Nazismen och gränsen för toleransen

Det är självklart att det blir en intensiv debatt om så kallade Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) planer på en demonstration 30 september, vilket sammanfaller med den judiska högtiden Jom Kippur. Nazismen är en antidemokratisk och antiliberal ideologi. Dess mål är en diktatur med rasism som statsreligion. Den har visat att folkmord är en fundamental del av dess strategi. Nazisterna gör allt för att projicera en bild av våld och styrka. Om detta råder ingen tvekan.

Många vill stoppa demonstrationen. Men här blir det komplicerat. Vissa hävdar att polisen visst har rätt att förvägra nazisterna att demonstrera, men att polisen av någon anledning inte bryr sig om att göra det. Det antyds regelmässigt att polisen själva egentligen är nazister. Andra säger att nazisternas ideologi i sig är att betrakta som hets mot folkgrupp, vilket är brottsligt, och att demonstrationen därför ska stoppas. Polisen gör inte det av feghet, lättja eller okunskap.
Fortsätt läsa ”Nazismen och gränsen för toleransen”

Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”

Porta nazisterna!

Det pratas just nu mycket om nazism och tolerans. Det hela startade med att Bokmässan upplät en monter åt Nya Tider, ett bokförlag med högerextremistisk agenda och glasklara kopplingar till nazistiska organisationer och propagandister. En förvirrad fars utbröt därefter, vars historia jag inte tänker återberätta här.

Ett möjligt förhållningssätt gentemot nazisterna är Erik Helmersons på Dagens Nyheters ledarsida 28 sept 2016 i en liten notis (som jag inte hittar på nätet):

Och det är just det som är poängen med debatter: de är revitaliserande. De pumpar in syre, öppnar nya tankegångar, vässar argument, skärper övertygelser. Därför är det oroväckande med dagens tendens att vilja tysta ner, blockera, skapa falsk konsensus, pudla så snart någon kritik blir för stark.

”Ska vi debattera om jorden är rund?”, lyder en vanlig invändning – men utan debatt hade den kanske fortfarande varit platt. Att sedan Nya Tider-folk tydligen misskött sig på mässan är en annan sak. Att stänga ute folk som beter sig illa är en självklarhet.

Pumpar in syre? Misskött sig?

Daniel Poohl skriver i Expo 27 sept 2016:

En av Nordiska motståndsrörelsens (organisationens aktivister brukar dela ut Nya Tider) ideologer dröjer sig kvar efter att vi har haft ett samtal på scenen i vår monter. Han står avslappnat med en grupp stirriga aktivister i ryggen och vill veta mer om min syn på nazisternas vanligaste anklagelsepunkter mot Expo. Jag får veta att när hans gäng tagit över så ska sådana som jag fängslas. Vi munhuggs ett tag. Kanske liknar det en debatt utifrån. Men åtminstone jag vet att den som provocerar för mycket riskerar att drabbas av en ”tillrättavisning”, som de brukar kalla det. Alltså att bli misshandlad.

Helgen innan har en person avlidit av skadorna efter just en sådan ”tillrättavisning” i samband med en demonstration organiserad av gruppens finska vänner.

Det är en dialog med ett outtalat hot om våld mot den som säger emot. […]

De vill inte ha en debatt. De vill kunna föra ut sitt budskap utan att bli motsagda.

Låt mig påminna om vad Karl Popper, en av de mest betydelsefulla liberala filosoferna under 1900-talet, skrev 1944 under sin landsflykt från nazisterna. Jag vet att detta är ett långt textstycke, men det är värt ansträngningen:

Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be most unwise. But we should claim the right even to suppress them, for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to anything as deceptive as rational argument, and teach them to answer arguments by the use of their fists. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. We should claim that any movement preaching intolerance places itself outside the law, and we should consider incitement to intolerance and persecution as criminal, exactly as we should consider incitement to murder, or to kidnapping; or as we should consider incitement to the revival of the slave trade.

(The Open Society and Its Enemies. Volume 1. The Spell of Plato, note 4, chapter 7)

Nazisterna och deras vapendragare använder sig systematiskt av samma taktik som motorcykelgängen. De är inte ute efter debatt. Det handlar enbart om maktdemonstrationer.

Därför finns ingen som helst anledning att släppa in dom ”för att ta debatten”. Man debatterar inte med nazister, man debatterar på sin höjd mot dom.

Därför bör man stödja uppropet för att porta nazisterna från nästa Bokmässa.

Karl Popper: The Open Society and Its Enemies. Volume 1. The Spell of Plato. Routledge & Kegan Paul, 1945, 1974, ISBN 0-7100-4625-1,

Hans Ruins Heidegger-chock

Så har då Hans Ruin till slut blivit ”chockad” över Martin Heideggers nazism. I Dagens Nyheter 11 aug 2014 skriver han om det som framkommit vid publicerandet av några av Heideggers anteckningsböcker. Ruin har gjort sin karriär som filosof på Heideggers tänkande, så det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers nazism blir allt svårare att glida runt.

