Vänsterns koma, det klasslösa samhället och liberalismen

Förra våren rådde Thomas Piketty-feber hos vänstern, med anledning av dennes bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som blev en så kallad snackis när den engelska översättningen kom ut under 2014. Piketty talade i Almedalen 2014, där de besvikna åhörarna fick sig en torr akademisk föreläsning snarare än en himlastormande revolutionsappell. Sedan dess har det inte hörts så värst mycket om Piketty i den svenska debatten. Vilket säger en del om vänsterns intellektuella koma. Tystnaden representerar också en outnyttjad chans för liberalismen.

Lidija Praizovic faller i den egna gropen

Skadeglädje är inte den noblaste av känslor, men ibland får man väl gotta sig? Lidija Praizovic, skribent på Aftonbladets kultursida, skriver 4 april 2014 om Yahya Hassans diktsamling:

Vad jag ställer mig tveksam till är att hon [Sarra Anaya, 24 mars 2014 i Rummet] menar att den definitiva erfarenhetsgränsen går mellan blattar med muslimsk bakgrund och blattar med kristen bakgrund. Slutsatsen blir att jag, som kommer från en kristen familj, inte borde blandat mig i Athena Farrokhzads och Yahya Hassans samtal.

Anaya tycker alltså att Praizovic, som tydligen har kristen bakgrund, ska hålla käften när invandrare med muslimsk bakgrund skriver poesi eller kritiserar densamma.

Enligt det synsättet beror alltså rätten att diskutera på vilken bakgrund man har. Att lyssna på vad någon säger är ointressant om personen har fel etikett. Argument, ställningstaganden, synpunkter, allt, skall bedömas utifrån härkomst.

Så ser ett antiliberalt, antihumanistiskt, ja, i grunden reaktionärt förhållningssätt ut. En slags intellektuell apartheid, som jag har kommenterat tidigare.

Jag skulle sympatisera med Praizovic när hon värjer sig mot detta trams, om det inte vore för det faktum att hon tidigare har ägnat sig åt exakt samma sak. I en recension 4 juli 2013 av Johanna Langhorsts bok Förortshat skrev Praizovic:

Liberalismen, medelklassen och det goda samhället

Jag har tidigare kommenterat Ann Heberleins artikel (DN 29 nov 2013) om Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Det har kommit intressanta reaktioner från Svend Dahl och Markus Uvell om Heberleins artikel.

Svend Dahl skrev en uppskattande ledarartikel i Norran 3 dec 2013. Han drar liksom Heberlein slutsatsen att Tavakolis resonemang innebär att svaga människor räknas som mindre värda. Dahl köper helt Heberleins resonemang att Tavakoli begår ett misstag när

[…] han [anammar] ett perspektiv där bidraget till tillväxten och välfärden blir det enda som ger människan ett värde och rätt till en plats i samhällsgemenskapen.

Som jag visat i en tidigare kommentar är detta helt enkelt fel. Tavakoli gör inte alls detta. Tyvärr har Dahl helt enkelt missat att Heberleins resonemang bygger på medelklassförakt.

Ann Heberlein uttrycker de intellektuellas medelklassförakt

Ann Heberlein (DN 29 nov 2013) har problem med det öppna brev Borzoo Tavakoli ställer till SD:s Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Hennes läsning av Tavakolis artikel är så skev att det blir intressant:

Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer.
[…]
Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta. Det gäller att bevisa att man är nyttig för att få vara med.

Bakom hennes resonemang, som skenbart förs i termer av etik och värderingar, döljer sig nämligen en attityd som karaktäriserar många intellektuella: Att den strävsamma medelklassen är naiv, egoistisk, fylld av förakt mot svagare människor, och allmänt hysteriskt inriktad på materiell vinning. Kort sagt: Ett förakt av medelklassen.

Vem får säga något i dagens debatt?

Det finns ett intressant gemensamt tema i flera av de upphetsade debatter som pågår just nu: Vem får egentligen säga något?

Det första exemplet är Moa Matthis som 30 sept 2013 skriver i Dagens Nyheter om det hon kallar ”missionärspositionen” (oj, så fyndigt!) i svensk rasismdebatt:

Behövs det verkligen mer ideologi i politiken?

Det sägs ofta att det är för litet ideologi i politiken idag. Det handlar bara om procent, lagteknik, anslag, smarta utspel och omröstningar. Var är de Stora Idéerna? Senast ut att beklaga sakernas tillstånd är Sven-Eric Liedman i Dagens Nyheter 11 juli 2013:

Grundläggande värderingar reduceras till fraser och honnörsord. […] Fortfarande är det Per Schlingmanns påhitt som styr det politiska språket. Reklamord glider fram och tillbaka mellan partierna som hala tvålbitar. Vem kan få grepp om dem?

Liedman tar spjärn mot Sverigedemokraterna och utgår från deras nyfunna vurm för socialkonservatismen, ett förmodligen till stor del hycklat rättfärdigande av det främlingsfientliga budskapet. Han vill att övriga partier ska föra tydligare ideologiska resonemang som medel att vitalisera debatten och bekämpa SD.

