Postkolonial kortslutning

Postkoloniala texter är påfallande ofta rejält korkade. Beror det på att skribenterna har blivit fördummade av postkolonialt tänkande, eller dras dumma personer till postkolonialism?

Jo, det är en elak och osaklig fråga, men efter att ha läst den så kallade kulturdebattartikeln Därför växer hatet mot främlingar i flyktingströmmarnas Tyskland i Dagens Nyheter 5 nov 2015 av Rebecka Kärde (en för mig tidigare okänd s.k. kulturskribent) så framstår den som fullt rimlig.

Jag ska inte bli långrandig, artikeln innehöll inte så värst mycket av intresse. Det var det sedvanliga pratet om hur hycklande den västerländska demokratin är, yadda yadda. Det enda jag höjde på ögonbrynen inför var dess slutsats:

[…] man skulle kunna hävda att mordbrännarens felslut inte ligger i den paranoida främlingsfientligheten, utan i idyllen: själva föreställningen om en plats som ska hållas ren. Och går inte samma resonemang att applicera på det europeiska invandringsmotståndet som helhet? Att just det man tycker sig försvara – det goda, idylliska, demokratiska – är den främsta illusionen av alla.

Om nu ”det goda, idylliska, demokratiska” är såpass illusoriskt, så kan man konstatera att flyktingarna tydligen har låtit sig luras. De söker sig väl till Europa just för att ta sig till en ”idyll” av normalitet och fred?

Artikeln är en gott exempel på hur identitetsvänstern pratar. Men om de nu verkligen tror på vad de säger, så borde de ju rimligen stå vid gränsen och tala om för flyktingarna att en illusorisk idyll väntar dom. Det kan ju inte vara bra att de tar sig hit under falska förespeglingar?

Men så säger inte tokvänstern till flyktingarna. Alltså kan vi ta den här sortens ”kulturdebatt” för vad det är: postkolonialt trams.

Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.
Fortsätt läsa ”Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?”

Lena Andersson avslutar: Essensbegreppet är fruktbart

Följande text av Lena Andersson avslutar diskussionen och publiceras med tillåtelse. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Per,

Jag håller med om att det är stor skillnad på Poppers kritik och postmodern dekonstruktion, deras syfte är ju precis det du skriver och det skiljer sig från hans.

Olikheterna mellan Popper och postmodernisterna är tveklöst stora men också väntade. Jag blev därför överraskad av likheterna, och jag tror att de får en viss betydelse. Men jag har förstått att Popper senare övergav vissa uppfattningar, och de tycks ha varit just de som förbryllade mig. Det jag skrev om i artikeln var för övrigt bara Det öppna samhället, inte Poppers livsgärning.

Egentligen är den fråga som intresserar mig mest här poststrukturalisternas outtalade men mycket ofullgångna liberalism, som de aldrig verkar kännas vid eller själva se eller påtala. Det var grunden för det hela.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson avslutar: Essensbegreppet är fruktbart”

Svar till Lena Andersson: Ytliga likheter

Följande text är ett inlägg i en diskussion med Lena Andersson. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Lena,

Det var ju inte bara essentialismen som gjorde att jag gissade att du är påverkad av Ayn Rand. Utan också din tydliga libertarianism, som jag diskuterat tidigare:

  • Nej, fri invandring är ingen mänsklig rättighet, där jag påpekar att du skriver att ”den universella naturrättens principer är objektiva”.
  • Lena Andersson faller i extremistfällan, där jag påtalar att du dels argumenterar för att fri invandring är en mänsklig rättighet, dels ifrågasätter välfärdstanken: ”Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.”

Dessa ställningstaganden och argument tyckte jag fick sin enklaste förklaring av att du var influerad av Ayn Rand (även om Robert Nozick kanske skulle kunna vara en möjlighet). Bertrand Russell har väl vad jag vet inte diskuterat på detta viset om naturrätt eller välfärd?

Men om du nu säger att Rand inte är din inspiration, så är det då ett faktum som jag får acceptera. Jag använde frasen ”dold agenda” dels som click-bait (får jag väl erkänna), men också därför att jag tyckte det var dags att tydliggöra dina ståndpunkter. Jag har nämligen märkt att många intelligenta personer i mina kretsar som läst dina kolumner inte har uppfattat dina libertarianska ståndpunkter. Dags att syna korten, tänkte jag.
Fortsätt läsa ”Svar till Lena Andersson: Ytliga likheter”

Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer

Följande text av Lena Andersson är ett svar på ett tidigare inlägg och publiceras med tillåtelse. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Per,

Jag tror att du går för hårt fram med psykologiseringen när du talar om att jag har en dold agenda. Jag har en öppen agenda tycks det mig och är djupt och beständigt intresserad av frågan om hur man ska förhålla sig till essensbegreppet och -konceptet. Det beror inte på studier av Ayn Rand (i så fall mer av Russell) utan snarare på studier av resterna och avlagringarna efter Foucaults och Butlers intellektuella framfart, som jag har försökt ta del av och till små delar anamma.

