Mellan liberalism och religion

Jag har skrivit en text publicerad i Sans magasin nummer 3-2019 med rubrik som ovan.

Texten utgår från Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten, där han bland annat skriver att dagens känsla av kris orsakas av “den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet.”

Jag påpekar att hans kritik av liberalismen är en litet snällare variant än den som Patrick J. Deneen framför i Why liberalism failed. Jag tar stöd i min argumentation om hur man ska se på moral, religion och liberalism ur Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism.

Joel Halldorf svarar på min kritik, och jag ger en kort kommentar till det. Dessvärre finns inte texten på nätet, utan man är tvungen att skaffa en papperskopia av tidskriften.

Några avsnitt ur min text:

[Halldorf] har två teser: Den ena är att religion är nödvändigt för ett gott samhälle. Den andra är att en fungerande liberalism förutsätter religion, eller mer specifikt kristendomen.

Ett argument för det är observationen att idén om mänskliga rättigheter historiskt har sin grund i kristet tänkande. Men det argumentet kan vändas åt andra hållet: om liberalismen föddes ur kristendomen, så kanske kristendomen i sig implicerade liberalismen? Larry Siedentop hävdar i “Inventing the individual. The origins of Western liberalism” att modern sekularism och individualism har utvecklats, inte trots kristendomen, utan tack vare den.

Den grundläggande motsägelsen i Halldorfs argumentation är denna: i linje med sin första tes om religionernas goda sociala roll hävdar han att man inte ska se “essentialistiskt” på religionerna som tankesystem. Det är inte de specifika idéerna i de heliga skrifterna som är viktiga. Religionernas existensberättigande härrör från gemenskapen och samarbetet i församlingar och lokalsamhället.

Men samtidigt anger han som stöd för sin andra tes om liberalismens behov av etisk bas, att religionernas moraliska budskap och tankemässiga innehåll kan ge just detta. Det behövs ett moraliskt fundament för liberalismen, vilket endast religioner, eller nog snarare kristendomen, kan utgöra.

Alltså: Det tankemässiga innehållet är inte viktigt för religionen som gemenskap, vilket är religionens främsta bidrag till samhället. Samtidigt är de moraliska och etiska idéerna inom religionen nödvändiga för att stödja en annars tom liberalism. Som läsare av Halldorfs skrift ställer man sig frågan: Är de religiösa tankarna viktiga eller inte? Halldorf tycks inte själv se svårigheten i att hävda dessa två ståndpunkter samtidigt.

Jag avslutar texten med ett resonemang om att liberalismens problem är dess individualism, synen att individen föregår samhället. Jag tror vi måste stöpa om liberalismen i termer av att människan är en fundamentalt social varelse, så att friheten för individen handlar om något som måste vinnas och byggas. Det handlar inte om att återerövra. Friheten är ett projekt som bygger på att samhället finns och fungerar. Det får konsekvenser för synen på sådant som rättigheter. Detta är tankar som jag hoppas kunna skriva mer om i andra sammanhang.

Joel Halldorf: Gud: Återkomsten, Libris Förlag, 2018, ISBN 978-91-7387-773-2

Patrick J. Deneen: Why liberalism failed, Yale University Press, 2018, 978-0-300-22344-6

Larry Siedentop: Inventing the individual. The origins of Western liberalism, Penguin Books, 2014, 978-0-141-00954-4

Antikrundan och svenska värderingar

Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. ”Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!”

Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: ”Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället.” Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.
Fortsätt läsa ”Antikrundan och svenska värderingar”

Joel Halldorfs berättelse och tystnad

Joel Halldorf har skrivit en hel del på sistone, och han tycks eftersträva den stil och framtoning som många religiösa apologeter beskyller bland annat Richard Dawkins för: Den arrogante, förnumstige översittaren till debattör som vill förvisa sina motståndare till historiens skräphög. Fast med den skillnaden att när Dawkins sägs göra detta så kallas det nyateism. När Halldorf gör det vill han kalla det postsekulärt. En bättre benämning vore: nyreligionism.

I Expressen 18 juni 2016 skriver Halldorf om att det inte räcker att berätta en ”ny berättelse om Sverige. Vi måste också skriva den.” Kort sagt är berättelsen att det sekulära samhället är på väg att ersättas av det så kallade postsekulära samhället. Med vilket menas ett samhälle där religiösa inte längre håller sin religion privat:
Fortsätt läsa ”Joel Halldorfs berättelse och tystnad”

Religion är politik. Eller inte. Hur ska Joel Halldorf ha det?

Joel Halldorf har skrivit en bok som får en devot hyllningsrecension av Maria Küchen i Expressen 19 februari 2016. Jag har inte läst boken, så jag får anta att Küchen ger en rättvisande bild av den. Hon skriver (hennes kursiveringar):

Kyrkan har inte en politik, enligt Halldorf, den är politik.

Tidigare har Halldorf hävdat att religion inte orsakar våld. Endast när politiken har blandat sig i religionen, eller utnyttjat religionen, så har våld och konflikter uppstått.

Det är möjligt att det är något djupt teologiskt här som jag missar. Men jag undrar: Hur ska Halldorf ha det? Är religion och politik i själva verket samma sak? Eller är de helt separata? Jag får intrycket att Halldorf vill ha kakan och äta den samtidigt.
Fortsätt läsa ”Religion är politik. Eller inte. Hur ska Joel Halldorf ha det?”

När påven kommer på tal tar det kritiska sinnelaget paus

Nyheten att påven Franciskus ska besöka Sverige i oktober 2016 är tråkig av den anledningen att vi nu kommer att tvingas stå ut med en massa inlägg, det ena mer befängt än det andra, om hur fanTAStisk påven är, den störste av människovänner, och en moralisk förebild. Det kommer att bli mycket påfrestande.
Fortsätt läsa ”När påven kommer på tal tar det kritiska sinnelaget paus”