IS-krigarna och samhällskontraktet

Samhällskontraktet är idén att medborgarna har ingått ett avtal med varandra om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet. Staten ska garantera människorna liv och olika rättigheter, och människorna underkastar sig statens styre, betalar skatt, uppför sig vettigt mot varandra och gör som polisen säger. Exakt vilka dessa rättigheter och skyldigheter är bestäms i det demokratiska systemet. Brott mot samhällskontraktet från statens sida utgör legitim grund för protest.

Jag tror man bättre kan förstå upprördheten i många av den senaste tidens debatter, som t.ex. den om hemvändande krigare från Islamiska Staten, om man betraktar dem i ljuset av idén om samhällskontraktet. Det handlar om en svårlöst konflikt mellan samhällelig rättvisa och nytta, där bägge sidor har goda argument.

Per Svensson: Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.

Per Svensson, journalist och tidigare kulturchef på Expressen, har författat en hybrid mellan en stridsskrift och en idéhistorisk betraktelse. Han granskar och bemöter liberalismens kritiker, samtidigt som han vill formulera liberalismens uppgift. Boken publicerades nyligen av Liberal Debatt. Den är intressant och läsvärd, men den blottlägger också, enligt min mening, en svaghet hos dagens liberalism.

Svensson skrift har redan kommenterats två gånger (!) på Dagens Nyheters ledarsida: Johannes Åman (20 feb 2014) och Susanna Birgersson (16 mars 2014) diskuterar främst Svenssons granskning av antiliberalismen. Låt mig därför här fokusera på det andra av Svenssons teman: Vad är liberalism, och vad har den för uppgift?

Håkan Boström om modernitetens kris

Håkan Boström skriver på Dagens Nyheters ledarsida 9 jan 2014 om moderniteten och krisen i politiken. Hans resonemang är intressant, men det avslutas mycket illa.

Boström skriver att på 1960-talet uppnåddes ett ”slags zenit för tron på politikens, förnuftets och därmed förändringens möjligheter”, medan dagens mer fragmentariska världsbild paradoxalt nog har lett till mer grupptänkande och känslomässig positionering. Detta trots att de reella framstegen jämfört med 1960-talet är stora och genomgripande. Vi har genomgått kriser för både plantänkandet och för den rena marknadsekonomin, men inget tydligt alternativ har etablerat sig.

Isaiah Berlin om nationalismen

En essä i New York Review of Books 25 april 2013 av Mark Lilla om den liberale idéhistorikern Isaiah Berlin fångade mitt intresse. Berlin är kanske mest känd för sin diskussion av distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Men minst lika intressant är det han har skrivit om upplysningsidéerna och reaktionerna mot dem.

Lilla återberättar historien om hur den unge filosofen Isaiah Berlin, i krigstjänst på brittiska ambassaden i Washington DC, under en lång flygning till London 1944 i ett obekvämt militärflyg, kommer till slutsatsen att hans påbörjade akademiska bana inom den analytiska filosofin inte var den rätta. Han ville ”veta mer vid slutet av sitt liv än i början”. Efter kriget sadlade han om och blev något som vi idag kallar idéhistoriker.

Det betraktades då som ett slags nerköp; historia var en sak, filosofi något annat. Och i Oxford var det självklart vad som stod högst i rang. Lilla skriver att när han idag läser om Berlins essäsamling Against the Current så framstår det som uppenbart att Berlin i själva verket aldrig övergav filosofin, och det är idag svårt att förstå att det inte var tydligt redan då. Idéhistoria var för Berlin filosofi med andra medel.

Grundkurs i ateism, del 8: Abraham, Kierkegaard och DN:s Birgersson

Susanna Birgersson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver om Søren Kierkegaard 8 maj 2013, apropå dennes 200-årsdag nyligen.

Kierkegaard är en av de filosofer som tycks vara resolut apolitiska, alltså helt ointresserade av, och för, samhällelig praktik. Mig veterligen har ingen politiker använt Kierkegaard som argument för något. Ej heller har hans tankar använts som ursäkt av någon diktator. Sympatiskt, kan man tycka. Men riktigt så enkelt är det inte.