Tycker The Economist att jag är konservativ?

Tidskriften The Economist skriver i sin ledare 4 juli 2019 om ”The global crisis in conservatism”. Det är en intressant analys av konservatismens förändring under senare år, där Edmund Burkes konservatism, född ur Upplysningen, nu tycks överflyglas av en reaktionär, populistisk, chauvinistisk nationalism.

Men det är inte artikelns huvudtema jag vill kommentera, utan istället dess korta och kärnfulla beskrivning av skillnaden mellan liberalism och konservatism:

Liberals say that social order emerges spontaneously from individuals acting freely, but conservatives believe social order comes first, creating the conditions for freedom.

Oj! Om detta stämmer, så är jag tydligen konservativ, inte liberal. Det är nämligen, anser jag, uppenbart att det påstående som här kallas liberalt – att sociala förhållanden skapas spontant genom individers frivilliga handlingar – helt enkelt inte är sant. Den kontrasterande satsen, att sociala förhållanden är primära och att frihet skapas utifrån dessa, vilket alltså skulle vara ett konservativt synsätt, tycks mig däremot vara närmare sanningen, om än inte hela sanningen.

Eftersom jag betraktar mig som liberal, så blir jag litet bekymrad. Hur ska jag se på detta? Har jag fel? Är jag i själva verket konservativ? Eller har The Economist fel? Vad är det som pågår?
Fortsätt läsa ”Tycker The Economist att jag är konservativ?”

Lena Anderssons trams om Karl Popper

Lena Andersson skriver en hel del om den liberale filosofen Karl Popper i sin senaste bok ”Om falsk och äkta liberalism”. Tyvärr är ganska mycket av det trams. Jag kommer här att granska en del av de påståenden Andersson gör. Alla indragna citat är från Anderssons bok, om inget annat anges.

Jag har tidigare diskuterat Popper med Lena Andersson (se blogginlägget 5 dec 2014, och länkar däri) så jag är inte helt förvånad över hennes inställning. Däremot är jag förbluffad över hennes oförmåga – ovilja? – att ge en rimlig beskrivning av hur Popper faktiskt resonerar.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons trams om Karl Popper”

Vad är viktigast? Migration eller demokrati?

Argument används för att ge stöd för den egna synpunkten i en diskussion med någon som har en annan åsikt. Idén är att man utgår från premisser som även den andre håller med om. Sedan försöker man visa hur den egna synpunkten naturligt följer ur dessa premisser. Det bör då leda till att den andre övertygas, om denne accepterar att härledningen från premisser till slutsatser är korrekt.

Men det finns en annan möjlig utgång av den här processen. Istället för att låta sig övertygas, så håller den andre fast vid sin åsikt. Om härledningen är korrekt, så måste hen då komma till slutsatsen att det är något fel på premisserna. Argumentation kan alltså leda till att den andre slutar vara överens med dig om premisserna.

Amanda Sokolnicki, ledarskribent vid Dagens Nyheter, skriver den 21 november 2018 om politiken efter flyktingkrisen 2015. Hon vill se en kraftfull politik för integration av flyktingarna, genom exempelvis reformer inom bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Hennes argumentation är väl genomförd, och det är tydligt att hon känner en stark frustration, för ganska litet av det hon argumenterar för har genomförts och utsikterna att mer kommer att genomföras är dystra.

Så då uppstår frågan: Varför biter inte argumenten?
Fortsätt läsa ”Vad är viktigast? Migration eller demokrati?”

Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask

Det sägs ofta från progressivt håll att den politiska debatten handlar för mycket om brottslighet. Varför fokusera på enstaka hemska händelser som är beklagansvärda men som ändå inte kan sägas definiera vårt samhälle? Brottsligheten har inte ökat på något alarmerande sätt, om man tittar på exempelvis antalet mord. Vi borde snarare diskutera de stora samhällsproblemen. Så brukar det låta.