De är intressanta därför att allt de säger inte är förkastligt, somligt är ytterst fruktbart, men i väldigt små doser, mer som ett perspektiv på vissa fenomen. De har gjort viktiga bidrag men deras avvisande av kategorier, essenser och alla former av natur (människans natur etc) leder till och utgör den kategoriupplösning som blir deras kritik av upplysningen. Jag tror dessutom inte att det är nödvändigt för att ha deras blick på vissa diskurser. Jag tror heller inte att Popper hade helt behövt avvisa essensbegreppet för att vara progressivist.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer”

Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter 2 jan 2015 om den liberale filosofen Karl Popper med anledning av att det är 70 år sedan hans centrala verk inom politisk filosofi, Det öppna samhället och dess fiender, gavs ut. Jag kommenterade detta verk i ett inlägg 2 dec 2014. Andersson är positiv till mycket i Poppers resonemang, vilket är gott så, och inget att kommentera.

Låt mig istället fokusera på hennes centrala påstående, att Poppers tänkande har mycket gemensamt med de postmoderna tankar som bland annat i form av identitetspolitik och allmän moralisk relativism har hemsökt den västerländska debatten. Andersson förde fram samma tes på ett seminarium 4 dec 2014, men i min kommentar om det så valde jag att utelämna detta, eftersom jag betraktade det som såpass apart att det inte förtjänade uppmärksamhet. Men när nu Andersson gör stort nummer av det i en kolumn i DN så tvingas jag ta itu med det.

Lena Anderssons påstående är nämligen falskt. Inte vad gäller postmodernismens skadlighet, där träffar hon rätt. Det är hennes utpekande av Popper som en tidig postmodernist som är helt bort i tok.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen”

Svante Nordin: Humaniora i Sverige

Svante Nordin beskrivs som ”professorn som har gått från intellektuell marxist till skribent för nykonservatismens flaggskepp” i en artikel i Lundagård 27 maj 2010. Artikeln utgår bland annat från den bok, Humaniora i Sverige, som Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet, utgav 2008.

När jag nu läst denna bok förstår jag varför jag förbisåg hans bidrag till den antologi om humanioras ställning i Sverige, Till vilken nytta? (2013), som jag skrev om för en tid sedan. Det bidraget var påfallande uddlöst, förmodligen därför att uppdraget var att diskutera ”nytta”. Tvärtemot grundtonen i den antologin, så ser Nordin inte humanioras kris i Sverige främst som en fråga om utarmning från statens sida. För honom handlar det istället om ett forskarsamhälle som inte upprätthåller den intellektuella nivån.
Fortsätt läsa ”Svante Nordin: Humaniora i Sverige”

Stefan Jonssons bittra reträtt

Stefan Jonsson avslutar 2 september 2013 sommarens debatt i Dagens Nyheter (och andra tidningar) om hederskultur. Det är i viktiga avseenden frågan om en reträtt. Den ståndpunkt som vi vanligen ser Jonsson förfäkta är den postkoloniala kritiska kulturteorins: Olika kulturer är bara olika, man ska inte värdera. Det inte är något speciellt med liberala värderingar, förutom att de är redskap för förtryck. Så även om i princip alla kulturer är lika mycket värda, så är ändå den västerländska sämst.

Men i Jonssons artikel så ser vi hur han inte längre förmår hävda denna ståndpunkt. Han vidgår existensen av olika typer av socialt förtryck grundat i kulturella förhållanden. Han medger att västerländska samhällen har ”sina främsta drag”. Han värderar alltså olika aspekter av ett samhälle, och finner att även västerlandet har positiva drag.
Fortsätt läsa ”Stefan Jonssons bittra reträtt”

Stefan Jonsson om hedersmord och ”situationen”

Kan någon hjälpa mig att reda ut vad Stefan Jonsson egentligen menar i sitt inlägg på DN Kultur 12 augusti 2013? Han jämför ”svenskt” våld (Stefan Jonssons citat-tecken) i form av hustrumisshandel med en ”kurdisk-svensk far” som slår ihjäl sin dotter:

I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker. Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas ”situationen”.

Fortsätt läsa ”Stefan Jonsson om hedersmord och ”situationen””

Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?

Boken Till vilken nytta? är en antologi där ett 30-tal svenska humanister diskuterar humanioras ställning och framtid. Den är redigerad av Tomas Forser (professor litteraturvetenskap, Göteborgs universitet) och Thomas Karlsohn (docent idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet). Artiklarna är många och korta, vilket ger en mångfald av infallsvinklar, ofta med bra fokus. Man använder ordet ”möjlighet” i underrubriken, men de flesta författarna skriver i själva verket ordet ”kris”.

Det samlade intrycket är märkligt schizofrent: Samtidigt som man är övertygade om humanioras primat vad gäller kunskap om människan, så betraktar man humaniora som dödligt hotat. Humaniora sägs ha svaren på många av de stora samtida frågorna genom sina studier av människans villkor. Det är tydligt att man betraktar humaniora som människans krona. Därför betraktar man hotet mot humaniora som ett hot mot människan som sådan. Och man är oerhört bedrövad, för att inte säga helt oförstående, inför att så få ser detta hot.
Fortsätt läsa ”Humanioras kris: Slutet på postmodernismen?”