Forskningens nytta, oförutsägbarhet och värde

Stefan Schubert skrev ett debattinlägg 1 okt 2015 i Vetenskapsrådets webtidning Curie med rubriken ”Hur mycket nytta måste forskningen skapa?”. Schubert vill formulera ett kriterium för att avgöra vilken forskning som skall få resurser. Här kritiserar jag hans förslag.

Hans tes är:

Men forskningen måste även vara nyttigare än allt annat pengarna kunde användas till (annan forskning, sjukbäddar, malarianät, etc) för att det ska vara rationellt att satsa på den. Med andra ord måste nyttan av forskningen vara större än alternativkostnaden. Om den inte är det, bör pengarna styras om till en nyttigare verksamhet.

Han följer upp med:

För att avgöra den frågan [om forskningens resurser] ska man inte titta på hur stor nytta denna forskning genererar totalt, utan på marginalnyttan den sista procenten genererar.

Precis som det mesta har forskning en sjunkande marginalnytta. Den första professorn i ett ämne skapar mer nytta än den femtionde.

Fortsätt läsa ”Forskningens nytta, oförutsägbarhet och värde”

Fiasko för ett försvarstal för humaniora

Försvarstal och festtal är två genrer som det är vanskligt att blanda samman. Stefan Arvidsson (Dagens Nyheter 26 juni 2015) ger några bra argument för varför humaniora är nödvändigt i en god civilisation. Ett sådant är hans observation att i stort sett varje människa är en amatörhumanist, som använder och efterfrågar humaniora i sina dagliga liv. Men till detta lägger han två argument som är lika vanliga som dåliga. Det handlar om vackra ord hämtade från festtalen. De skorrar illa när de används i ett försvarstal.
Fortsätt läsa ”Fiasko för ett försvarstal för humaniora”

Svante Nordin: Humaniora i Sverige

Svante Nordin beskrivs som ”professorn som har gått från intellektuell marxist till skribent för nykonservatismens flaggskepp” i en artikel i Lundagård 27 maj 2010. Artikeln utgår bland annat från den bok, Humaniora i Sverige, som Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet, utgav 2008.

När jag nu läst denna bok förstår jag varför jag förbisåg hans bidrag till den antologi om humanioras ställning i Sverige, Till vilken nytta? (2013), som jag skrev om för en tid sedan. Det bidraget var påfallande uddlöst, förmodligen därför att uppdraget var att diskutera ”nytta”. Tvärtemot grundtonen i den antologin, så ser Nordin inte humanioras kris i Sverige främst som en fråga om utarmning från statens sida. För honom handlar det istället om ett forskarsamhälle som inte upprätthåller den intellektuella nivån.
Fortsätt läsa ”Svante Nordin: Humaniora i Sverige”

Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?

Boken Till vilken nytta? är en antologi där ett 30-tal svenska humanister diskuterar humanioras ställning och framtid. Den är redigerad av Tomas Forser (professor litteraturvetenskap, Göteborgs universitet) och Thomas Karlsohn (docent idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet). Artiklarna är många och korta, vilket ger en mångfald av infallsvinklar, ofta med bra fokus. Man använder ordet ”möjlighet” i underrubriken, men de flesta författarna skriver i själva verket ordet ”kris”.

Det samlade intrycket är märkligt schizofrent: Samtidigt som man är övertygade om humanioras primat vad gäller kunskap om människan, så betraktar man humaniora som dödligt hotat. Humaniora sägs ha svaren på många av de stora samtida frågorna genom sina studier av människans villkor. Det är tydligt att man betraktar humaniora som människans krona. Därför betraktar man hotet mot humaniora som ett hot mot människan som sådan. Och man är oerhört bedrövad, för att inte säga helt oförstående, inför att så få ser detta hot.
Fortsätt läsa ”Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?”