Rappakalja om negativa media och invandring

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en undersökning som kommit fram till att ”negativa gestaltningar av invandring är vanligare än positiva”. Strömbäck presenterar undersökningens resultat på Dagens Nyheter Kultur 23 aug 2017. Jag har inte läst undersökningen (och jag tänker inte ödsla tid på det, av skäl som framgår nedan), utan jag utgår från att Strömbäck ger en rättvisande bild av den.

Att döma av Strömbäcks beskrivning är undersökningen rappakalja. Frågeställningen är vid sidan av saken, metoddesignen är usel, tolkningsramen är fel, och slutsatserna har inte att göra med det verkliga problemet.
Fortsätt läsa ”Rappakalja om negativa media och invandring”

Har statistik inga fördomar?

I papperstidningen använde Dagens Nyheters ledarredaktion 17 januari 2017 rubriken ”Statistik är ingen fördom”. På nätet blev rubriken istället ”Rätt att granska brottslingars nationalitet”. Den konkreta frågan som diskuteras är huruvida Brottsförebyggande rådet (Brå) bör samla in statistik om brottslingars ursprungsland eller inte. Principfrågan handlar om vilken statistik som skall anses relevant när en viss samhällsfråga diskuteras. Kan själva valet av statistik styra vilka slutsatser som dras politiskt?

Dagens Nyheters ledare skriver:

Själva sakfrågan då: Är det rätt eller fel att låta Brå göra analyser där gärningsmäns födelseland är en av de faktorer som tas med? Naturligtvis är det rätt. Statistik är sällan fördomsfull. Vill vi begränsa kriminaliteten är en början att samla in så mycket fakta som möjligt om brotten, och dit hör vilken bakgrund den har som begår dem.

Notera att ordet ”sällan” används. Det kan alltså trots allt finnas fall då det är fördomsfullt? ”Så mycket fakta som möjligt” samlas in, tycker DN. Nja, knappast. Det finns en gräns för hur mycket fakta man orkar samla in. Det finns fakta som man skulle kunna samla, men som ingen skulle betrakta som relevant. Till exempel hur många fåglar som fanns i närheten av brottsplatsen. Eller färgen på husen intill. Bara för att ta ett par ytterst triviala exempel.
Fortsätt läsa ”Har statistik inga fördomar?”

DN:s ledare och tonläget i debatten

Jag tycker litet synd om ledarskribenter. De tycks aldrig kunna erkänna att de skrivit något som var mindre lyckat. Kanske har de inte förstått. Eller så har de det, och försöker inte låtsas om det. I värsta fall försöker de trampa vidare i klaveret. Illa vilket som.

Jag skrev tidigare om det usla resonemanget i Dagens Nyheters ledare 13 juni 2016. I ledaren av 18 juni kan vi läsa:

Nattklubbsskytten i Florida skördade ett 50-tal offer innan han själv träffades av polisens kulor. Också ett terrordåd, av allt att döma, men en del av omständigheterna och motiven är fortfarande suddiga.

Betrakta dessa ord: ”av allt att döma”. Vad menar DN:s ledarskribent? Att det kanske finns rimliga tvivel om det? Finns det någon anledning att betvivla Barack Obamas uttalande om detta? Jag försöker komma på någon rimlig tanke med ledarskribentens kvalificerande bisats, men jag misslyckas helt. Kanske är jag dum.

Och detta med ”suddiga”? Finns det någon enda omständighet som pekar på något annat motiv än böghat sprunget ur, eller förstärkt av, islamism och möjligen självhat?
Fortsätt läsa ”DN:s ledare och tonläget i debatten”

Den forna svenska enigheten

Det sägs allt som oftast att Sveriges folk fordom var enat och att frid rådde. Ursäkta denna min sarkastiska formulering, men det påståendet har jag alltid funnit osannolikt naivt. I en artikel om ”Sverige och det svenska” skriver Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet 24 januari 2016:

Ett land som präglades av en remarkabel etnisk homogenitet och en mycket stark känsla av samhörighet – allt det som folkhemmet representerade så väl – har på några decennier omvandlats till ett mångetniskt samhälle, där gemenskapsbanden människorna emellan avsevärt försvagats.

Visst ligger det en del i detta och Rojas artikel har vissa poänger. Men det är ändå rejält fel. Sverige har aldrig varit konfliktfritt. Det är ett enkelt historiskt faktum. Granska vilken historisk epok som helst och gå förbi den nostalgiska standardbilden så finns konflikterna alltid där.

För att ta idén om folkhemmet: Det var ett tydligt politiskt projekt, där socialdemokratin lyckades anamma och förändra den traditionellt konservativa tanken om nationen som en familj med överhuvud och underlydande, till en vision om jämlikhet och förändring. Vi kan idag få för oss att folkhemmet bara handlade om gullegull och hemtrevnad, men så var det verkligen inte. Idén var en del i en politisk kulturkamp.

För några år sedan läste jag Göran Häggs bok Välfärdsåren, Svensk historia 1945-1986. Det är förvisso inte en traditionell historiebok, utan ett engagerat inlägg om välfärdens betydelse och utveckling. Men dess skildring av ett självupplevt skede i samhällsutvecklingen utgör ändå ett viktigt vittnesmål.

