Konfrontera islams demoner

Så har då ytterligare ett terrordåd ägt rum. Enligt senaste uppgiften har 49 Minst 50 människor tvingats bort från livet. Och kvar finns vi som ska försöka förstå vad som hänt. Kanske också försöka dra slutsatser.

För det första: Det här är det största enskilda angreppet mot HBTQ-folk i västvärlden under modern tid. Det är inte svårare än så. Dagens Nyheters ledarsida kommenterar det sålunda:

Men varför tog [gärningsmannen] Mateen i så fall gisslan? Om drivkraften är hat – som exempelvis i Breiviks fall – borde han väl snarare vinnlägga sig om att skjuta så många som möjligt?

Detta måste vara det enskilt mest enfaldiga jag har läst på DN:s ledarsida under många år. Omar Mateen dödar 49 minst 50 personer och skadar minst 53, och DN:s ledarskribent bluddrar som om inte tillräckligt många skjutits för att det ska räknas som hatbrott. Av någon helt obegriplig anledning virrar DN:s ledarskribent in sig i ett vridet resonemang om gisslantagande. Tja, vad sägs om önskan att skapa maximalt med skräck som förklaring till det?

I samma artikel ifrågasätter DN:s ledarskribent ifall målet var utvalt: ”…om nu klubben var utvald för sin homosexuella publik…”. Det är intressant. Skulle samme ledarskribent ha betvivlat den antisemitiska innebörden i ett angrepp på en synagoga? Jag betvivlar det. Jag noterar att denna ledarartikeln inte finns på nätet när jag kollar nu den 13 juni 2016 kl 20:10. Kanske har DN:s ledarredaktion insett vilken goja de har publicerat i papperstidningen. Tillägg 2016-06-18: Numera finns artikeln tillgänglig.
Fortsätt läsa ”Konfrontera islams demoner”

Lidande, kristendom, välgörenhet, välfärd

Kristendomen i allmänhet, och katolicismen i synnerhet, har ett mycket neurotiskt förhållande till lidandet som fenomen. Susanne Birgersson skriver på Dagens Nyheters ledarsida 6 nov 2014 om ett seminarium där den katolske teologen William T. Cavanaugh framträdde:

[Han var] föga förvånande inte särskilt förtjust i den moderna välfärdsstaten som han menar är ett stort hinder för ett liv i självutgivande gemenskap människor emellan. I sitt anförande pratade han bland annat om välgörenhet. Detta fenomen har vi i stort sett avskaffat i Sverige. Människor ska inte behöva stå med mössan i hand och be om allmosor. Genom att gåvorna kommer från staten står mottagaren inte i tacksamhetsskuld till någon enskild person eller organisation och är därför, enligt den svenska logiken, fortfarande fri.

Men Cavanaugh påpekade att ett minst lika starkt motiv till att minimera utrymmet för välgörenhet är att ”givaren” slipper utsätta sig för det jobbiga, emotionellt utmanande mötet med en utblottad medmänniska. Jag betalar skatt och undgår därför att se den hjälpsökande i ögonen, behöver inte veta något om hennes livssituation, om barn, sorger eller glädjeämnen, jag behöver sällan känna lukten av misär. Det finns socialsekreterare och fältassistenter som får betalt för sådant.

Undertexten är att de som anser att statlig välfärd är bästa sättet att verka mot fattigdom och misär måste betraktas som bekväma fegisar. De som ”känner lukten av misär” är däremot mer moraliskt högtstående.
Fortsätt läsa ”Lidande, kristendom, välgörenhet, välfärd”

Grundkurs i ateism, del 9: Marcus Birro

Marcus Birro tycker att det är uppenbart att kristendomen är bättre än hinduismen (Expressen 13 november 2013). Och det får han ju gärna tycka.

Men hans argument är litet roligt. Det utgår nämligen från idén att man kan värdera vilken religion som är bäst, och sedan tro på den just därför. Kan det vara så att Birro har shoppat efter den bästa religionen?

Birro skriver:
Fortsätt läsa ”Grundkurs i ateism, del 9: Marcus Birro”

Dygdernas renässans: Var är skärpan?

Boken Dygdernas renässans är en samling essäer om dygderna i det förflutna och idag. Författare är ett antal svenska humanister, i betydelsen utövare av humaniora. De använder följande definition:

En dygd betecknar en karaktärsinriktning hos en individ som är moraliskt eftersträvansvärd.

Bokens redaktörer hävdar i förordet att begreppet dygd inom etiken har fått ”förnyad aktualitet under de senare decennierna”, och nämner filosofer som Alasdair MacIntyre och Martha Nussbaum.

Det handlar om mod, rättrådighet, vishet, måttfullhet. Under kristendom tillkommer tro, hopp och kärlek. Andra teologiskt grundade dygder är fattigdom, kyskhet, lydnad och ödmjukhet. Varje författare skriver om en dygd i var sitt kapitel. Boken är präglad av en starkt religiös kontext, vilket inte är till dess fördel. I svensk tradition innebär det gärna en dragning till det välvilligt luddiga, och så blir fallet även i denna bok.
Fortsätt läsa ”Dygdernas renässans: Var är skärpan?”

Ann Heberlein: Sega gubbar och dubbelmoral

Kan man begära att en professionell etiker uppvisar ett visst mått av koherens? Låt mig illustrera frågan med en artikel av Ann Heberlein, som jag uppmärksammades på under ett besök i Lund: ”Vårt behov av sega gubbar” publicerad 15 mars 2013 i Sydsvenskan. Heberlein skriver:
Fortsätt läsa ”Ann Heberlein: Sega gubbar och dubbelmoral”

Grundkurs i ateism, del 4: Påven

Marcus Birro är arg i Expressen 13 feb 2013 för att många brister i respekt för den katolska kyrkan. Han utmanar kritikerna:

Till sist vill jag rekommendera boken ”Världens ljus”. Det är en intervjubok med påven. När ni läser den framträder en helt annan människa än den elaka despot som tröskelverket svensk media med perverterad iver i alla dessa år skyfflat fram.
Orkar ni förändra er syn på den katolska kyrkan? Orkar ni utmana er själva? Läs i så fall den boken. Skapa er en egen bild.
DET, om något, vore upplyst, modigt och progressivt.

Som ateist, och bristande i respekt för påven (ja, jag erkänner), så antog jag utmaningen. Bokförlaget Catholica säljer den svenska översättningen av påven Benedictus XVI:s bok, och ger oss chansen att ladda ner ett kapitel gratis. Sagt och gjort.

Fortsätt läsa ”Grundkurs i ateism, del 4: Påven”