Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask

Det sägs ofta från progressivt håll att den politiska debatten handlar för mycket om brottslighet. Varför fokusera på enstaka hemska händelser som är beklagansvärda men som ändå inte kan sägas definiera vårt samhälle? Brottsligheten har inte ökat på något alarmerande sätt, om man tittar på exempelvis antalet mord. Vi borde snarare diskutera de stora samhällsproblemen. Så brukar det låta.

Men i dagarna har denna attityd förbytts till sin motsats. Plötsligt undrar många liberaler och andra progressiva upprört varför inte ett specifikt brott dominerar valrörelsen. Karin Pettersson, tidigare politisk redaktör på Aftonbladet, twittrade:

Kan egentligen inte förstå hur inte allting – valrörelsen, samtalet, nyhetsflödet – helt stannar upp när vi får veta att barn i Sverige mördar EU-migranter bara för att de kan.

Det är många som har hakat på: Csaba Perlenberg, Isobel Hadley-Kamptz, Ida Ölmedal, för att ta de jag hittar vid en snabb sökning.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask”

Djävulens liberal: Per Svensson har svårt att förstå

Per Svensson, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, skriver 5 juli 2018 om de migrationsfientliga partiernas framgångar i Europa:

Det är Europa 2018. Och det blir allt svårare att förstå att så många väljare låter lura sig av den glykol högernationalisterna häller i sina häxbrygder.

(Ignorera det där med glykol. Det är en krystad metafor.) Denna tankefigur, attt det är ”svårt att förstå” varför högernationalister vinner väljare, är mycket vanlig i liberala diskussioner. Frasen är sarkastisk. Den betyder egentligen: ”Så korkade de är, de där människorna som röstar på högernationalisterna.” I exemplet ovan blir detta extra tydligt när Svensson tar för givet att väljarna ”låter lura sig”. Väljarna är små dumma hjon. De vet inte sitt eget bästa. De kan ju inte ha sådana åsikter?!

Det vore bra ifall liberala kommentatorer kunde sluta med att påpeka att de har ”svårt att förstå”. Risken finns att vi tar dem på orden. Att denna fras inte längre uppfattas som sarkasm, utan istället bokstavligt. Att liberaler verkligen inte förstår att någon kan ha andra än liberala åsikter. Om liberaler inte begriper, så är detta faktiskt ett problem för liberaler, inte för andra.

Antiliberalism i olika skepnader svarar mot genuina åsikter och attityder hos många människor. Det får man leva med. Vad det handlar om är dels att stärka och mobilisera de som har liberala åsikter. Det finns också många som tycker att det ligger en del i vissa liberala ståndpunkter, men som också ser poänger med en annan hållning i andra frågor. Som inte är helt övertygade åt ena eller andra hållet. Som kan övertygas. Som kan ge sitt stöd till idéer och förslag som de ser som rimliga. Som stöts bort av förslag som de betraktar som orimliga eller som strider mot andra värden som de håller högt.

Det vore en alltså bra idé att anstränga sig litet för att förstå alla de som inte är hängivna liberaler. Om vi vill vinna väljare så måste de tveksamma och de som intar en mellanposition vinnas över. Är det då en lämplig strategi att dumförklara alla som inte håller med om allt som liberaler tycker?

Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion

När saker och ting gått rejält åt pipan, då finns det anledning att besinna sig och fundera igenom vad som gått fel. Att tillsätta en haverikommission, se över sina rutiner, göra en obduktion. Välj vilken metafor du vill.

Svensk migrationspolitik har nått ett läge där ingen av de som ämnar rösta igenom det senaste inslaget tycks orka argumentera i positiva ordalag för det. Alla tycker egentligen illa om förslaget till lag som avser ge de ensamkommande afghanska ynglingarna en chans att stanna. Jag skriver ”avser” och ”chans” eftersom en fundamental kritik mot förslaget från lagrådet med flera är att det är ytterst oklart hur lagen faktiskt kommer att slå. Ingen har påstått att den kritiken är felaktig. De som för fram förslaget gör det med uppenbar avsmak. Centern, som nu alltså bestämt sig för att rösta för förslaget, ägnar mesta tiden åt att oja sig över hur dåligt det är.

