Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender

Per Svensson skriver ett inlägg 22 december 2016 i debatten om liberalismen på Dagens Nyheters Kultursida. Man skulle kunna tro att det är en satir på en kultursideartikel: En rubrik med ”Skylla och Karybdis” (utan förankring i texten), därefter en text som inleder med en figur ur Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar”. Fisförnämt skulle man kunna kalla det.

Det mest intressanta och oroväckande med Svenssons text är dess förakt gentemot välfärden:

Expressens liberalism har alltid manifesterat sig i konsekvent misstänksamhet mot överheten i alla dess former: från grötmyndiga gatuchefer till myglande ministrar. Det är därför svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. Den rabulistiska men varmhjärtat frisinnade kvällstidningen Expressen har i dag Sveriges mest systemlojala ledarsida, ständigt redo att rasa över de orimliga bördor som på grund av flyktingsituationen och integrationsproblematiken läggs på landets hårt arbetande myndigheter och tungt prövade kommuner.

Jag blir bedrövad när jag läser detta. Svensson tycker det är skojigt att fnysa åt ”landets arbetande myndigheter” och ”tungt prövade kommuner”. Lyssna på föraktet i den ironin! Detta är alltså inställningen som en liberal har till vårt välfärdssamhälle? Svensson nedlåter sig inte att diskutera sakfrågan. Den som bekymrar sig om huruvida välfärden kan fungera givet vissa förutsättningar är ”systemlojal”.

Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender.
Fortsätt läsa ”Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender”

Alex Voronov: Tala ur skägget!

Alex Voronov, politisk redaktör på bl.a. Eskilstuna-Kuriren, skriver 14 dec 2016 med anledning av Mattias Hagbergs så kallade granskning av liberala ledarsidor på Dagens Nyheter Kultur. Det positiva med Voronovs inlägg är att han vill formulera liberalismen i form av en princip, till skillnad från Hagbergs fiasko att försöka definiera vissa teman som typiskt liberala.

Men Voronovs försök till liberal princip visar på ett centralt problem med diskussionen. Han undviker nämligen att tala klartext. Han levererar en märkligt undflyende formulering som passar bättre i ett festtal än för att vägleda praktisk politik.
Fortsätt läsa ”Alex Voronov: Tala ur skägget!”

Märkligt insiktslöst om svenska värderingar

Dagens Nyheter har ett tema om nationalism 4 dec 2016. Låt mig här fokusera på en av artiklarna. Den illustrerar ofrivilligt en anledning till att diskussionen om svenska värderingar och nationalism så ofta blir förvirrad.

Det är den politiska kommentatorn Ewa Stenberg som visar sig inte alls förstå vad värderingar betyder i ett samhälle. Ingressen till hennes artikel ”Politikernas tal möts av frågetecken” lyder:

Svenska politikers tal om svenska värderingar är ett eko från den nationalistiska våg som drar fram över världen: en global trend som passar det individualistiska och antiauktoritära Sverige ganska illa.

Detta är vad jag kallar en självförstörande utsaga. Tesen motbevisar sig själv.

Stenberg tycks inte alls tro på talet om svenska värderinger, sådant är bara uttryck för en unken nationalism. Ändå skriver hon rakt upp och ner om ”det individualistiska och antiauktoritära Sverige”. Men vad är detta om inte en utsaga om svenska värderingar? Jag finner det närmast osannolikt märkligt att en skribent i en och samma mening tar avstånd från idéen om att det kan finnas några svenska värderingar, för att sedan helt oreflekterat påstå något om just vilka värderingar som är förhärskande i Sverige. Snacka om kognitiv dissonans!

Hur ska man förstå denna intellektuella blackout? Jag tror man kan finna en förklaring i resonemanget längre fram i hennes artikel:

Men kanske är det typiskt svenska att inte ha några kollektiva svenska värderingar. Sverige är ett liberalt land, där de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.

