Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”

Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna

Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:

[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.

I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha

[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.

Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.
Fortsätt läsa ”Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna”

Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar ”Se! Jag hade rätt!”

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

macchiarini-nazistisk-filosofi
Fortsätt läsa ”Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans”

Fiasko för ett försvarstal för humaniora

Försvarstal och festtal är två genrer som det är vanskligt att blanda samman. Stefan Arvidsson (Dagens Nyheter 26 juni 2015) ger några bra argument för varför humaniora är nödvändigt i en god civilisation. Ett sådant är hans observation att i stort sett varje människa är en amatörhumanist, som använder och efterfrågar humaniora i sina dagliga liv. Men till detta lägger han två argument som är lika vanliga som dåliga. Det handlar om vackra ord hämtade från festtalen. De skorrar illa när de används i ett försvarstal.
Fortsätt läsa ”Fiasko för ett försvarstal för humaniora”

Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.
Fortsätt läsa ”Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?”

A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy

Detta inlägg finns även på svenska.

Kenan Malik, English writer and lecturer, has written a book about the history of moral philosophy. Every person interested in the topic simply must read it. ”The Quest for a Moral Compass” is a marvel of clarity and rigor. The philosophers’ positions are explained intelligibly without undue simplification. Their ethical reasoning is put into a social and intellectual context. It is unceasingly interesting and instructive.

The book begins with the opening stanza from Homer’s Iliad, ”Sing, goddess, of the anger of Achilleus, son of Peleus. …”, and discusses the moral universe the story unfolds within. It is the kind of writing that makes me rejoice. No long-winded introduction, pseudo-academic meta talk about how the book is organized, but just bang on, head first! That’s how it should be done.

The book is subtitled A Global History of Ethics, signaling that it extends beyond the usual focus only on European philosophy. Each chapter deals with a theme or a philosophical movement, broadly in chronological order. The intimate and complex relationship between ethics and religion occupies a large part of the discussion.
Fortsätt läsa ”A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy”

Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

This blog post is also available in English.

Kenan Malik, engelsk skribent och föreläsare, har skrivit en bok om moralfilosofins historia som varje person intresserad av ämnet helt enkelt måste läsa. ”The Quest for a Moral Compass” är ett under av klarhet och stringens. Filosofernas ståndpunkter framställs begripligt utan orimlig förenkling. Deras etiska resonemang sätts in i ett socialt och intellektuellt sammanhang. Det är oupphörligt intressant och lärorikt.

Boken börjar med öppningsstrofen ur Homeros Iliaden, ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus…”, och diskuterar det moraliska universum som den berättelsen utspelar sig inom. Det är ett författartekniskt grepp som får mig att jubla. Ingen långrandig inledning, pseudo-akademiskt meta-snack om hur boken är upplagd, utan bara pang på, huvudet före! Så ska en slipsten dras.

Boken har undertiteln A Global History of Ethics, vilket signalerar att den sträcker sig utanför det sedvanliga fokuset på enbart europeisk filosofi. Varje kapitel behandlar ett tema eller en filosofisk riktning, i stora drag enligt kronologisk ordning. Etikens intima och komplexa förhållande till religionen upptar en stor del av diskussionen.
Fortsätt läsa ”Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia”

Hans Ruins Heidegger-chock

Så har då Hans Ruin till slut blivit ”chockad” över Martin Heideggers nazism. I Dagens Nyheter 11 aug 2014 skriver han om det som framkommit vid publicerandet av några av Heideggers anteckningsböcker. Ruin har gjort sin karriär som filosof på Heideggers tänkande, så det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers nazism blir allt svårare att glida runt.

Men om man har det minsta hum om de idéhistoriska sammanhangen så är Heideggers nazism faktiskt gammal skåpmat. Det behövs inga fler avslöjanden, även om såklart varje ny motbjudande detalj kan ha visst intresse. Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen. Hans så kallade rektorstal 1933 visar utan minsta tvivel att han var nazist. Detta och mer därtill har varit allmänt känt under flera årtionden. Jag skrev om detta här.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins Heidegger-chock”

Antiliberalen Alexander Dugin: Vem är han?

Namnet Alexander Dugin har nämnts i samband med Ukraina-krisen. Till exempel skrev Dagens Nyheters Michael Winiarski om honom i Dagens Nyheter 11 mars 2014. Så vem är han? På vilket sätt är han relevant?

Dugin är en rysk ideolog, aktivist och akademiker, och mycket flitig skribent och kommentator i ryska media. Han ägnar stor kraft åt att formulera en ideologi för ett politiskt program, som han kallar den Fjärde Politiska Teorin (versalerna är obligatoriska!), eller 4PT som han ofta förkortar det.

Dugin är så kallad geopolitisk rådgivare åt Vladimir Putin och personer i dennes närhet. Han är så nära en hovfilosof man kan komma i Putins Ryssland. Det märks bland annat i hans kommentarer om rysk politik, som har en välavvägt respektfull men också uppfordrande ton. Dugin är inte en tillbakalutad akademiker, nöjd med att granska och analysera samtiden. Han är inte heller en apologet, som ser sin roll enbart som att ursäkta och marknadsföra en härskares politik.

Alexander Dugin är en aktivistisk ideolog som ser en möjlighet att genomföra sitt politiska program, bland annat genom sitt inflytande hos Putin och denne närstående personer, men också genom att bygga internationella nätverk, och att ägna sig åt opinionsbildning i stort.
Fortsätt läsa ”Antiliberalen Alexander Dugin: Vem är han?”

Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen

Hans Ruin visar i sin artikel om Martin Heidegger i Dagens Nyheter 11 november 2013 (ej länkbar) att han är slingerbultarnas mästare. Han skriver med anledning av att Heideggers mest kända verk ”Vara och tid” har utkommit i ny svensk översättning.

Som jag har diskuterat tidigare (här och här) så är det ostridigt att Heidegger var nazist. Detta faktum berör Ruin sålunda:

Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd.

Det är allt.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen”