folkpartiet kanske ska tänka till litet. Vilken sida vill man vara på: Insiders eller outsiders?

Behövs det verkligen mer ideologi i politiken?

Det sägs ofta att det är för litet ideologi i politiken idag. Det handlar bara om procent, lagteknik, anslag, smarta utspel och omröstningar. Var är de Stora Idéerna? Senast ut att beklaga sakernas tillstånd är Sven-Eric Liedman i Dagens Nyheter 11 juli 2013:

Grundläggande värderingar reduceras till fraser och honnörsord. […] Fortfarande är det Per Schlingmanns påhitt som styr det politiska språket. Reklamord glider fram och tillbaka mellan partierna som hala tvålbitar. Vem kan få grepp om dem?

Liedman tar spjärn mot Sverigedemokraterna och utgår från deras nyfunna vurm för socialkonservatismen, ett förmodligen till stor del hycklat rättfärdigande av det främlingsfientliga budskapet. Han vill att övriga partier ska föra tydligare ideologiska resonemang som medel att vitalisera debatten och bekämpa SD.

För den som likt mig har ett intresse för politisk filosofi så kanske det ter sig naturligt att bejaka Liedmans uppfordran till mer ideologi i politiken, även om man inte delar hans socialistiska grundsyn. Man såg denna ideologilängtan i vissa delar av socialdemokratin under Håkan Juholt, och i debatten om friskolor och vinster i välfärden. Vi såg det i centern i den något förvirrade frihetsdebatten för några månader sedan. Det har hörts tongångar i Folkpartiet att det behövs en tydligare socialliberal ideologisk linje. I FP-sammanhang nämns Birgitta Ohlsson ofta som en idealisk framtida partiledare med en grundmurad ideologisk framtoning.
Fortsätt läsa ”Behövs det verkligen mer ideologi i politiken?”

Peter Wolodarski: Nepotismen i FP

Peter Wolodarski skriver i Dagens Nyheter 27 jan 2013 om nepotism i Sverige i allmänhet, och i FP i synnerhet. Han använder FP-kollektivet Klippan som huvudexempel. Men hans analys av Klippans roll i FP är i grunden felaktig.

Wolodarski skriver:

Men [Jan Björklund] hade lika gärna kunnat beskriva [Maria Arnholm] som föreståndare för Folkpartiets mest kända kollektivboende, i vilket ett tjogtal FP-namn bott genom åren. […] Men det är något osunt när detta nät av sammanboenden och partnerskap vävs samman med centrala positioner i svensk demokrati.

Wolodarski antyder att villan på Klippvägen 8 på Lidingö (”folkpartiets mest kända kollektivboende”) var fröet till ett nätverk som senare tog över Folkpartiet. Det är grovt missvisande.

Fortsätt läsa ”Peter Wolodarski: Nepotismen i FP”