Om man frågar uppriktiga utländska diplomater om vad som de anser kännetecknar Sverige så svarar många ”pragmatism”. En del kallar det rent av principlöshet. Men det skulle ingen av våra partiledare vilja kalla en svensk värdering.

Detta är så aningslöst att jag blir helt förbluffad. Stenberg tror alltså på fullt allvar att om ”Sverige är ett liberalt land” så är det inte ett uttryck för kollektiva svenska värderingar? Eller att ”pragmatism” inte skulle vara ett exempel på en inställning som bygger på en viss värdering? Det är i ju själva verket exakt tvärtom.

Stenberg skriver att ”de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.” Denna sats är i sig ett uttryck för en samhällelig värdering som är mycket specifik och ovanlig, historiskt sett. Vi är fria att tycka, tänka och agera som vi vill så länge det inte inkräktar på andras rätt. Det är en genuint liberal värdering som skiljer sig på ett avgörande sätt från ett närmast oändligt antal andra ideologiers och religioners värderingar, idag och genom historien. Det är en idé som har vuxit fram sakta och ryckigt framförallt under 1800-talet, men med djupa rötter i Upplysningen och ännu tidigare ur kristendomen. Jag ber Stenberg erinra sig alla de länder där de styrande och medborgarna med hänvisning till ideologi eller religion anser sig ha rätt att styra hur alla ska leva sina liv.

Alla samhällen bygger på en mängd föreställningar om hur vi bör agera gentemot varandra och hur samhället och de styrande bör agera. Allt detta har byggts upp och förändrats under historiens gång. Ibland har det inneburit större individuell frihet, ibland har svåra bakslag ägt rum. Men på det hela taget lever vi i Sverige och i västvärlden i ett bättre samhälle än tidigare, givet liberala värderingar. Det är inte ett naturtillstånd, utan det är en konstruktion som byggts med stor möda och som kräver ständigt underhållsarbete.

Jag tror att det bakom Stenbergs resonemang döljer sig en vag föreställning att vårt liberala samhälle på något sätt är självklart, naturligt, att det är så det blir bara inga elaka personer hittar på något dumt. Men den tanken är så naiv och fel den kan bli! Vårt samhälle har utvecklats så att det faktiskt är mer onaturligt än någonsin. Vi är, tack och lov, längre från naturtillståndet än någonsin! Tolerans, mångfald, välfärd och öppenhet är inte naturliga värderingar i ett samhälle. Förtryck, social konformitet, olikhet mellan människor från födseln har helt och hållet dominerat i historien.

Vi har idealbilder om vad som är rätt och fel. Dessa ändras med tiden som en följd av debatter, konflikter, förändringar i omvärlden och i vetenskap och teknologi. Ingen med minsta kunskap om historien kan tro att moralen är en och samma hela tiden. För endast 30 år sedan var tanken på könsneutralt äktenskap närmast löjeväckande i den allmänna politiska debatten. Idag anges den ofta som exempel på en svensk värdering. Inte därför att den alltid omfattats av många svenskar, vilket den alltså helt självklart inte har gjort ända tills helt nyligen. Utan därför att den nu, idag, betraktas som självklar.

Det är dålig stil att citera sig själv, men jag gör det ändå:

Jag tror därför att svenska liberaler ska ägna något mindre tid att hånskratta åt svenska värderingar. Därför de handlar om framsteg som faktiskt skett, och som vi bejakar. Det faktum att få, om ens några, av dessa ideal är ursvenska är faktiskt helt irrelevant. De har blivit svenska. Det är poängen. Om de är gamla eller inhemska spelar ingen roll.

När jag läste Ewa Stenbergs artikel insåg jag att en orsak till att talet om svenska värderingar har blivit så förvirrat är att hon liksom många andra tycks tro att dagens svenska värderingar, däribland individualism och pragmatism, är självklara, och därför inte kan vara värderingar. Det är dubbelt fel. De liberala värden som har blivit svenska är just värderingar, och de är absolut inte självklara. Om man inte förstår det kan man inte försvara dom.

