Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?

En förkortad version av detta inlägg har publicerats på Expressen Debatt 2016-09-16.

Efter en i stort sett obegriplig fajt inom Liberalerna om Birgitta Ohlssons position i partiet, så är det väl obligatoriskt att en liberalt sinnad bloggare knappar ner sina synpunkter. Men till skillnad från de flesta, misstänker jag, kommer jag inte att delta i hyllandet av Ohlsson. Jag tror nämligen inte att hon är någon frälsare för Liberalerna.

Först: Jag känner Jan Björklund privat sedan tiden i Folkpartiets Ungdomsförbund på 80-talet. Men jag har inte haft någon närmare kontakt med honom på ganska många år, så jag vågar nog påstå att jag kan visa oberoende. Vilket jag gör sålunda: Björklunds uttalande om att SD bör inbjudas till blocköverskridande samtal var felaktigt både i sak och rent taktiskt. Men det viktiga är att Björklund har misslyckats att under de två senaste åren ge Liberalerna den nytändning som de så desperat behöver. Han bör avgå.

Till de som ser Ohlsson som den självklara frälsaren vill jag ställa denna fråga: Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?
Fortsätt läsa ”Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?”

Liberal debatt med Lennart Nordfors

Jag har skrivit en repliken artikel av Lennart Nordfors i Liberal Debatt 3/2016. Den repliken har nu publicerats i nätversionen av Liberal Debatt (i tryck senare i oktober). Nordfors svarar direkt. Jag är inte speciellt nöjd med hans svar: Han tycks vilja tillvita mig uttalanden jag inte gjort och åsikter jag inte har. Vad värre är: Han intar en helt defensiv position där inget i den förda politiken tycks ha varit fel.
Fortsätt läsa ”Liberal debatt med Lennart Nordfors”

Är liberala politiker posörer eller strateger?

Politik kan bedrivas på olika sätt. Man kan demonstrera för de åsikter man har, och ”stå upp” (som frasen lyder) för viktiga värderingar. Arbetshypotesen är att ju tydligare man är med sina värderingar, desto större framgång får man. Och även om man inte lyckas, så har man åtminstone gjort tydligt för alla var man står. Ingen kan beskylla en för att ha medverkat till något negativt. Detta är vad jag skulle kalla den politiska posörens metod.

Ett annat arbetssätt är att planera sina insatser så att det man anser viktigt blir verklighet på lång sikt. Att man lägger grunden för en i bred mening hållbar utveckling. Man skiljer på vad som är viktigt eller oviktigt, vad som är möjligt eller utopiskt, vad som är hållbart eller lättköpt. Om man råkar ut för bakslag så tar man sig en funderare på vad som gick fel. Var strategin fel? Eller genomförandet? Var förslagen inte tillräckligt bra? Varför fick man inte stöd av fler människor? Har verkligheten förändrats så att den gamla strategin blivit kontraproduktiv? Om viktiga värden hotas av utvecklingen så granskar man noga vad som borde göras för att på sikt vända den. Denna metod kallar jag politisk strategi.

Frågan är nu: Är liberaler kapabla att agera som strateger? Eller har de som reaktion på den senaste tidens bakslag, som flyktingkrisen, Brexit och andra problem hemma och i världen, flytt in i det politiska poserandets bekväma myshörna?
Fortsätt läsa ”Är liberala politiker posörer eller strateger?”

Kan liberaler förstå sverigedemokrater?

Ska politiker försöka förstå de människor man vill ha som väljare?

Svaret på denna fråga borde självklart vara ”ja”, eller hur? Men ibland undrar jag. Med tanke på det sätt som många liberaler och andra politiker argumenterar, så kan man tvivla på om de verkligen på allvar har funderat på hur dagens sverigedemokratiska sympatisörer tänker. Och om de inte har gjort det, hur ska de då kunna vinna tillbaka dessa väljare?

Visserligen kan man följa den gamle folkpartistiske politikern Hadar Cars i dennes berömda utbrott på ett torgmöte på 1980-talet mot en envist tjatande invandringskritisk person: ”Folkpartiet vill inte ha din röst!” Det är en fullt rimlig hållning. Det finns ingen skyldighet för ett parti att fjäska för alla väljare.

Men det kanske finns några väljare bland de ungefär 18% som idag ämnar rösta på Sverigedemokraterna som Liberalerna eller andra vill vinna tillbaka? Då måste man ha en förståelse för hur dessa väljare resonerar.
Fortsätt läsa ”Kan liberaler förstå sverigedemokrater?”

Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.
Fortsätt läsa ”Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?”

Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.
Fortsätt läsa ”Reformpolitik: död eller fel fokus?”

Ola Larsmos ansvar

Det finns två perspektiv på händelserna kring budgetomröstningen och Stefan Löfvens proklamation att han så småningom ämnar utlysa nyval.

Det ena handlar om det politiska spelet mellan de dominerande aktörerna, och vilka konflikter och avsikter som ligger bakom det.

Det andra handlar om vilka konflikter som är de ideologiskt och filosofiskt djupare, som handlar om var samhällsdebattens stora sprickor i en slags politisk-geologisk mening ligger.

Om man blandar samman dessa perspektiv riskerar man tankegegga. Som intellektuella alltför ofta gör. Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheter 4 dec 2014 är ett talande exempel.
Fortsätt läsa ”Ola Larsmos ansvar”

S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!

Valet 2014 är över och det plockas bland spillrorna. Bör FP och C ”ta ansvar”, som det heter, och bilda regering med S?

Som Maud Olofsson påpekade i en underhållande debatt med Björn Rosengren i SVT Aktuellt tisdag 16 september, så är frasen ”ta ansvar” i själva verket socialdemokratisk kod för att FP och C ska agera stödhjul åt en socialdemokratisk regeringsmaskin. Så entusiasmen inom FP och C är av rimliga skäl ganska måttlig.

Förvisso finns det inom bägge partierna de som ser positivt på idén. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Beröringspunkter och gemensamma ståndpunkter finns, så helt orimligt vore det inte.

Men. Det finns flera viktiga invändningar. Här är några:
Fortsätt läsa ”S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!”

Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet

Den debatt som Liberal Debatt anordnade i Stockholm 18 mars 2014 om Per Svenssons nyutkomna bok tydliggjorde alltför väl dess stora brist: Att inget stort aktuellt samhällsproblem diskuteras i den.

De som deltog i debatten (PJ Anders Linder, Susanne Birgersson, Mattias Svensson, Irene Wennemo och Per Svensson själv) håller förmodligen inte med mig. Ämnet som diskuterades mest var integritetsfrågorna, alltså att Google, Facebook, FRA, NSA, etc samlar på sig en massa personlig information som kan användas för att kartlägga människors liv. Per Svensson, och de övriga, tyckte tämligen samstämmigt att detta var ett stort problem, och att skarp maktkritik krävs från liberalt håll.

Låt mig svära i kyrkan: Integritetsfrågan är inte ett stort problem. Den som hävdar att den är det pratar mycket om ”hot”. Alltså att dessa data skulle användas i illvilligt syfte, om samhällsklimatet ändrades. Ja, just det: ”om”.
Fortsätt läsa ”Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet”

Staden – tätare och grönare

Rasmus Jonlund, FP-politiker som kandiderar till bl.a. kommunfullmäktige i Stockholm, bloggar om stadsbyggnadspolitik. Hans inlägg 18 okt 2013 ”Staden – tätare och grönare” är förvånansvärt framåtsyftande för att komma från Folkpartiet, vilket självklart är trevligt. Värt att läsa.

Trist bara att han inte kan hålla sig från att utdela en slentrian-känga:

Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.

Nej, att vilja ha en skyskrapa för sin egen skull verkar ju inte vettigt. Men vad det handlar om är högre höjd på det som byggs för att kunna få fler bostäder på samma markyta. Ska det vara så svårt att förstå?

Och det där med få medborgare? Man kan titta på bland annat denna opinionsmätning (16 sep 2013) om skyskrapor gjord av Opinion Stockholm. Rubriken är ”Splittrad opinion till skyskrapor”, men i artikeln sägs följande:

En majoritet av de som är yngre än 45 år är för medan de som är äldre är emot skyskrapor.

Dessvärre redovisas inte undersökningens detaljer, som till exempel exakt vilka frågor som ställts, så det är litet svårt att bedöma. Men det tycks ändå bekräfta en viktig observation: Bostadspolitiken lider svårt av ett tydligt insider/outsider-problem, alltså att de som har sitt på det torra med bostad är mot alla förändringar, medan de som inte är etablerade på bostadsmarknaden skriker efter förändringar.

Så Folkpartiet kanske ska tänka till litet. Vilken sida vill man vara på: Insiders eller outsiders?