Kan man idag säga att Sverige ska ”stå upp för sin asylpolitik” utan att rodna? Den politiken är nämligen lika död som papegojan i Monty Pythons sketch. Hur har svensk politik med sin traditionellt så solida lagstiftnings- och förvaltningstradition hamnat i detta fiasko?
Fortsätt läsa ”Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion”

Rappakalja om negativa media och invandring

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en undersökning som kommit fram till att ”negativa gestaltningar av invandring är vanligare än positiva”. Strömbäck presenterar undersökningens resultat på Dagens Nyheter Kultur 23 aug 2017. Jag har inte läst undersökningen (och jag tänker inte ödsla tid på det, av skäl som framgår nedan), utan jag utgår från att Strömbäck ger en rättvisande bild av den.

Att döma av Strömbäcks beskrivning är undersökningen rappakalja. Frågeställningen är vid sidan av saken, metoddesignen är usel, tolkningsramen är fel, och slutsatserna har inte att göra med det verkliga problemet.
Fortsätt läsa ”Rappakalja om negativa media och invandring”

Har statistik inga fördomar?

I papperstidningen använde Dagens Nyheters ledarredaktion 17 januari 2017 rubriken ”Statistik är ingen fördom”. På nätet blev rubriken istället ”Rätt att granska brottslingars nationalitet”. Den konkreta frågan som diskuteras är huruvida Brottsförebyggande rådet (Brå) bör samla in statistik om brottslingars ursprungsland eller inte. Principfrågan handlar om vilken statistik som skall anses relevant när en viss samhällsfråga diskuteras. Kan själva valet av statistik styra vilka slutsatser som dras politiskt?

Dagens Nyheters ledare skriver:

Själva sakfrågan då: Är det rätt eller fel att låta Brå göra analyser där gärningsmäns födelseland är en av de faktorer som tas med? Naturligtvis är det rätt. Statistik är sällan fördomsfull. Vill vi begränsa kriminaliteten är en början att samla in så mycket fakta som möjligt om brotten, och dit hör vilken bakgrund den har som begår dem.

Notera att ordet ”sällan” används. Det kan alltså trots allt finnas fall då det är fördomsfullt? ”Så mycket fakta som möjligt” samlas in, tycker DN. Nja, knappast. Det finns en gräns för hur mycket fakta man orkar samla in. Det finns fakta som man skulle kunna samla, men som ingen skulle betrakta som relevant. Till exempel hur många fåglar som fanns i närheten av brottsplatsen. Eller färgen på husen intill. Bara för att ta ett par ytterst triviala exempel.
Fortsätt läsa ”Har statistik inga fördomar?”

Alex Voronov: Tala ur skägget!

Alex Voronov, politisk redaktör på bl.a. Eskilstuna-Kuriren, skriver 14 dec 2016 med anledning av Mattias Hagbergs så kallade granskning av liberala ledarsidor på Dagens Nyheter Kultur. Det positiva med Voronovs inlägg är att han vill formulera liberalismen i form av en princip, till skillnad från Hagbergs fiasko att försöka definiera vissa teman som typiskt liberala.

Men Voronovs försök till liberal princip visar på ett centralt problem med diskussionen. Han undviker nämligen att tala klartext. Han levererar en märkligt undflyende formulering som passar bättre i ett festtal än för att vägleda praktisk politik.
Fortsätt läsa ”Alex Voronov: Tala ur skägget!”

DN:s ledare och tonläget i debatten

Jag tycker litet synd om ledarskribenter. De tycks aldrig kunna erkänna att de skrivit något som var mindre lyckat. Kanske har de inte förstått. Eller så har de det, och försöker inte låtsas om det. I värsta fall försöker de trampa vidare i klaveret. Illa vilket som.

Jag skrev tidigare om det usla resonemanget i Dagens Nyheters ledare 13 juni 2016. I ledaren av 18 juni kan vi läsa:

Nattklubbsskytten i Florida skördade ett 50-tal offer innan han själv träffades av polisens kulor. Också ett terrordåd, av allt att döma, men en del av omständigheterna och motiven är fortfarande suddiga.

Betrakta dessa ord: ”av allt att döma”. Vad menar DN:s ledarskribent? Att det kanske finns rimliga tvivel om det? Finns det någon anledning att betvivla Barack Obamas uttalande om detta? Jag försöker komma på någon rimlig tanke med ledarskribentens kvalificerande bisats, men jag misslyckas helt. Kanske är jag dum.

Och detta med ”suddiga”? Finns det någon enda omständighet som pekar på något annat motiv än böghat sprunget ur, eller förstärkt av, islamism och möjligen självhat?
Fortsätt läsa ”DN:s ledare och tonläget i debatten”

Stora tänkare, felaktiga tankar

Varför har vi ett sådant binärt förhållningssätt till stora tänkare? Antingen faller vi pladask och accepterar allt en tänkare har sagt. Eller så kategoriserar vi personen som en tok eller extremist. Man kan ju tänka sig ett mellanläge, eller hur? Att även stora tänkare ibland kör i diket. Eller att en virrpanna någon gång formulerar en riktigt intressant tanke.