Men om man har det minsta hum om de idéhistoriska sammanhangen så är Heideggers nazism faktiskt gammal skåpmat. Det behövs inga fler avslöjanden, även om såklart varje ny motbjudande detalj kan ha visst intresse. Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen. Hans så kallade rektorstal 1933 visar utan minsta tvivel att han var nazist. Detta och mer därtill har varit allmänt känt under flera årtionden. Jag skrev om detta här.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins Heidegger-chock”

Så ser den moderna nazismen ut

Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, har lagt upp en video på YouTube som illusterar hur modern nazism ser ut:

Estetiken bygger på svartvitt fotografi, med bistra, viljestarka, fräscht nyfriserade ungdomar som varnar för samhällets förfall. Inga småbarn som dansar på en sommaräng här inte. Om du någon gång har funderat på hur en eventuell framtida fascistisk totalitär diktaturs ledare och administratörer ser ut, så kan denna video ge några ledtrådar.

Personerna, som är ledande SDU-företrädare, läser upp en text på omväxlande engelska, svenska. franska, ryska, tyska, spanska, finska och isländska. Extremhögern försöker bygga en nationalisternas international, från Vladivostok till Lissabon. Det kan man göra sig lustig över. Men det är inte en adekvat reaktion. Det är bättre att se sanningen i vitögat.

Den totalitära reaktionära extremhögern måste granskas och bekämpas, dess ideal jämföras med de blodsindränkta ödemarker och ruiner som är dess praktik. Dess fräcka anspråk på att företräda den europeiska civilisationen brändes slutgiltigt till aska i en bombkrater i Berlin 30 april 1945. Aska ska den förbli.

Här är videons budskap på engelska:

This is a salute from the Swedish youth to our European brothers and sisters. [engelska]

Europe belongs to us. [svenska, franska, tyska]

Europe has given birth to strong and free nations with rich and thriving cultures. [spanska]

We have always held our heads up high and been proud of our heritage and history. [ryska]

In just the last few decades this has all changed. [svenska]

The free nations of Europe are being enslaved by the EU. [finska]

The politicians are giving away our sovereignty to bureaucrats in Brussels. [tyska]

An insane experiment with multiculturalism and mass integration is tearing apart our previously united nations. [isländska]

Europe is bleeding. [engelska]

We have had enough. [ryska, finska, svenska]

We are the generation who refuses to be silenced. [spanska]

We are the generation who loves the nation and who will always defend it. [franska]

Join us in the fight to regain our freedom. [tyska]

Against the European Union. [engelska]

For a Europe of nations. [isländska]

And for the freedom of all peoples. [svenska]

Stockholm 2014.

Europe belongs to us.

Sverigedemokratisk Ungdom.

Uppdatering (samma dag):

Det visar sig att SDU:s video har en förlaga. Ungefär ett år tidigare publicerade den franska Front national:s ungdomsorganisation denna video:

En skillnad kan noteras: Den så kallade identitära politiken lyfts fram mer explicit än i den SDU-videon. Men det betyder inte att den saknas hos SDU. Det är implicit dels i användandet av olika språk, dels i frasen ”for the freedom of all peoples”. Begreppet har – än så länge – inte någon för SDU användbar resonans i svensk politisk debatt.

Roland Poirier Martinssons spegelbild av vänsterns trams om våld

Jag hade tänkt låta bli att kommentera debatten om Uppdrag Gransknings skildring av det politiska våldet. Det finns redan, som tur är, vettiga kommentarer, till vilka jag räknar Anna Dahlberg i Expressen 10 maj 2014, som med pedagogisk tydlighet reder ut argumenten.

Men så kom Roland Poirier Martinssons inlägg i Svenska Dagbladet 10 maj 2014, och jag baxnade. Denne professionelle filosof lyckas åstadkomma ett resonemang som är en i det närmaste perfekt spegelbild av vänsterns trams och bortförklaringar av våldet. Så det är bara att konstatera: Vänstern har inte monopol på knäppheterna i denna debatten.
Fortsätt läsa ”Roland Poirier Martinssons spegelbild av vänsterns trams om våld”

Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen

Hans Ruin visar i sin artikel om Martin Heidegger i Dagens Nyheter 11 november 2013 (ej länkbar) att han är slingerbultarnas mästare. Han skriver med anledning av att Heideggers mest kända verk ”Vara och tid” har utkommit i ny svensk översättning.

Som jag har diskuterat tidigare (här och här) så är det ostridigt att Heidegger var nazist. Detta faktum berör Ruin sålunda:

Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd.

Det är allt.
Fortsätt läsa ”Hans Ruins slingerbultar om Heidegger och nazismen”

Filosofen, Wagner och nazismen, del 2

Hans Ruin avslutar i Dagens Nyheter 4 nov 2013 den debatt han startade om Richard Wagners antisemitism och dess förhållande till nazismen. Under debatten har bland annat Ebba Witt-Brattström (DN 28 okt 2013) och Anders Carlberg (DN 29 okt 2013) skrivit intressant.

Till min tidigare kommentar, där jag jämförde Ruins inställning till Wagner med hur han skrivit om filosofen och nazisten Martin Heidegger, kan jag nu lägga en fundering över hur Ruin avslutar sin artikel:

Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Tillåt mig göra en parafras av detta. Ruins resonemang får en extra dimension om man byter Heidegger mot Wagner.

Likväl framhärdar många i tanken att Heideggers filosofi skulle stå fritt från allt detta, att tänkandet på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att filosofi som fängslar så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Texten får liksom tankarna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.
Fortsätt läsa ”Filosofen, Wagner och nazismen”