Småbarn använder Karl Poppers kunskapsteori

Karl Poppers vetenskapsteori handlar om hur kunskap kan nås trots att den inte kan göras helt säker. Poppers inställning är att jakten efter ett kriterium på säker kunskap, som är ett mycket starkt tema i västerländsk filosofi, är helt missriktad. Det handlar inte om att nå säker kunskap, fastlagd en gång för alla. All kunskap är provisorisk. Det gäller att kritiskt granska dagens kunskap, förkasta de teorier som visar sig felaktiga, och därefter formulera nya teorier som förklarar de nya fenomenen. Så kan man nå ny kunskap, även den provisorisk. Framsteg är möjliga.

Popper beskrev sin vetenskapsteori i Logik der Forschung (1934), senare på engelska som The Logic of Scientific Discovery (1959). Han utvecklade den mot en mer allmän kunskapsteori med resonemang lånade från evolutionsteorin i boken Objective Knowledge, An Evolutionary Approach (1972).

Poppers vetenskapsteori är samtidigt både standard och helt ute. Många vanliga forskare brukar nämna Poppers falsifikationskriterium när vetenskapens grunder diskuteras: En teori är vetenskaplig endast om den i princip kan falsifieras, alltså potentiellt kunna visas felaktig genom observation av något specifikt fenomen. Samtidigt är Poppers vetenskapsteori inte något hett diskussionsämne bland fackfilosofer, där andra epistemologiska teorier är poppis för dagen. Dessa fackfilosofer brukar himla med ögonen när någon forskare pratar om Popper.

Men vem vet, kanske det är dags att titta lite närmare på Poppers kunskapsteori igen? I en skojig studie av hur småbarn resonerar så tycker jag man finner intressanta popperianska drag. Aimee Stahl och Lisa Feigenson beskriver i Science 3 april 2015 (tyvärr inte Open Access; finns på närmaste universitetsbibliotek) ett mycket snyggt designat experiment som syftar till att undersöka hur 11 månader gamla barn skaffar sig kunskap om världen. Maria Gunther rapporterar om undersökningen i Dagens Nyheter 5 april 2015.
Fortsätt läsa ”Småbarn använder Karl Poppers kunskapsteori”

Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter 2 jan 2015 om den liberale filosofen Karl Popper med anledning av att det är 70 år sedan hans centrala verk inom politisk filosofi, Det öppna samhället och dess fiender, gavs ut. Jag kommenterade detta verk i ett inlägg 2 dec 2014. Andersson är positiv till mycket i Poppers resonemang, vilket är gott så, och inget att kommentera.

Låt mig istället fokusera på hennes centrala påstående, att Poppers tänkande har mycket gemensamt med de postmoderna tankar som bland annat i form av identitetspolitik och allmän moralisk relativism har hemsökt den västerländska debatten. Andersson förde fram samma tes på ett seminarium 4 dec 2014, men i min kommentar om det så valde jag att utelämna detta, eftersom jag betraktade det som såpass apart att det inte förtjänade uppmärksamhet. Men när nu Andersson gör stort nummer av det i en kolumn i DN så tvingas jag ta itu med det.

Lena Anderssons påstående är nämligen falskt. Inte vad gäller postmodernismens skadlighet, där träffar hon rätt. Det är hennes utpekande av Popper som en tidig postmodernist som är helt bort i tok.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen”