Mahler och Widmann med Daniel Harding

Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkesters uppförande av Jörg Widmanns nykomponerade konsert för viola och Gustav Mahlers 9:e symfoni 26 november 2015. Det är svårt att formulera de rätta superlativen utan det blir fånigt. Det var helt enkelt fantastiskt bra.

Widmanns stycke var en beställning av violasolisten Antoine Tamestis, som också spelade här. Ett virtuost stycke med flera sinsemellan olika partier som ändå blev en helhet, där dovt skräckfyllda stämningar alternerade med vackra dialoger mellan violan och andra instrument. Orkestern frambringade klanger som förundrade. Trots komplexiteten var det ändå märkligt direkt. Det passade alldeles utmärkt i ett program med Gustav Mahlers 9:e symfoni, jag tyckte jag hörde referenser till Mahler i sista delen av violakonserten.

Harding har redan tidigare visat att han behärskar Mahlers musik. Så det var med höga förväntningar jag gick till kvällens framförande. Jag blev sannerligen inte besviken. Själv har jag Bruno Walters inspelning från 1962 med Columbia Symphony Orchestra som referens. Harding var på samma nivå. Han valde delvis andra tempi, och mejslade fram varje detalj utan att offra helheten. Framförandet hade en häpnadsväckande säker linje hela vägen igenom. Slutet på symfonin blev ett glasklart, varligt, allvarsamt avsked. Trots bitvis störande hostanfall i publiken blev detta en fantastisk upplevelse.

Jag har sagt det förut, men säger det igen. Har Stockholm riktigt fattat vilken kulturell dunderkombination Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester egentligen är? När Harding så småningom lämnar Stockholm kanske vi förstår vad vi hade.

Harding och Gerhaher: Gustav Mahler

I Berwaldhallen 24 jan 2014 sjöng Christian Gerhaher, baryton, Gustav Mahlers Lieder eines Fahrenden Gesellen, med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding. Gerhaher har en mycket vacker röst med en underbart ljus klang. Men kvällens framförande var ingen fullträff.
Fortsätt läsa ”Harding och Gerhaher: Gustav Mahler”

Goerne och Andsnes i Konserthuset: Mahler och Sjostakovitj

Matthias Goerne, tysk baryton, sjöng sånger av Mahler och Sjostakovitj till ackompanjemang av den norske pianisten Leif Ove Andsnes. Kombinationen av tonsättare visade sig vara spännande och programmet var mycket väl genomtänkt. Konserten gavs i Grünewaldsalen i Konserthuset 17 jan 2014.

Jag har tidigare inte hört de sånger baserade på Michelangelo Buonarottis dikter som Sjostakovitj skrev året före sin död 1975. En oväntad klarhet och pregnans hos en kompositör som annars gärna drar på för fulla muggar. Klart lyssningsvärda, framförallt sångerna ”Separation” och ”Död”.

Men den musikaliska intensiteten skruvades upp ett snäpp i Mahler-sångerna, som var ett urval från Kindertotenlieder, Des Knaben Wunderhorn, och Rückert-Lieder. I framförallt den första delen av konserten musicerade Goerne och Andsnes med klarhet och precision. I den andra blev det mer muskulöst, där framförallt Revelge framstod som ett flöde av underbar musikalisk energi. Denna förfärliga historia om en döende trumslagarsoldat som kommer tillbaka med sina kamraters benrangel blev en uppvisning i kraftfull skönhet från Goernes sida, och en säkerhet i den musikaliska linjen från Andsnes sida som imponerade stort.

Dietrich Fischer-Dieskaus inspelning är vanligen referensen för denna sång, men jag undrar om inte Goerne och Andsnes har trumf på hand. Synd att denna konserten inte spelades in.

Jonathan Nott: Mahlers tredje symfoni

Sveriges Radios Symfoniorkester spelade 8 november 2013 Gustav Mahlers tredje symfoni under ledning av Jonathan Nott. Ett framförande präglat av säkerhet, tydliga linjer och träffsäkra tempoval.

Kvällens solist var Susanne Resmark, alt, som förtjänar att bli en större stjärna. Hennes röst är underbart mörk och varm. Bland soloinsatserna från orkestern står trombonisten framför de övriga. Tyvärr har jag inte hans namn, men hans insats hade en underbar ton. Även det avlägsna posthornet hade ett varmt och klart sound, medan valthornen tyvärr råkade ut för ett par skönhetsfläckar i ett annars gott framförande. De vokala insatserna från damerna i Radiokören och Adolf Fredriks Gosskör var alldeles utmärkta.

Den första satsen, som är den mest komplexa, framfördes på ett imponerande sätt. Nott styrde med säker hand. Möjligen för säker: det finns vissa övergångar i Mahlers musik som känns som att kaos och kollaps ligger nära, men dessa blev nästan litet för tydliga och genomlysta i Notts tolkning.

Den sista satsen präglades av ett ovanligt långsamt tempo, men utan att tappa gnistan. Där lyckades Nott ta ut svängarna. När de pampiga sluttonerna förklingat svarade publiken med en lång och varm applåd. Bara att instämma.

Daniel Harding: Mahler på riktigt

Den 8 mars 2013 framförde Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester Gustav Mahlers symfoni nummer 5, den som innehåller det från Viscontis film Döden i Venedig berömda adagiettot (fjärde satsen).

Harding är som fisken i vattnet med den senromantiska musiken. De svåra växlingarna i den andra satsen mejslas fram med suverän självklarhet. Adagiettot framförs med en solid ton i stråkarna, men det är först i den andra halvan av det som Harding tar ut svängarna genom att nästan stanna i steget, för att sedan skarvlöst glida vidare.

Ett framförande på högsta nivå. Soloinsatserna av trumpet, horn och harpa var på högsta nivå, och fick välförtjänta ovationer av publiken.

Tveksamt om det finns några biljetter till lördagens konsert av samma verk, men det är värt ett försök. Måste höras. Denna konserten spelades in för senare sändning i P2, kolla in det.