Hanna Höglund om Valkyrian: Satir, får man hoppas

Hanna Höglund, skribent på Expressens kultursida, ägnar sig åt satir om operadebatten. Tror jag. I en artikel 6 dec 2013 anlägger hon genusperspektiv på framförandet av tredje akten i Valkyrian häromdagen:

[…] det sedvanliga könsförtrycket.
Det vill säga: ut med valkyriorna, medan hjältinnan själv döms av Wotan till garanterad våldtäkt och ett bespottat kvinnoliv vid spinnrocken (lindrat till magisk sömn med en eldring som skydd). Allt detta sagt som att det är hans plikt.
När Terfel långsamt och ömt kysser Stemme på pannan till Wagners evighetsmelodi stannar tiden. Än sen då? Det spelar ingen roll att Stemme är ett Wagnergeni och Terfel bottnar i Wotan som aldrig förr.
Publikens hänryckning och stående ovationer efter Allfaderns alltför välbekanta maktuppvisning får mig att må lite illa.

Jag gapskrattade när jag läste detta. Onekligen fyndigt, att satirisera den så kallat politiskt korrekta debatt som bland annat ägt rum kring Wagners Parsifal!

Men så smyger sig en otäck känsla över mig. Kan det vara så att Hanna Höglund menar allvar?! Kan det vara så illa att hon inte har nått insikten att när en publik applåderar ett framförande, så är det inte nödvändigtvis innebörden i operans handling som man bifaller, utan snarare gestaltningen, framförandet? Om det är så, undrar jag: Kunde ingen vänlig själ på Expressens kulturredaktion ha påpekat detta för henne?

Vi får hoppas att Höglund tar med sig spypåse om hon skulle gå och se några andra operor, som till exempel Salome, Othello, La Traviata eller Lady Macbeth från Mtsensk.

Filosofen, Wagner och nazismen, del 2

Hans Ruin avslutar i Dagens Nyheter 4 nov 2013 den debatt han startade om Richard Wagners antisemitism och dess förhållande till nazismen. Under debatten har bland annat Ebba Witt-Brattström (DN 28 okt 2013) och Anders Carlberg (DN 29 okt 2013) skrivit intressant.

Till min tidigare kommentar, där jag jämförde Ruins inställning till Wagner med hur han skrivit om filosofen och nazisten Martin Heidegger, kan jag nu lägga en fundering över hur Ruin avslutar sin artikel:

Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Tillåt mig göra en parafras av detta. Ruins resonemang får en extra dimension om man byter Heidegger mot Wagner.

Likväl framhärdar många i tanken att Heideggers filosofi skulle stå fritt från allt detta, att tänkandet på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att filosofi som fängslar så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Texten får liksom tankarna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.
Fortsätt läsa ”Filosofen, Wagner och nazismen”

Cirkus Opera, del 2: Skönhetsrådet förnekar sig inte

Det dröjde inte många timmar innan min profetia slog in: Den konservativa klagolåten har dragit igång. Inte kan man bygga om Kungliga Operan inte! Och det är, inte helt oväntat, det så kallade Skönhetsrådet som stämmer upp till sång enligt Dagens Nyheter 12 september 2013:

– Jag tror att det tyvärr finns stora svårigheter. Jag tror inte det är möjligt att göra det man skulle önska. De tillkommande utrymmena är väldigt svåra att tillskapa inom den befintliga byggnaden. Mycket av den volymen upptas i dag av salonger, foajéer och annat, och de är ingenting man låter riva ut. Att huset är byggnadsminnesförklarat innebär begränsningar i vad man kan göra åtminstone i dessa publika delar – och man flyttar inte ostraffat på Operakällaren heller, understryker rådets sekreterare Martin Rörby.
[…]
– Inom Skönrådet tror vi på ny och framåtsiktande arkitektur. Ett nytt operahus hade kunnat bidra till en sådan, men att i stället så här klä på sig den gamla ytterrocken är på ett sätt synd, säger Martin Rörby.

Man flyttar inte Operakällaren ostraffat?! Där ser man. Undrar just vad det handlar om för straff, och vem som ska utdela det…

Kontentan är att ett operahus som är föråldrat, hatat av de som arbetar i det, skall bevaras som ett fossil för all framtid. Alla de operabesökare som tycker det behövs en rejäl uppfräschning har fel. Allt är perfekt! Inget kan ändras! Man får ändå beundra hur konsekvent Skönhetsrådet tänker: De är övertygade om att att stadens skönhet befrämjas av att man häller balsameringsvätska över alltihop.

Men det finns andra sätt att tänka. Som att en tillbyggnad i modern stil kan tillföra nya kvaliteter till Stockholm. Men det är en tanke som inte kan tänkas innanför Skönhetsrådets dammiga väggar.

Cirkus Opera: del 1

Kultur­minister Lena Adelsohn Liljeroth har, förhoppningsvis omedvetet, utfärdat en förbannelse mot Stockholm. Hon har meddelat att regeringen tänker satsa 2 miljarder kronor på en ombyggnad av Kungliga Operan i Stockholm, vilket Björn Wiman rapporterar om i Dagens Nyheter 11 september 2013.

Jag kanske är cynisk, men är det inte uppenbart vilken cirkus detta kommer att bli? Tänk er alla arkitekttävlingar vilkas samtliga förslag kommer att dömas ut med fraser som ”sticker ut för mycket”, ”passar inte in”, ”inte anpassat till omgivningarna”. Kvar blir det mest slätstrukna förslaget som tänkas kan, och som inte tillfredsställer någon utom stadsbyggnadsstofilerna. Om det ens blir något.

Men låt mig fantisera: En lösning där man gör en ordentlig påbyggnad som syns rejält. Som förmodligen innebär att Operakällaren får flytta. Med en framhävd kontrastverkan mellan det gamla och det nya kan vi få en underbar syntes som höjer hela området. Kanske en glittrande glaskropp som sträcker sig ut över vattnet utan att bryta vattenytan? Och om sedan en förlupen dynamitsalva samtidigt råkar spränga bort Strömbron, så skulle lyckan vara fullständig!

Men om man ska vara litet mer realist, så har vi just bevittnat del 1 i cirkus Opera…

Turandot? Nej, Liù!

Operans föreställning av Puccinis opera Turandot 15 mars 2013 hade en intensitet av sällan skådat slag. Nina Stemme i titelrollen sjunger bättre än någonsin, med ett fokus och en klang som slår igenom allt. Tenoren Riccardo Massi som Calaf var tidvis litet mer tillbakahållen, men i praktarian Nessun dorma briljerade han.

Men det var ändå Yana Kleyn i rollen som Liù som var föreställningens emotionella fokus. Hon gjorde en rak och stolt Liù, slavinnan som älskar Calaf och som med förtvivlan åser hans förälskelse i Turandot. När Turandot beordrar tortyr av Liù för att få henne att avslöja Calafs namn, så begår Liù självmord. Det är detta offer, som sker för att Liù är rädd att avslöja hemligheten och därmed döma Calaf till döden, som är operans egentliga centrum.

Puccini hade svårt att avsluta arbetet på operan. Han blev aldrig riktigt nöjd med slutet. Under denna föreställning kunde han ha sett hur han borde ha gjort. Efter Yana Kleyns enastående framförande av arian som avslutas med Liùs självmord, så förbannar Calafs far Timur de som orsakade detta. I den ytterst korta pausen efter den arian så började några i publiken applådera, kanske för att de trodde att operan var slut. De hade nog i själva verket rätt. Den borde sluta där.

Daniel Harding: Don’t enjoy!

Daniel Harding dirigerade dagens konsert i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna. Och det var en konsert som hade platsat på vilken internationell storscen som helst. Hardings märkliga uppmaning (se nedan) följdes verkligen inte.

Först ut var ett stycke av Jörg Widmann: Antiphon, som uruppfördes 2008, och som nu spelades in för CD av Radiosymfonikerna. Harding berättade att tonsättaren sagt till honom: ”This is the ugliest music I’ve written!”. Därav Hardings uppmaning ”Don’t enjoy!”. Och ett varningens ord var onekligen på sin plats. Ett mycket ”modernt” stycke med bara antydningar till längre melodiska slingor, med oerhört stor dynamik och tvära kast mellan det sköra och det brutala. Inget man nynnar direkt, men märkligt spännande.

Kvällens huvudnummer var Béla Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg. Verket uppfördes konsertant med Elena Zhidkova (mezzosopran) och Gábor Bretz (bas) i rollerna. En konsert att minnas. Allt var i världsklass. Sångarna, framförallt Zhidkova, glänste. Hardings trollade fram en fantastisk insats av orkestern. Crescendot i operans mittparti kändes som en exploderande eldboll i ultrarapid. Det var helt enkelt enastående!

Stockholmarna tycks inte riktigt förstå att vi har en dirigent av världsklass. Det fanns en hel del tomma stolar. Hade exakt samma konsert givits i Berlin eller London hade den varit helt utsåld trots dubbelt så dyra biljetter. Nå, den publik som ändå var där gav framförandet en någorlunda OK applåd. Berwaldhallens publik brukar annars vara ganska slö med sitt gensvar efter framförandena (Konserthuspubliken är markant mer aktiv).

Så gå och hör Daniel Harding medan vi har honom här. Snart nog lär han byta spelplan till de större kulturmetropolerna. Om några dagar deltar han i ett konsertant uppförande av Puccinis Il Tabarro, och i februari dirigerar han verk av Richard Strauss och Thomas Adès, och i mars Mahlers femte symfoni.

Die Walküre på Staatsoper Berlin

Den 14 oktober gavs Die Walküre (Valkyrian) av Richard Wagner på Staatsoper Berlin, för tillfället spelandes i Schiller Theater medan renoveringen av operan vid Unter den Linden pågår.

Daniel Barenboim dirigerade Staatskapelle i en musikaliskt helgjuten föreställning. Inledningsfraserna med stråkarnas dynamiska stormvind satte nivån. Sångarlaget var det bästa jag hört, också i jämförelse med den föreställning av Die Walküre som vi såg på The Metropolitan Opera i New York 2005. Det är kanske orättvist att lyfta fram någon särskild sångare, men det var något extra med Waltraud Meier i rollen som Sieglinde. Hon sjunger med fantastisk lyster, och agerar helt övertygande på scenen.

Uppsättningen hade urpremiär 2010 på La Scala i Milano, och är väl kanske inte mer än OK. Förvisso bättre än Stockholmsoperans senaste Ringen-cykel, men det säger tyvärr inte så mycket. Strunt samma: det var verkligen värt pengarna!