Vetenskap och faktaresistens: En kritik

Denna text har publicerats i SANS Magasin nr 2 2018, men är inte tillgänglig på nätet där.

Vetenskapen kan inte freda sig från kritik genom dekret, kränkthet eller arrogans.

Debatten om vetenskap och fakta har blivit intensiv och mångfasetterad. Den sträcker sig från genusvetenskap till klimatforskning. Kärnan i debatten är förhållandet mellan vetenskap och politik. Å ena sidan beklagar sig forskare över politikens ignorans eller illvilja. Å andra sidan kritiseras olika vetenskapsfält för att ha en politisk agenda: en politisk vilja som döljs bakom föregivet värdeneutrala utsagor om fakta och verklighet. Anklagelsen handlar i bästa fall om att forskarna är blinda och naiva, i värsta fall hycklande, konspirativa eller korrupta.

Exemplen är många. Den neoklassiska nationalekonomin har ifrågasatts under lång tid för sin påstått nyliberala attityd. En nyare anklagelse är att den är strukturellt könskodad i sina resonemang om “den ekonomiske mannen”. Det är lätt att finna exempel på hård kritik mot pristagare i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne föranledd av att de ofta är förankrade i neoklassisk teori. Ekonomi som vetenskap sägs vara kamouflerad politik.
Fortsätt läsa ”Vetenskap och faktaresistens: En kritik”

Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna

Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:

[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.

I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha

[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.

Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.
Fortsätt läsa ”Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna”

Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar ”Se! Jag hade rätt!”

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

macchiarini-nazistisk-filosofi
Fortsätt läsa ”Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans”

Nej, Macchiarini är ingen Mengele. Det är värre än så

Göran Rosenbergs krönika i Sveriges Radio 11 februari 2016 om Macchiarini-skandalen är ett exempel på hur berättigad indignation kan slå över i tankefel via orimliga jämförelser. Rosenberg gör det helt enkelt för lätt för sig. Macchiarini-skandalen kräver mer eftertanke än så.
Fortsätt läsa ”Nej, Macchiarini är ingen Mengele. Det är värre än så”

En synpunkt och en önskan efter KI:s Macchiarini-skandal

Skandalen med kirurgen och professorn i regenerativ medicin vid KI, Paolo Macchiarini, har rört om rejält den senaste tiden. Hans metod att ersätta en av sjukdom angripen luftstrupe med en protes av konstgjort material som behandlats med stamceller, har befunnits icke fungera. Flertalet opererade patienter har dött. Jag vet inget närmare om hur Karolinska institutet eller Karolinska universitetssjukhuset har agerat, och har alltså inget att tillföra i den frågan. Jag har däremot en synpunkt och en önskan.
Fortsätt läsa ”En synpunkt och en önskan efter KI:s Macchiarini-skandal”