Samarbetets bistra förutsättningar

Fenomenet mänskligt samarbete betraktas nästan alltid som något odelat positivt. Samarbete sägs visa att vi är goda och att vi inte är fundamentala egoister. Människor vill samarbeta. Gör vissa människor inte det så är något fel, kanske på dom, eller förmodligen på samhället.

Denna syn på samarbete är förhärskande i debatten. Begreppet samarbete har en skimrande gloria av allmänt positiva associationer. Den glorian är ett problem, eftersom den skymmer det faktum att samarbete bygger på vissa förutsättningar som är ganska bistra.

Värdelösa förklaringar

Varför skriver jag denna blogg? Tänk dig att jag svarade: ”Förklaringen är att jag sitter framför datorn och skriver på tangentbordet.” Skulle du tycka att det var en bra förklaring?

Nej, jag tror inte det. Förklaringen är visserligen sann, men endast i en trivial mening. Den ger i själva verket ingen intressant information. Den skjuter bara det egentliga problemet ett steg bort: Varför sitter jag framför datorn och skriver på tangentbordet? Det är en värdelös förklaring.

Det finns många exempel på liknande värdelösa förklaringar genom idéhistorien. Låt mig ta några exempel från vitt skilda debatter:

Det är skillnad på personlig och politisk godhet

Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot ”teknifiering, empatilöshet och avhumanisering”. Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:

[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.

Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.

De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.

Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.

Godhet, egoism, kylig beräkning

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 dec 2016) om att ”det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt” och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst – som hon tolkar det – känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 dec 2016) att Heberlein är en ”professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag […]”

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.

Nej, Macchiarini är ingen Mengele. Det är värre än så

Göran Rosenbergs krönika i Sveriges Radio 11 februari 2016 om Macchiarini-skandalen är ett exempel på hur berättigad indignation kan slå över i tankefel via orimliga jämförelser. Rosenberg gör det helt enkelt för lätt för sig. Macchiarini-skandalen kräver mer eftertanke än så.

Att lägga all skuld på Väst är moralisk rasism

Efter terrordåd vidtar alltid en diskussion om vems felet är. I vissa kretsar är det naturligt att rent rutinmässigt lägga skulden på Väst. Med Väst menas då den del av världen där liberalismen i bred mening är förhärskande, där demokrati och marknadsekonomi råder. De konflikter som utspelas i världen i allmänhet, och i Mellanöstern i synnerhet, sägs bero på den kolonialism, utsugning, krigföring och imperialism som Väst utövar. Alltså är skulden Västs.

Detta är ett mycket vanligt sätt att resonera på den politiska vänsterkanten. Vi har alla hört de som Salman Rushdie kallar ”the but brigade”, alltså de som inleder sina resonemang med frasen ”jovisst, terrorism är dåligt, men…”, varvid en lång räcka oförrätter utförda av Väst dras upp som förklaring.

Den vänster som deltar i skuldbeläggandet av västerlandet har dock ett problem: Vänstern har en i grunden positiv inställning till Upplysningens ideal och den franska revolutionens paroll ”Liberté, égalité, fraternité”. Vänsterns problem är att dess tes om Västs alltomfattande skuld innebär en risk för vad jag skulle vilja kalla moralisk rasism. Och rasism går inte ihop med Upplysningens ideal.

Niggrer, brinn i helvetet!

Rasism och homofobi är samma andas barn. Detta inläggs rubrik är en provokation som visar just detta: Byt ut ordet niggrer mot ”bög”, så blir resultatet den lapp som enligt Huffington Post 20 dec 2013 sattes upp nyligen på en dörr till ett LGBT-center i Kampala, Uganda.

No haven for faggots. Kampala, Uganda, 2013-12-20.

Det handlar inte om någon enstaka tokskalle. Det handlar om Ugandas etablissemang. BBC 20 dec 2013 rapporterar att Ugandas parlament har röstat för en lag som dels gör det möjligt att fängsla homosexuella personer på livstid, dels stadgar att angiveri av homosexuella personer skall vara obligatoriskt.

Får man använda uttryck som det i rubriken? Är det inte rasistiskt?

Ann Heberlein uttrycker de intellektuellas medelklassförakt

Ann Heberlein (DN 29 nov 2013) har problem med det öppna brev Borzoo Tavakoli ställer till SD:s Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Hennes läsning av Tavakolis artikel är så skev att det blir intressant:

Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer.
[…]
Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta. Det gäller att bevisa att man är nyttig för att få vara med.

Bakom hennes resonemang, som skenbart förs i termer av etik och värderingar, döljer sig nämligen en attityd som karaktäriserar många intellektuella: Att den strävsamma medelklassen är naiv, egoistisk, fylld av förakt mot svagare människor, och allmänt hysteriskt inriktad på materiell vinning. Kort sagt: Ett förakt av medelklassen.

Grundkurs i ateism, del 9: Marcus Birro

Marcus Birro tycker att det är uppenbart att kristendomen är bättre än hinduismen (Expressen 13 november 2013). Och det får han ju gärna tycka.

Men hans argument är litet roligt. Det utgår nämligen från idén att man kan värdera vilken religion som är bäst, och sedan tro på den just därför. Kan det vara så att Birro har shoppat efter den bästa religionen?

Birro skriver:

Daniel Kahneman: Intuition eller eftertanke

Daniel Kahneman, Nobelpristagare i ekonomi år 2002, sammanfattar i boken Tänka, snabbt och långsamt resultaten av sin forskning om hur människor faktiskt tänker, bedömer, värderar och väljer. Det handlar om att ifrågasätta den utgångspunkt som är gängse inom till exempel klassisk ekonomisk teori, nämligen att människan alltid resonerar rationellt för att välja det bästa alternativet i varje given valsituation.

Han önskar sig att bokens budskap ”ska berika det ordförråd vi använder när vi talar om andras bedömningar”, till exempel när ”vi skvallrar på fikarasten”. Och kanske också att vi ska kunna resonera om våra egna bedömningar på ett mer upplyst sätt.

Kahnemans och andras rön inom beteendevetenskap har implikationer för långt mer än bara ekonomi. Diskussionen sträcker sig från neurologiskt baserade fenomen som enkla synvillor, hela vägen till etiska och politiska diskussioner om människan och samhället. Kahneman håller sig i boken ganska nära till de empiriska resultaten, och den enda gång han egentligen rör sig in på djupare vatten handlar det om ekonomisk politik, där han gillande refererar till Richard Thalers och Cass Sunsteins bok Nudge (2009) som förespråkar en så kallad paternalistisk libertarianism. Men jag tror beteendevetenskapens rön har vidare filosofisk relevans än så.