Speciellt ett stycke i boken fäste sig i mitt minne och gör sig påmint varje gång det pratas om den svenska nationens forna endräkt:

Utlänningar som de här åren [1950-59] fascinerades av svensk samförståndsanda och social ingenjörskonst tycks inte ha förstått den avgrund som under ytan skilde landets höger och vänster ute bland vanligt folk. Möjligen måste man vara infödd för att förstå de diskreta signaler som markerade sådana motsättningar i de små gesternas nordliga kulturer. Även för yngre eller invandrade svenskar är det i dag antagligen omöjligt att förstå det totala främlingskap som i min barndom rådde mellan socialdemokrater och borgerliga väljare. Man kunde umgås privat eller i släktsammanhang bara genom att aldrig hänsyfta på politik – vilket för utomstående kunde tolkas som ointresse eller extrem försonlighet, fastän det i själva verket var precis motsatsen. Klyftan mellan människor som handlade i Konsum respektive den privata affären var total och oöverstiglig. Det var inte alltid bara en klassklyfta, det var en kulturgräns som mellan protestanter och katoliker på Irland.

Det vore bra för diskussionen ifall de nostalgiska självklarheterna om den forna svenska enigheten kunde ifrågasättas åtminstone någon gång.

Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986. Månpocket, Wahlström & Widstrand, 2005, ISBN 91-7232-041-9.

Ann Heberlein sviker inte

Ann Heberlein skriver i Dagens Nyheter 25 november 2015 om de som ansluter sig till Islamiska Staten, och hennes synpunkter sviker inte den som letar efter dagens stollighet. Hon skriver:

Oviljan att ta in religion som en viktig dimension i människans liv kan visa sig ödesdiger. Enligt en undersökning angående européers inställning till religion, publicerad i Forskning och framsteg september 2010, är svenskarna mest sekulariserade. På andra plats kommer Belgien. Är det en slump att det är i just dessa två länder Daish (IS) värvat flest jihadister i förhållande till folkmängd?

Det är svårt att veta om hon skämtar eller inte. Hon hittar en korrelation mellan grad av sekularisering och antal jihadister. Håhåjaja, vill hon tro att denna korrelation säger något om orsakssambanden, så varsågod. Vi övriga kan tänka oss andra samband, som handlar om antalet muslimska invandrare i kombination med usel integration, segregation och småkriminalitet.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein sviker inte”

Erik Helmersons skjortor och argument

Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver 8 november 2015 fyndigt om konsten att byta skjortor och argument. Dessvärre bygger det på falska argument.

Många debattörer som tidigare stod för en generös inställning [har] börjat plädera för ökad kontroll. Det gäller till exempel borgerliga ledarsidor och politiker, men också statsråd och vänsterdebattörer.
[…]
Åt denna kursändring jublar Sverigedemokrater och andra flyktingmotståndare.
[…]
Jag har oerhört svårt att förstå varför det skulle vara förkastligt att ändra sig när verkligheten gör det.

Han vill påskina att han (och DN) har bytt ståndpunkt om flyktingpolitiken därför att verkligheten har förändrat sig. Det är snarare så att den ståndpunkt Helmerson tidigare intog (eller snarare antydde, vilket är ett kapitel i sig) var orimlig redan när det begav sig, som jag (här, här och här) redan påpekat. Det som har hänt är endast att utvecklingen till slut har fått även Helmerson att inse detta.
Fortsätt läsa ”Erik Helmersons skjortor och argument”

Invandring, tillit och samhällskontrakt

Bo Rothstein skriver mycket läsvärt om tillit och etnisk mångfald i Dagens Nyheter 1 nov 2015. Tillsammans med andra forskare vid Göteborgs universitet har 80.000 (!) personer i närmare 200 regioner i Europa intervjuats:

Vi kan visa att i regioner där rättfärdigheten hos myndigheterna uppfattas vara hög, där har en omfattande etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten. Det är bara i regioner där befolkningen uppfattar korruptionen som hög och myndigheterna som orättfärdiga som en stor etnisk mångfald ger upphov till låg social tillit.

Låt oss lita på denna slutsats, även om ingen referens till primärpublikationen anges (om det nu finns någon sådan än?). Vad säger detta resultatet, och vad säger det inte?
Fortsätt läsa ”Invandring, tillit och samhällskontrakt”

Mattias Goldmanns obegripliga lättsinne om invandringen

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, twittrade igår fredag 23 oktober 2015 en tweet som sedermera försvann innan jag hann ta en bild av den. Idag lördag 24 oktober återkom en modifierad variant av den:

Mattias-Goldmann-tre-per-svensk-1
Fortsätt läsa ”Mattias Goldmanns obegripliga lättsinne om invandringen”

Nationalstaten som allmänning: En extremistisk invandringspolitik.

I skuggan av det pågående dramat med Syriens flyktingkatastrof händer märkliga saker i den svenska debatten. Vissa ståndpunkter som förut ansetts självklara blir plötsligt suspekta, medan andra går från tokstollevarning till hög moral. Så vad gäller? Vilken ståndpunkt är moralisk?

Jag tänker här argumentera för vad som tycks ha blivit en extremistisk ståndpunkt, nämligen en reglerad, om än generös, invandringspolitik. Mitt argument är att den moderna välfärdsstaten är att likna vid en allmänning som måste skyddas för att vara hållbar.
Fortsätt läsa ”Nationalstaten som allmänning: En extremistisk invandringspolitik.”

Lena Andersson faller i extremistfällan

Är förespråkare av en generös invandringspolitik lika goda kålsupare som invandringsfiender typ Sverigedemokraterna? Jo, till den barocka slutsatsen kommer kolumnisten Lena Anderssons i Dagens Nyheter 14 dec 2013. Hennes resonemang har kallats ”klartänkt” av vissa liberala kommentatorer, men är i själva verket ett reductio ad absurdum, alltså ett resonemang vars orimliga slutsatser visar att åtminstone någon av dess premisser är felaktig.

Det bästa man kan göra av ett haveri är att dra lärdom av det. Det gäller även intellektuella härdsmältor, kanske speciellt ett sådant som orsakas av en skribent som annars hävdar progressiva idéer på ett föredömligt sätt. Låt oss därför försöka förstå varför Andersson hamnar så snett.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson faller i extremistfällan”