För den som likt mig har ett intresse för politisk filosofi så kanske det ter sig naturligt att bejaka Liedmans uppfordran till mer ideologi i politiken, även om man inte delar hans socialistiska grundsyn. Man såg denna ideologilängtan i vissa delar av socialdemokratin under Håkan Juholt, och i debatten om friskolor och vinster i välfärden. Vi såg det i centern i den något förvirrade frihetsdebatten för några månader sedan. Det har hörts tongångar i Folkpartiet att det behövs en tydligare socialliberal ideologisk linje. I FP-sammanhang nämns Birgitta Ohlsson ofta som en idealisk framtida partiledare med en grundmurad ideologisk framtoning.

Husbykravallerna: Moralisera eller analysera?

När detta skrivs tycks kravallerna och bilbränderna i Husby och på andra ställen i Sverige ha avtagit. Det har sagts mycket om detta, men jag vill diskutera en särskild aspekt: Frågan om huruvida man ska moralisera över eller analysera kring det som hänt.

DN Kultur och medelklassföraktet

Eftertankens kranka blekhet har drabbat Lars Linder, mångårig medarbetare på DN Kultur. Han skriver i Dagens Nyheters 28 feb 2013 (ej länkbart):

På senare år har det varit vanligt att håna – eller hata – medelklassen […] Ändå har medelklassen historiskt sett varit en förutsättning för stabila demokratier. Som om själva önskan att leva ett rimligt gott liv och slå vakt om det man har gynnar framväxten av ett transparent och sammanhållet samhälle utan våldsamma konflikter.

Låt mig gratulera till denna insikt! Linder har läst boken Skräck och avsky i Euroland av Emanuel Sidea, som tydligen hävdar (jag har inte läst boken) att medelklassen är på väg att lösas upp i eurokrisens Medelhavsländer. Linder oroas av de politiska och sociala följderna.

Vänsterintellektuella har en lång tradition av medelklassförakt. Den som vill kan lätt hitta exempel. Man kan lyssna på Nina Björk, författare och tidigare medarbetare på DN Kultur, som lägger ut texten i programmet Min sanning (intervjuad av Petter Ljunggren) 26 feb 2013. Lyssna särskilt från minut 20:45, där Björk förklarar att man (alltså medelklassen) egentligen inte vill ha det där nya köket, det är något som planterats i deras huvuden. ”Det vet jag, för jag är människa.” Så kan medelklassföraktet också formuleras.

Det är intressant hur detta synsätt så tydligt sammanfaller med det förakt för borgerligheten som aristokratin historiskt alltid har uttryckt. När Björk fnyser åt medelklassens drömmar så kanaliserar hon grevinnans förakt för de vulgära uppkomlingarna. Hon fullföljer med att tycka att bara man omfördelar allt, så avskaffar man fattigdomen. Tja, varför ska man bry sig om vad medelklassen har för synpunkter på att bli behandlad som mjölkkossa?

Så när nu Linder inser att medelklassen är det civila samhällets fundament, så måste det betraktas som ett fall framåt. Om det så småningom kan kombineras med funderingar om vad det är för politik som har lett till eländet i Medelhavsländerna, samtidigt som norra Europa har långt mindre problem, så kanske DN Kultur kan bidra till en progressiv utveckling. Kanske en debatt om hur man bygger välfärdssystem som inte är självförstörande?

Eva Franchell: Partiet, en olycklig kärlekshistoria

Eva Franchell, journalist, ledarskribent på Aftonbladet och en gång pressekreterare hos Anna Lindh, har skrivit en politisk memoar, en berättelse om sitt liv i relation till Partiet, det vill säga det socialdemokratiska. En innehållsrik och underbart lättläst text som berättar om Socialdemokraternas utveckling.

Det är också en mer allmängiltig svensk samtidshistoria, visserligen från en persons perspektiv, men ändå med en bred och ärlig ansats. För mig som är några år yngre än Franchell, och inte socialdemokrat, är igenkänningsfaktorn ändå hög. Hennes berättelse fyller i med många detaljer och historier, från samhällsutvecklingen i stort, in i regeringskansliets mörka vrår. Skildringen börjar med 70-talets vänster och når fram till 2011 års Juholt-kalabalik, som berättas med ilska, förundran och besvikelse.

Besvikelsen ligger som en dov ton över hela berättelsen. Det inledande citatet från Hasse&Tage börjar: ”Vi som satts att leva i besvikelsen epok…”, och i bokens första avsnitt skriver Franchell:

Nike Markelius: Att skapa en underklass

Nike Markelius avslutar debatten om Fas 3 och a-kassan i Dagens Nyheter 13 feb 2013. Hon tror sig veta varför sjukförsäkringsreformen genomfördes:

Det är bara att konstatera det svårsmälta faktum att de borgerliga alltid velat ha billig arbetskraft, att de faktiskt tycker att det ska vara skillnad på folk och folk. Nu ser de sin gyllene chans att skapa en större och tystare underklass än vi haft i Sverige i modern tid.

Det är en möjlig hypotes. En annan är att Alliansen faktiskt menade vad man sade, nämligen att sjukförsäkringen var på god väg att bli en storproducent av utanförskap, dvs en underklass. Det finns en insikt bland både borgerliga och andra att medelklassen inte har något att vinna på existensen av en stor underklass. Tvärtom, en stor underklass riskerar dränera de välfärdssystem som medelklassen själv vill ha.