Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”

Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.
Fortsätt läsa ”Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?”

A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy

Detta inlägg finns även på svenska.

Kenan Malik, English writer and lecturer, has written a book about the history of moral philosophy. Every person interested in the topic simply must read it. ”The Quest for a Moral Compass” is a marvel of clarity and rigor. The philosophers’ positions are explained intelligibly without undue simplification. Their ethical reasoning is put into a social and intellectual context. It is unceasingly interesting and instructive.

The book begins with the opening stanza from Homer’s Iliad, ”Sing, goddess, of the anger of Achilleus, son of Peleus. …”, and discusses the moral universe the story unfolds within. It is the kind of writing that makes me rejoice. No long-winded introduction, pseudo-academic meta talk about how the book is organized, but just bang on, head first! That’s how it should be done.

The book is subtitled A Global History of Ethics, signaling that it extends beyond the usual focus only on European philosophy. Each chapter deals with a theme or a philosophical movement, broadly in chronological order. The intimate and complex relationship between ethics and religion occupies a large part of the discussion.
Fortsätt läsa ”A must-read: Kenan Malik’s book on the history of moral philosphy”

Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

This blog post is also available in English.

Kenan Malik, engelsk skribent och föreläsare, har skrivit en bok om moralfilosofins historia som varje person intresserad av ämnet helt enkelt måste läsa. ”The Quest for a Moral Compass” är ett under av klarhet och stringens. Filosofernas ståndpunkter framställs begripligt utan orimlig förenkling. Deras etiska resonemang sätts in i ett socialt och intellektuellt sammanhang. Det är oupphörligt intressant och lärorikt.

Boken börjar med öppningsstrofen ur Homeros Iliaden, ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus…”, och diskuterar det moraliska universum som den berättelsen utspelar sig inom. Det är ett författartekniskt grepp som får mig att jubla. Ingen långrandig inledning, pseudo-akademiskt meta-snack om hur boken är upplagd, utan bara pang på, huvudet före! Så ska en slipsten dras.

Boken har undertiteln A Global History of Ethics, vilket signalerar att den sträcker sig utanför det sedvanliga fokuset på enbart europeisk filosofi. Varje kapitel behandlar ett tema eller en filosofisk riktning, i stora drag enligt kronologisk ordning. Etikens intima och komplexa förhållande till religionen upptar en stor del av diskussionen.
Fortsätt läsa ”Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia”

Svar till Lena Andersson: Ytliga likheter

Följande text är ett inlägg i en diskussion med Lena Andersson. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Lena,

Det var ju inte bara essentialismen som gjorde att jag gissade att du är påverkad av Ayn Rand. Utan också din tydliga libertarianism, som jag diskuterat tidigare:

  • Nej, fri invandring är ingen mänsklig rättighet, där jag påpekar att du skriver att ”den universella naturrättens principer är objektiva”.
  • Lena Andersson faller i extremistfällan, där jag påtalar att du dels argumenterar för att fri invandring är en mänsklig rättighet, dels ifrågasätter välfärdstanken: ”Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.”

Dessa ställningstaganden och argument tyckte jag fick sin enklaste förklaring av att du var influerad av Ayn Rand (även om Robert Nozick kanske skulle kunna vara en möjlighet). Bertrand Russell har väl vad jag vet inte diskuterat på detta viset om naturrätt eller välfärd?

Men om du nu säger att Rand inte är din inspiration, så är det då ett faktum som jag får acceptera. Jag använde frasen ”dold agenda” dels som click-bait (får jag väl erkänna), men också därför att jag tyckte det var dags att tydliggöra dina ståndpunkter. Jag har nämligen märkt att många intelligenta personer i mina kretsar som läst dina kolumner inte har uppfattat dina libertarianska ståndpunkter. Dags att syna korten, tänkte jag.
Fortsätt läsa ”Svar till Lena Andersson: Ytliga likheter”

Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer

Följande text av Lena Andersson är ett svar på ett tidigare inlägg och publiceras med tillåtelse. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Per,

Jag tror att du går för hårt fram med psykologiseringen när du talar om att jag har en dold agenda. Jag har en öppen agenda tycks det mig och är djupt och beständigt intresserad av frågan om hur man ska förhålla sig till essensbegreppet och -konceptet. Det beror inte på studier av Ayn Rand (i så fall mer av Russell) utan snarare på studier av resterna och avlagringarna efter Foucaults och Butlers intellektuella framfart, som jag har försökt ta del av och till små delar anamma.

De är intressanta därför att allt de säger inte är förkastligt, somligt är ytterst fruktbart, men i väldigt små doser, mer som ett perspektiv på vissa fenomen. De har gjort viktiga bidrag men deras avvisande av kategorier, essenser och alla former av natur (människans natur etc) leder till och utgör den kategoriupplösning som blir deras kritik av upplysningen. Jag tror dessutom inte att det är nödvändigt för att ha deras blick på vissa diskurser. Jag tror heller inte att Popper hade helt behövt avvisa essensbegreppet för att vara progressivist.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer”

Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter 2 jan 2015 om den liberale filosofen Karl Popper med anledning av att det är 70 år sedan hans centrala verk inom politisk filosofi, Det öppna samhället och dess fiender, gavs ut. Jag kommenterade detta verk i ett inlägg 2 dec 2014. Andersson är positiv till mycket i Poppers resonemang, vilket är gott så, och inget att kommentera.

Låt mig istället fokusera på hennes centrala påstående, att Poppers tänkande har mycket gemensamt med de postmoderna tankar som bland annat i form av identitetspolitik och allmän moralisk relativism har hemsökt den västerländska debatten. Andersson förde fram samma tes på ett seminarium 4 dec 2014, men i min kommentar om det så valde jag att utelämna detta, eftersom jag betraktade det som såpass apart att det inte förtjänade uppmärksamhet. Men när nu Andersson gör stort nummer av det i en kolumn i DN så tvingas jag ta itu med det.

Lena Anderssons påstående är nämligen falskt. Inte vad gäller postmodernismens skadlighet, där träffar hon rätt. Det är hennes utpekande av Popper som en tidig postmodernist som är helt bort i tok.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen”

Göran Greider: Den solidariska genen

Göran Greider polemiserar i boken ”Den solidariska genen” mot teorin om den själviska genen, och diskuterar forskningsrön som han hävdar stödjer idén om den solidariska genen. Att läsa hans bok är litet som att lyssna på ett vackert musikstycke där orkestern envisas med att titt som tätt spela fel och falskt.

Greider har ett tydligt budskap: Människan är i grunden solidarisk, och de som påstår att vi är egoister, att evolutionen gynnar egoism, eller att samhället måste inrättas för egoister, har fel. Det uråldriga jägarsamhället var jämlikt. Hierarkier och elände kom med jordbrukarsamhället, som sedermera utvecklades till kapitalism. Ett socialistiskt samhälle är möjligt, och det vore i bättre samklang med människans inre väsen. Ungefär så ser Greiders resonemang ut. Och ganska mycket av detta är fel.

Låt mig först be om ursäkt: Det här inlägget är ovanligt långt. Det beror på att det finns mycket i Greiders bok att kommentera.

Fortsätt läsa ”Göran Greider: Den solidariska genen”