Antikrundan och svenska värderingar

Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. ”Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!”

Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: ”Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället.” Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.

Konfrontera islams demoner

Så har då ytterligare ett terrordåd ägt rum. Enligt senaste uppgiften har 49 Minst 50 människor tvingats bort från livet. Och kvar finns vi som ska försöka förstå vad som hänt. Kanske också försöka dra slutsatser.

För det första: Det här är det största enskilda angreppet mot HBTQ-folk i västvärlden under modern tid. Det är inte svårare än så. Dagens Nyheters ledarsida kommenterar det sålunda:

Men varför tog [gärningsmannen] Mateen i så fall gisslan? Om drivkraften är hat – som exempelvis i Breiviks fall – borde han väl snarare vinnlägga sig om att skjuta så många som möjligt?

Detta måste vara det enskilt mest enfaldiga jag har läst på DN:s ledarsida under många år. Omar Mateen dödar 49 minst 50 personer och skadar minst 53, och DN:s ledarskribent bluddrar som om inte tillräckligt många skjutits för att det ska räknas som hatbrott. Av någon helt obegriplig anledning virrar DN:s ledarskribent in sig i ett vridet resonemang om gisslantagande. Tja, vad sägs om önskan att skapa maximalt med skräck som förklaring till det?

I samma artikel ifrågasätter DN:s ledarskribent ifall målet var utvalt: ”…om nu klubben var utvald för sin homosexuella publik…”. Det är intressant. Skulle samme ledarskribent ha betvivlat den antisemitiska innebörden i ett angrepp på en synagoga? Jag betvivlar det. Jag noterar att denna ledarartikeln inte finns på nätet när jag kollar nu den 13 juni 2016 kl 20:10. Kanske har DN:s ledarredaktion insett vilken goja de har publicerat i papperstidningen. Tillägg 2016-06-18: Numera finns artikeln tillgänglig.

Grundkurs i ateism, del 12: Katolska kyrkan och äktenskap för homosexuella

Inte helt oväntat fick katolska kyrkan spel när Irland 22 maj 2015 med rejäl majoritet röstade för äktenskap för homosexuella.

Kardinal Pietro Parolin, så kallad kardinalsstatssekreterare i Vatikanen, med andra ord en av de höga hönsen, kallade folkomröstningsresultatet för en ”katastrof för mänskligheten”, ett uttalande som inte har tagits tillbaka eller förnekats.

Dags att vakna upp för den som trodde att påven Franciskus uttalande ”vem är jag att döma?” innebar något annat än den sedvanliga katolska sockervadden om synd, nåd och förlåtelse.

Kardinal Raymond Burke, till nyligen prefekt för den så kallade Apostoliska Signaturen, katolska kyrkans högsta domstol, säger enligt The Tablet, ett internationellt katolskt magasin, 28 maj 2015:

I mean, this is a defiance of God. It’s just incredible. Pagans may have tolerated homosexual behaviours, they never dared to say this was marriage.

Niggrer, brinn i helvetet!

Rasism och homofobi är samma andas barn. Detta inläggs rubrik är en provokation som visar just detta: Byt ut ordet niggrer mot ”bög”, så blir resultatet den lapp som enligt Huffington Post 20 dec 2013 sattes upp nyligen på en dörr till ett LGBT-center i Kampala, Uganda.

No haven for faggots. Kampala, Uganda, 2013-12-20.

Det handlar inte om någon enstaka tokskalle. Det handlar om Ugandas etablissemang. BBC 20 dec 2013 rapporterar att Ugandas parlament har röstat för en lag som dels gör det möjligt att fängsla homosexuella personer på livstid, dels stadgar att angiveri av homosexuella personer skall vara obligatoriskt.

Får man använda uttryck som det i rubriken? Är det inte rasistiskt?

Sara Edenheims syfte

Sara Edenheim anklagar Jonas Gardell i Dagens Nyheter idag för att ”bara gråta för männen”. Det är svårt att kommentera artikeln utan att förfalla till sarkasm. Låt mig försöka.

Artikeln följer den numera välbekanta mallen att försöka beslå en påstådd auktoritet (Jonas Gardell) med att vara det etablerade samhällets (männens) försvarare. Medelst olika mer eller mindre skruvade resonemang om vad Gardell egentligen tycker, så leds det i bevis att han egentligen är en okänslig drummel. Edenheim tar upp de de svarta, heterosexuella, aids-sjuka kvinnorna, och ställer retoriskt följande fråga:

Lyfter Gardell ett endaste finger?

Implikationen är att Gardell inte gör det, och alltså är rasist och misogyn.

Sara Edenheim har disputerat i historia i Lund, och är numera verksam inom genusteori vid Umeå Universitet. Min gissning är att hennes syfte med artikeln mest är att slå sig in som radikal debattör på kultursidorna, och då är fadersmordet ett taktiskt bra sätt att göra det.

Det största problemet med Edenheims resonemang är att hennes kritik går ut på att Gardell har skrivit fel bok. Hon säger:

Låt oss berätta en annan historia: historien om aids idag.

Tja, frestas man säga: Varsågod! Sätt igång!