Ola Larsmo om liberalismen och Sverigedemokraterna: rätt men fel

Ola Larsmo skriver bra om liberalismen och Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter 18 augusti 2015. Men det räcker tyvärr inte. Hans slutsats är misslyckad.

Larsmo har fått bättre ordning på tänkandet sedan inlägget 4 dec 2014 om SD och budgetkrisen i riksdagen (se min kommentar här). Det kan bero på att han den här gången lutar sig mot en utmärkt ledare skriven av Håkan Holmberg 15 aug 2015 i UNT.
Fortsätt läsa ”Ola Larsmo om liberalismen och Sverigedemokraterna: rätt men fel”

Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister

Veckans diskussionsämne är givet: Är Sverigedemokraterna att betrakta som nyfascister eller inte? Låt mig granska några av argumenten och ståndpunkterna.

Ett första påpekande: Etiketten ifråga är ”nyfascism”. Inte ”fascism”. Ingen har hävdat att SD är en fotostatkopia av den italienska 1930-talsrörelsen. Med beteckningen ”nyfascism” menas att det finns tillräcklig grund för att påstå att SD:s tänkande ingår i samma tradition som Mussolinis fascism, eller för den delen Hitlers nationalsocialism. Det handlar om tankelinjer, inte förekomst av olika yttre attribut.
Fortsätt läsa ”Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister”

Lena Andersson vs. Karl Popper

Ohlininstitutet arrangerade 4 dec 2014 en diskussion om Karl Popper, den liberale filosofen vars centrala politiska verk är ”Det öppna samhället och dess fiender” (som jag skrev om nyligen). Lennart Nordfors, fil. dr. i statsvetenskap och vice vd för Gullers grupp, talade om Poppers betydelse då och nu. Det talet kommer att ges ut som en skrift av Ohlininstitutet så småningom, och jag ämnar kommentera det då.

På plats var även Lena Andersson, författare, och Håkan Holmberg, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning. De kommenterade Karl Poppers filosofi på ett intressant och givande sätt med synpunkter som delvis kontrasterade mot Nordfors. Över huvud taget var det en intellektuellt högt stående diskussion.

Jag ska här bara kommentera några saker Lena Andersson tog upp. Hon berömde mycket i Poppers resonemang, och ansåg att en hel del numera tycks självklart och har blivit en sorts allmängods.

Hon kritiserade Popper för att han ”svajar mellan idéerna om absoluta värden och relativism”. Andersson hävdar att man antingen måste tro på att det finns absoluta värden, eller så är man relativist. Som Andersson framställde det, är en sådan relativism ett sluttande plan ner mot nihilism. Antingen tror man på absoluta värden, eller så kan man inte tro på något. Något annat alternativ gives icke.

Hon sade vidare att Popper inte tycks vara särskilt intresserad av mänskliga rättigheter. Hon ansåg också att Poppers kritik mot Aristoteles essentialism var ohållbar.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson vs. Karl Popper”