Porta nazisterna!

Det pratas just nu mycket om nazism och tolerans. Det hela startade med att Bokmässan upplät en monter åt Nya Tider, ett bokförlag med högerextremistisk agenda och glasklara kopplingar till nazistiska organisationer och propagandister. En förvirrad fars utbröt därefter, vars historia jag inte tänker återberätta här.

Ett möjligt förhållningssätt gentemot nazisterna är Erik Helmersons på Dagens Nyheters ledarsida 28 sept 2016 i en liten notis (som jag inte hittar på nätet):

Och det är just det som är poängen med debatter: de är revitaliserande. De pumpar in syre, öppnar nya tankegångar, vässar argument, skärper övertygelser. Därför är det oroväckande med dagens tendens att vilja tysta ner, blockera, skapa falsk konsensus, pudla så snart någon kritik blir för stark.

”Ska vi debattera om jorden är rund?”, lyder en vanlig invändning – men utan debatt hade den kanske fortfarande varit platt. Att sedan Nya Tider-folk tydligen misskött sig på mässan är en annan sak. Att stänga ute folk som beter sig illa är en självklarhet.

Pumpar in syre? Misskött sig?

Daniel Poohl skriver i Expo 27 sept 2016:

En av Nordiska motståndsrörelsens (organisationens aktivister brukar dela ut Nya Tider) ideologer dröjer sig kvar efter att vi har haft ett samtal på scenen i vår monter. Han står avslappnat med en grupp stirriga aktivister i ryggen och vill veta mer om min syn på nazisternas vanligaste anklagelsepunkter mot Expo. Jag får veta att när hans gäng tagit över så ska sådana som jag fängslas. Vi munhuggs ett tag. Kanske liknar det en debatt utifrån. Men åtminstone jag vet att den som provocerar för mycket riskerar att drabbas av en ”tillrättavisning”, som de brukar kalla det. Alltså att bli misshandlad.

Helgen innan har en person avlidit av skadorna efter just en sådan ”tillrättavisning” i samband med en demonstration organiserad av gruppens finska vänner.

Det är en dialog med ett outtalat hot om våld mot den som säger emot. […]

De vill inte ha en debatt. De vill kunna föra ut sitt budskap utan att bli motsagda.

Låt mig påminna om vad Karl Popper, en av de mest betydelsefulla liberala filosoferna under 1900-talet, skrev 1944 under sin landsflykt från nazisterna. Jag vet att detta är ett långt textstycke, men det är värt ansträngningen:

Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be most unwise. But we should claim the right even to suppress them, for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to anything as deceptive as rational argument, and teach them to answer arguments by the use of their fists. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. We should claim that any movement preaching intolerance places itself outside the law, and we should consider incitement to intolerance and persecution as criminal, exactly as we should consider incitement to murder, or to kidnapping; or as we should consider incitement to the revival of the slave trade.

(The Open Society and Its Enemies. Volume 1. The Spell of Plato, note 4, chapter 7)

Nazisterna och deras vapendragare använder sig systematiskt av samma taktik som motorcykelgängen. De är inte ute efter debatt. Det handlar enbart om maktdemonstrationer.

Därför finns ingen som helst anledning att släppa in dom ”för att ta debatten”. Man debatterar inte med nazister, man debatterar på sin höjd mot dom.

Därför bör man stödja uppropet för att porta nazisterna från nästa Bokmässa.

Karl Popper: The Open Society and Its Enemies. Volume 1. The Spell of Plato. Routledge & Kegan Paul, 1945, 1974, ISBN 0-7100-4625-1,

Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?

En förkortad version av detta inlägg har publicerats på Expressen Debatt 2016-09-16.