Men i dagarna har denna attityd förbytts till sin motsats. Plötsligt undrar många liberaler och andra progressiva upprört varför inte ett specifikt brott dominerar valrörelsen. Karin Pettersson, tidigare politisk redaktör på Aftonbladet, twittrade:

Kan egentligen inte förstå hur inte allting – valrörelsen, samtalet, nyhetsflödet – helt stannar upp när vi får veta att barn i Sverige mördar EU-migranter bara för att de kan.

Det är många som har hakat på: Csaba Perlenberg, Isobel Hadley-Kamptz, Ida Ölmedal, för att ta de jag hittar vid en snabb sökning.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask”

Djävulens liberal: Liberalers paralys inför Sverigedemokraterna

Det råder ingen brist på artiklar som beskriver hur hemskt det skulle bli med Sverigedemokraterna vid makten. Och de har rätt. Om SD skulle få majoritet i ett riksdagsval kommer den svenska liberala demokratin som vi känner den att avskaffas. Man kunde tro att liberaler skulle ägna mycket kraft åt att resonera om hur SD:s väljare kunde fås på andra tankar, så att något sådant kan förhindras. Men nej, så är inte fallet. En märklig intellektuell och politisk paralys inträder, där smått desperata deklarationer ersätter politiskt tänkande. Vi serveras fraser typ ”oh, så hemskt, vi måste stå upp mot SD”.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal: Liberalers paralys inför Sverigedemokraterna”

Djävulens liberal: Per Svensson har svårt att förstå

Per Svensson, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, skriver 5 juli 2018 om de migrationsfientliga partiernas framgångar i Europa:

Det är Europa 2018. Och det blir allt svårare att förstå att så många väljare låter lura sig av den glykol högernationalisterna häller i sina häxbrygder.

(Ignorera det där med glykol. Det är en krystad metafor.) Denna tankefigur, attt det är ”svårt att förstå” varför högernationalister vinner väljare, är mycket vanlig i liberala diskussioner. Frasen är sarkastisk. Den betyder egentligen: ”Så korkade de är, de där människorna som röstar på högernationalisterna.” I exemplet ovan blir detta extra tydligt när Svensson tar för givet att väljarna ”låter lura sig”. Väljarna är små dumma hjon. De vet inte sitt eget bästa. De kan ju inte ha sådana åsikter?!

Det vore bra ifall liberala kommentatorer kunde sluta med att påpeka att de har ”svårt att förstå”. Risken finns att vi tar dem på orden. Att denna fras inte längre uppfattas som sarkasm, utan istället bokstavligt. Att liberaler verkligen inte förstår att någon kan ha andra än liberala åsikter. Om liberaler inte begriper, så är detta faktiskt ett problem för liberaler, inte för andra.

Antiliberalism i olika skepnader svarar mot genuina åsikter och attityder hos många människor. Det får man leva med. Vad det handlar om är dels att stärka och mobilisera de som har liberala åsikter. Det finns också många som tycker att det ligger en del i vissa liberala ståndpunkter, men som också ser poänger med en annan hållning i andra frågor. Som inte är helt övertygade åt ena eller andra hållet. Som kan övertygas. Som kan ge sitt stöd till idéer och förslag som de ser som rimliga. Som stöts bort av förslag som de betraktar som orimliga eller som strider mot andra värden som de håller högt.

Det vore en alltså bra idé att anstränga sig litet för att förstå alla de som inte är hängivna liberaler. Om vi vill vinna väljare så måste de tveksamma och de som intar en mellanposition vinnas över. Är det då en lämplig strategi att dumförklara alla som inte håller med om allt som liberaler tycker?

Djävulens liberal: Sofia Nerbrand spelar Marie Antoinette

Den franska drottningen Marie Antoinette skall hånfullt ha sagt att om de fattiga inte hade råd med bröd, kunde de ju i stället bara äta kakor – eller rättare sagt: ”Låt dem äta brioche!”.

Så beskriver sajten Historia den välkända skrönan om Marie Antoinette. Den må vara rent konkret falsk, men bär ändå på en sanning: Att välbeställda, privilegierade människor ibland har mycket svårt att sätta sig in i hur verkligheten ser ut för andra, mindre privilegierade.

Ett sådant fall blir det första i min serie Djävulens liberal: Sofia Nerbrand, ledarskribent på Dagens Nyheter, skrev 13 juni 2018 en artikel med den provocerande rubriken ”Se till att äga din bostad”, illustrerad med en bild som ser ut som en mäklarstajlad lägenhet i Stockholms innerstad. Påståendet om Marie Antoinettes uttalande var förtal, men Nerbrands klämkäcka uppmaning är på riktigt. Den tycks dessutom vara allvarligt menad.

Nerbrands resonemang handlar om att bostadsägande sägs ligga bakom en stor del av den ökande skillnaden i privata förmögenheter. Så om fler äger sin bostad, så kommer fler att bli rika. De förslag Nerbrand nämner handlar om att underlätta för unga att spara så de kan gneta ihop till en första insats. Men som Dagens Nyheter skrev 29 juni 2018 så behöver föräldrar i Stockholm spara samtliga barnbidrag varje månad i 18 år för att få ihop en första insats åt sitt barn. Det är tämligen uppenbart vilka som klarar av att göra detta, och vilka som inte gör det.

Det problem många unga har är inte huruvida de ska bli rika eller inte på att bo. Det handlar om de alls ska kunna flytta hemifrån. Bostadens främsta funktion torde vara boende, inte förmögenhetsskapare. Om liberaler önskar bli sedda som samhällsbyggare som ser till de många människornas behov, då bör man nalkas frågor som bostadsbristen utan att spela Marie Antoinette.

Djävulens liberal

Djävulens advokat (latin: advocatus diaboli) är en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument.

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal”

Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender

Per Svensson skriver ett inlägg 22 december 2016 i debatten om liberalismen på Dagens Nyheters Kultursida. Man skulle kunna tro att det är en satir på en kultursideartikel: En rubrik med ”Skylla och Karybdis” (utan förankring i texten), därefter en text som inleder med en figur ur Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar”. Fisförnämt skulle man kunna kalla det.

Det mest intressanta och oroväckande med Svenssons text är dess förakt gentemot välfärden:

Expressens liberalism har alltid manifesterat sig i konsekvent misstänksamhet mot överheten i alla dess former: från grötmyndiga gatuchefer till myglande ministrar. Det är därför svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. Den rabulistiska men varmhjärtat frisinnade kvällstidningen Expressen har i dag Sveriges mest systemlojala ledarsida, ständigt redo att rasa över de orimliga bördor som på grund av flyktingsituationen och integrationsproblematiken läggs på landets hårt arbetande myndigheter och tungt prövade kommuner.

Jag blir bedrövad när jag läser detta. Svensson tycker det är skojigt att fnysa åt ”landets arbetande myndigheter” och ”tungt prövade kommuner”. Lyssna på föraktet i den ironin! Detta är alltså inställningen som en liberal har till vårt välfärdssamhälle? Svensson nedlåter sig inte att diskutera sakfrågan. Den som bekymrar sig om huruvida välfärden kan fungera givet vissa förutsättningar är ”systemlojal”.

Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender.
Fortsätt läsa ”Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender”

Alex Voronov: Tala ur skägget!

Alex Voronov, politisk redaktör på bl.a. Eskilstuna-Kuriren, skriver 14 dec 2016 med anledning av Mattias Hagbergs så kallade granskning av liberala ledarsidor på Dagens Nyheter Kultur. Det positiva med Voronovs inlägg är att han vill formulera liberalismen i form av en princip, till skillnad från Hagbergs fiasko att försöka definiera vissa teman som typiskt liberala.

Men Voronovs försök till liberal princip visar på ett centralt problem med diskussionen. Han undviker nämligen att tala klartext. Han levererar en märkligt undflyende formulering som passar bättre i ett festtal än för att vägleda praktisk politik.
Fortsätt läsa ”Alex Voronov: Tala ur skägget!”