Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:
[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.
I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha
[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.
Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.
Fortsätt läsa ”Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna”