Dagens Nyheter kryper för påven

Jag hade tänkt avstå från att skriva om påvens besök i Sverige. Mot den orgie i svassande som det besöket lär skapa kämpar man förgäves. Men så lyckas Dagens Nyheter med konststycket att slå inofficiellt rekord i kryperi genom att 28 oktober 2016 publicera en så kallad intervju av påven Franciskus gjord av den svenska katolska tidskriften Signums chefredaktör, jesuitprästen Ulf Jonsson.

Den så kallade intervjun håller ungefär den nivå man kan förvänta sig i ett fan magazine. Underdånigt är bara förnamnet. Av kritiska frågor finns inte ett spår. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ursäktar publiceringen med att påven har vägrat att ställa upp på en vanlig intervju. Den vägran har nu givit påven riklig utdelning. I valet mellan en usel intervju av propagandakaraktär och ingen intervju alls, så väljer alltså DN att publicera den så kallade intervjun. Kvalitetskrav? Vad är det för något?

Jag vill påminna om att detta tycks vara en del av ett mönster. För en tid sedan intervjuades det svenska kungaparet av DN-journalisten Maria Schottenius i frågan om Nobel Center på Blasieholmen, en fråga där Schottenius profilerat sig och begärt att kungen skulle uttala sig. Det framkom senare att det förmodligen var hovet som kontaktade DN och ville ha Schottenius som intervjuare. Se min kommentar, särskilt tillägget på slutet med anledning av att Björn Wiman intervjuades om saken i P1 Medierna.

Nu har man gått ett steg längre. Inte nog med att en makthavare kan beställa vilken DN-journalist som skall göra intervjun. Nu köper DN in en så kallad intervju gjord av en person underställd makthavaren och publicerar med anspråk på att den är av ”ett stort allmänintresse”. Vänta, det blir värre! Wolodarski försöker argumentera för att denna intervjumetod kanske på något sätt är bättre:

Samtidigt ger detta samtal mellan två jesuitpräster också flera svar som en nyhetsjournalist troligen inte hade kunnat få.

Detta är så desperat att det är pinsamt. Om Wolodarski själv tror på denna intervjumetoden så kan vi väl förvänta oss publikation av trivsamma samtal mellan regeringsministrar, eller varför inte från en fikapaus med några Sverigedemokrater?

Jag betalar 5.000:- per år för Dagens Nyheter i hopp om att få kvalitetsjournalistik. Journalistik som tar sin integritet på allvar. Förvisso lyckas DN ofta ganska väl, men den här sortens magplask gör mig bedrövad. När den dessutom tycks vara ett uttryck för en policy, och ursäktas med så patetiska argument av chefredaktören, då blir jag riktigt orolig.

Är liberala politiker posörer eller strateger?

Politik kan bedrivas på olika sätt. Man kan demonstrera för de åsikter man har, och ”stå upp” (som frasen lyder) för viktiga värderingar. Arbetshypotesen är att ju tydligare man är med sina värderingar, desto större framgång får man. Och även om man inte lyckas, så har man åtminstone gjort tydligt för alla var man står. Ingen kan beskylla en för att ha medverkat till något negativt. Detta är vad jag skulle kalla den politiska posörens metod.

Ett annat arbetssätt är att planera sina insatser så att det man anser viktigt blir verklighet på lång sikt. Att man lägger grunden för en i bred mening hållbar utveckling. Man skiljer på vad som är viktigt eller oviktigt, vad som är möjligt eller utopiskt, vad som är hållbart eller lättköpt. Om man råkar ut för bakslag så tar man sig en funderare på vad som gick fel. Var strategin fel? Eller genomförandet? Var förslagen inte tillräckligt bra? Varför fick man inte stöd av fler människor? Har verkligheten förändrats så att den gamla strategin blivit kontraproduktiv? Om viktiga värden hotas av utvecklingen så granskar man noga vad som borde göras för att på sikt vända den. Denna metod kallar jag politisk strategi.

Frågan är nu: Är liberaler kapabla att agera som strateger? Eller har de som reaktion på den senaste tidens bakslag, som flyktingkrisen, Brexit och andra problem hemma och i världen, flytt in i det politiska poserandets bekväma myshörna?
Fortsätt läsa ”Är liberala politiker posörer eller strateger?”

Peter Wolodarski: Nepotismen i FP

Peter Wolodarski skriver i Dagens Nyheter 27 jan 2013 om nepotism i Sverige i allmänhet, och i FP i synnerhet. Han använder FP-kollektivet Klippan som huvudexempel. Men hans analys av Klippans roll i FP är i grunden felaktig.

Wolodarski skriver:

Men [Jan Björklund] hade lika gärna kunnat beskriva [Maria Arnholm] som föreståndare för Folkpartiets mest kända kollektivboende, i vilket ett tjogtal FP-namn bott genom åren. […] Men det är något osunt när detta nät av sammanboenden och partnerskap vävs samman med centrala positioner i svensk demokrati.

Wolodarski antyder att villan på Klippvägen 8 på Lidingö (”folkpartiets mest kända kollektivboende”) var fröet till ett nätverk som senare tog över Folkpartiet. Det är grovt missvisande.

Fortsätt läsa ”Peter Wolodarski: Nepotismen i FP”