Låt mig därför diskutera några felaktiga tankar från tre nutida tänkare, Lars Gustafsson, Zygmunt Bauman och Torbjörn Tännsjö. Det här är inte menat som analyser av dessa personers hela tänkande, utan det handlar om några specifika tankar och argument.
Fortsätt läsa ”Stora tänkare, felaktiga tankar”

Den forna svenska enigheten

Det sägs allt som oftast att Sveriges folk fordom var enat och att frid rådde. Ursäkta denna min sarkastiska formulering, men det påståendet har jag alltid funnit osannolikt naivt. I en artikel om ”Sverige och det svenska” skriver Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet 24 januari 2016:

Ett land som präglades av en remarkabel etnisk homogenitet och en mycket stark känsla av samhörighet – allt det som folkhemmet representerade så väl – har på några decennier omvandlats till ett mångetniskt samhälle, där gemenskapsbanden människorna emellan avsevärt försvagats.

Visst ligger det en del i detta och Rojas artikel har vissa poänger. Men det är ändå rejält fel. Sverige har aldrig varit konfliktfritt. Det är ett enkelt historiskt faktum. Granska vilken historisk epok som helst och gå förbi den nostalgiska standardbilden så finns konflikterna alltid där.

För att ta idén om folkhemmet: Det var ett tydligt politiskt projekt, där socialdemokratin lyckades anamma och förändra den traditionellt konservativa tanken om nationen som en familj med överhuvud och underlydande, till en vision om jämlikhet och förändring. Vi kan idag få för oss att folkhemmet bara handlade om gullegull och hemtrevnad, men så var det verkligen inte. Idén var en del i en politisk kulturkamp.

För några år sedan läste jag Göran Häggs bok Välfärdsåren, Svensk historia 1945-1986. Det är förvisso inte en traditionell historiebok, utan ett engagerat inlägg om välfärdens betydelse och utveckling. Men dess skildring av ett självupplevt skede i samhällsutvecklingen utgör ändå ett viktigt vittnesmål.

Speciellt ett stycke i boken fäste sig i mitt minne och gör sig påmint varje gång det pratas om den svenska nationens forna endräkt:

Utlänningar som de här åren [1950-59] fascinerades av svensk samförståndsanda och social ingenjörskonst tycks inte ha förstått den avgrund som under ytan skilde landets höger och vänster ute bland vanligt folk. Möjligen måste man vara infödd för att förstå de diskreta signaler som markerade sådana motsättningar i de små gesternas nordliga kulturer. Även för yngre eller invandrade svenskar är det i dag antagligen omöjligt att förstå det totala främlingskap som i min barndom rådde mellan socialdemokrater och borgerliga väljare. Man kunde umgås privat eller i släktsammanhang bara genom att aldrig hänsyfta på politik – vilket för utomstående kunde tolkas som ointresse eller extrem försonlighet, fastän det i själva verket var precis motsatsen. Klyftan mellan människor som handlade i Konsum respektive den privata affären var total och oöverstiglig. Det var inte alltid bara en klassklyfta, det var en kulturgräns som mellan protestanter och katoliker på Irland.

Det vore bra för diskussionen ifall de nostalgiska självklarheterna om den forna svenska enigheten kunde ifrågasättas åtminstone någon gång.

Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986. Månpocket, Wahlström & Widstrand, 2005, ISBN 91-7232-041-9.

Ann Heberlein sviker inte

Ann Heberlein skriver i Dagens Nyheter 25 november 2015 om de som ansluter sig till Islamiska Staten, och hennes synpunkter sviker inte den som letar efter dagens stollighet. Hon skriver:

Oviljan att ta in religion som en viktig dimension i människans liv kan visa sig ödesdiger. Enligt en undersökning angående européers inställning till religion, publicerad i Forskning och framsteg september 2010, är svenskarna mest sekulariserade. På andra plats kommer Belgien. Är det en slump att det är i just dessa två länder Daish (IS) värvat flest jihadister i förhållande till folkmängd?

Det är svårt att veta om hon skämtar eller inte. Hon hittar en korrelation mellan grad av sekularisering och antal jihadister. Håhåjaja, vill hon tro att denna korrelation säger något om orsakssambanden, så varsågod. Vi övriga kan tänka oss andra samband, som handlar om antalet muslimska invandrare i kombination med usel integration, segregation och småkriminalitet.
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein sviker inte”