Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna

Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:

[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.

I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha

[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.

Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.

Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar ”Se! Jag hade rätt!”

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

Fiasko för ett försvarstal för humaniora

Försvarstal och festtal är två genrer som det är vanskligt att blanda samman. Stefan Arvidsson (Dagens Nyheter 26 juni 2015) ger några bra argument för varför humaniora är nödvändigt i en god civilisation. Ett sådant är hans observation att i stort sett varje människa är en amatörhumanist, som använder och efterfrågar humaniora i sina dagliga liv. Men till detta lägger han två argument som är lika vanliga som dåliga. Det handlar om vackra ord hämtade från festtalen. De skorrar illa när de används i ett försvarstal.

Hans Ruins Heidegger-chock

Så har då Hans Ruin till slut blivit ”chockad” över Martin Heideggers nazism. I Dagens Nyheter 11 aug 2014 skriver han om det som framkommit vid publicerandet av några av Heideggers anteckningsböcker. Ruin har gjort sin karriär som filosof på Heideggers tänkande, så det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers nazism blir allt svårare att glida runt.

Men om man har det minsta hum om de idéhistoriska sammanhangen så är Heideggers nazism faktiskt gammal skåpmat. Det behövs inga fler avslöjanden, även om såklart varje ny motbjudande detalj kan ha visst intresse. Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen. Hans så kallade rektorstal 1933 visar utan minsta tvivel att han var nazist. Detta och mer därtill har varit allmänt känt under flera årtionden. Jag skrev om detta här.

Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen

Hans Ruin visar i sin artikel om Martin Heidegger i Dagens Nyheter 11 november 2013 (ej länkbar) att han är slingerbultarnas mästare. Han skriver med anledning av att Heideggers mest kända verk ”Vara och tid” har utkommit i ny svensk översättning.

Som jag har diskuterat tidigare (här och här) så är det ostridigt att Heidegger var nazist. Detta faktum berör Ruin sålunda:

Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd.

Det är allt.

Filosofen, Wagner och nazismen, del 2

Hans Ruin avslutar i Dagens Nyheter 4 nov 2013 den debatt han startade om Richard Wagners antisemitism och dess förhållande till nazismen. Under debatten har bland annat Ebba Witt-Brattström (DN 28 okt 2013) och Anders Carlberg (DN 29 okt 2013) skrivit intressant.

Till min tidigare kommentar, där jag jämförde Ruins inställning till Wagner med hur han skrivit om filosofen och nazisten Martin Heidegger, kan jag nu lägga en fundering över hur Ruin avslutar sin artikel:

Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Tillåt mig göra en parafras av detta. Ruins resonemang får en extra dimension om man byter Heidegger mot Wagner.

Likväl framhärdar många i tanken att Heideggers filosofi skulle stå fritt från allt detta, att tänkandet på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att filosofi som fängslar så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Texten får liksom tankarna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.

Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?

Boken Till vilken nytta? är en antologi där ett 30-tal svenska humanister diskuterar humanioras ställning och framtid. Den är redigerad av Tomas Forser (professor litteraturvetenskap, Göteborgs universitet) och Thomas Karlsohn (docent idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet). Artiklarna är många och korta, vilket ger en mångfald av infallsvinklar, ofta med bra fokus. Man använder ordet ”möjlighet” i underrubriken, men de flesta författarna skriver i själva verket ordet ”kris”.

Det samlade intrycket är märkligt schizofrent: Samtidigt som man är övertygade om humanioras primat vad gäller kunskap om människan, så betraktar man humaniora som dödligt hotat. Humaniora sägs ha svaren på många av de stora samtida frågorna genom sina studier av människans villkor. Det är tydligt att man betraktar humaniora som människans krona. Därför betraktar man hotet mot humaniora som ett hot mot människan som sådan. Och man är oerhört bedrövad, för att inte säga helt oförstående, inför att så få ser detta hot.