Efter en i stort sett obegriplig fajt inom Liberalerna om Birgitta Ohlssons position i partiet, så är det väl obligatoriskt att en liberalt sinnad bloggare knappar ner sina synpunkter. Men till skillnad från de flesta, misstänker jag, kommer jag inte att delta i hyllandet av Ohlsson. Jag tror nämligen inte att hon är någon frälsare för Liberalerna.

Först: Jag känner Jan Björklund privat sedan tiden i Folkpartiets Ungdomsförbund på 80-talet. Men jag har inte haft någon närmare kontakt med honom på ganska många år, så jag vågar nog påstå att jag kan visa oberoende. Vilket jag gör sålunda: Björklunds uttalande om att SD bör inbjudas till blocköverskridande samtal var felaktigt både i sak och rent taktiskt. Men det viktiga är att Björklund har misslyckats att under de två senaste åren ge Liberalerna den nytändning som de så desperat behöver. Han bör avgå.

Till de som ser Ohlsson som den självklara frälsaren vill jag ställa denna fråga: Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?
Fortsätt läsa ”Är Birgitta Ohlsson Liberalernas frälsare?”

Antikrundan och svenska värderingar

Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. ”Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!”

Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: ”Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället.” Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.
Fortsätt läsa ”Antikrundan och svenska värderingar”

Liberal debatt med Lennart Nordfors

Jag har skrivit en repliken artikel av Lennart Nordfors i Liberal Debatt 3/2016. Den repliken har nu publicerats i nätversionen av Liberal Debatt (i tryck senare i oktober). Nordfors svarar direkt. Jag är inte speciellt nöjd med hans svar: Han tycks vilja tillvita mig uttalanden jag inte gjort och åsikter jag inte har. Vad värre är: Han intar en helt defensiv position där inget i den förda politiken tycks ha varit fel.
Fortsätt läsa ”Liberal debatt med Lennart Nordfors”

Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

Per Altenberg skriver en intressant artikel ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster” i Liberal Debatt 3/2016. Det ligger mycket i hans resonemang, men där finns en blind fläck som leder till en politiskt impotent slutsats. Låt mig förklara.
Fortsätt läsa ”Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck”

Tror liberaler på samhället?

There is no such thing as society.

Margaret Thatcher (Wikiquote)

Både socialister och konservativa kritiserar liberalismen för att den bygger på en individualism som ignorerar eller nedvärderar samhället. Ovanstående citat av Margaret Thatcher används gärna av socialister som illustration. Konservativa kritiker hävdar att den liberala agendan leder till samhällets atomisering genom att sociala och mänskliga sammanhang offras på den personliga frihetens altare.

Även en liberal kan ha anledning att ställa sig frågan om liberaler verkligen tror på samhället. Inte i betydelsen om vi har förtroende för samhället, utan snarare om vi tror att samhället alls existerar.

Låt mig ta ett par konkreta exempel på att liberaler ibland resonerar som om samhället inte alls existerar.
Fortsätt läsa ”Tror liberaler på samhället?”

Erik Helmersons skjortor och argument

Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver 8 november 2015 fyndigt om konsten att byta skjortor och argument. Dessvärre bygger det på falska argument.

Många debattörer som tidigare stod för en generös inställning [har] börjat plädera för ökad kontroll. Det gäller till exempel borgerliga ledarsidor och politiker, men också statsråd och vänsterdebattörer.
[…]
Åt denna kursändring jublar Sverigedemokrater och andra flyktingmotståndare.
[…]
Jag har oerhört svårt att förstå varför det skulle vara förkastligt att ändra sig när verkligheten gör det.

Han vill påskina att han (och DN) har bytt ståndpunkt om flyktingpolitiken därför att verkligheten har förändrat sig. Det är snarare så att den ståndpunkt Helmerson tidigare intog (eller snarare antydde, vilket är ett kapitel i sig) var orimlig redan när det begav sig, som jag (här, här och här) redan påpekat. Det som har hänt är endast att utvecklingen till slut har fått även Helmerson att inse detta.
Fortsätt läsa ”Erik Helmersons skjortor och argument”